Review of concert from 2002-08-11: Stockholm, Cirkus - with
Imposters
Aftonbladet, 2002-08-12
- Håkan Steen (translation required please)
|
|
|
LYFTER I FINALEN Efter alla Bacharach- och von Otterövningar
är Elvis Costellos ambition att skramla och larma igen. Det
bjuds på en rejäl dos från senaste albumet ”When
I was cruel”, men det är i finalen konserten verkligen
lyfter.
Foto: LARS SJÖGREN
|
|
 |
Costello kan än - när han orkar
Några klassiker vevade ett varv för mycket och ett gäng
nya låtar på tomgång.
Elvis Costello har gjort mer minnesvärda konserter.
Men finalen knäcker ändå det mesta.
Det är nog inte bara värmen som gör att Elvis Costello
bara lyckas locka in tusentalet personer på Cirkus den här
kvällen. Senaste albumet ”When I was cruel” har på
sina håll fått ljum kritik och sålt mindre än
väntat, och kanske att stockholmarna blivit lite bortskämda
med Costello-besök de senaste åren. Folk orkar inte en gång
till, trots att det är rock-Elvis som kommer.
Skramlar och larmar
Jo, ambitionen är helt klart att skramla och larma igen, efter
alla Bacharach/von Otter-övningar. För ändamålet
har Costello med sig The Imposters, som de facto är samma sak som
The Attractions fast med Davey Faragher i stället för Bruce
Thomas på bas.
Tilltalande kaskad
De backar även på nya albumet och det blir en oväntat
rejäl dos därifrån. Somligt nytt känns än
stabbigare live men å andra sidan mynnar den fritt formade "When
I was cruel no. 2" ut i en synnerligen tilltalande ljudkaskad,
med Costello och key- boardprofessorn Steve Nieve i utsökt harmoni.
Sedan blir det trist jam i ”The big Lebowski”-låten
”My mood swings” och kanske låter det som att Costello
spelat ”Man out of time” och rentav även ”Shipbuilding”
nån gång för mycket på senare tid.
Rent andlöst bra
Men så kommer "The judgement", balladen som Costello
skrivit till Solomon Burkes fantastiska nya album ”Don't give up
on me”. Costello gör den på Costello-vis men det är
faktiskt rent andlöst bra, det också.
När det sedan är dags att runda av får vi bland annat
en pigg ”Oliver's army” och en imponerande inspirerad ”Alison”,
snyggt parad med gamla country- och soulörhänget ”He'll
have to go”.
Och så, allra sist, ”I want you”. Alltid en av världens
bästa låtar, men jag har sällan hört den lika naken,
lika kusligt desperat som här.
Costello kan än, när han bara orkar visa det.
Håkan Steen
Publicerad: 2002-08-12
Elvis Costello Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: Drygt tusen. Längd:
130 minuter. Bäst: ”I want you”. Sämst: "My mood swings". Fråga: När
ger han ut sin egen version av ”The judgement”?
© Aftonbladet Nya medier
