Exactly as we want him
article
Precis så som vi vill ha honom
Elvis Costello är strålande.
Under konsertens gång blir min beundran för Elvis Costello allt större. Och Pete Thomas trumspel och Davey Faraghers basspel; det är bitvis överväldigande. Parallellt med detta sjunker min tolerans inför Steve Nieves pompösa och stundtals helt enkelt förskräckliga syntslingor och hans överdrivna utspel. Så länge han hamrar på sitt piano eller spelar orgel må det vara hänt, men hans lilla plastiga synt och de dansbandsljud de framställer gör mig verkligen förbannad.
Så där har vi en plump i protokollet. Jag hade väntat mig fler, för Costello är ingen artist som det är enkelt att tycka om, han byter ofta riktning, överdriver sin konstnärlighet och gör bitvis svårlyssnad och knepig musik. En konsert med Costello kan följaktligen se ut lite hur som helst, beroende på vilken sida av sin mångfasetterade begåvning han vill framhäva.
Men denna kväll är han precis så som de flesta av oss vill ha honom. Hans band - The Imposters - är i princip The Attractions, bara basisten är utbytt. Och hans senaste skiva, "Delivery man", är ett Costello-album av ganska klassiskt snitt, där finns ett par makalösa ballader, några riktigt bra poplåtar och ett par svårsmälta spexiga nummer. Ungefär samtidigt som albumet kom släppte Deutsche Grammophon hans "Il Sogno", en balett inspirerad av Shakespeares "En midsommarnattsdröm", och både hans nya och gamla publik uttryckte sin tacksamhet att han inte längre försöker smälta samman konstmusik och rock. Bägge skivorna är i stället lyckade i sina respektive genrer.
Förhållningssättet tycks också ha gett honom frihet i arbetet med The Imposters, för nu drar han sig inte för att riva av en räcka gamla hitlåtar från 70-talet och det tidiga 80-talet. De smälter dessutom väl samman med hans nya rockmaterial.
De fyra äldre männen på scenen är makalösa musiker och det var länge sedan jag hörde musik med ett sådant fantastiskt driv och ett så obevekligt fokus (bortsett från vissa av Nieves insatser förstås). Costello sjunger förstås lysande.
Första setet är fantasiskt, låtarna läggs ihop och avverkas i högt tempo. Det finns få yngre band som orkar mäta sig med intensiteten hos Costello och hans komp. Äldre låtar som "Radio Radio", "(I don´t want to go to) Chelsea" och "Watching the detectives" varvas med låtar från hans senaste album. Sedan gör de en snabb honnör och springer av scenen, applåderas in igen och spelar lika länge till. Konserten är drygt två timmar och tristessen infinner sig först i slutet när Costello håller oss gisslan och - i väntan på "Peace, love and understanding" - tvingas genomlida en antal bluesrocklåtar med saggiga jampartier. Det var ännu en plump i protokollet.
För övrigt var det som ni förstår strålande.
Po Tidholm