Östgöta Corren, August 13, 2002

From The Elvis Costello Wiki
Jump to: navigation, search
- Bibliography -
1975767778798081
8283848586878889
9091929394959697
9899000102030405
0607080910111213
14151617 18 19 20 21


Östgöta Corren

Newspapers
-

Elvis Costello i fin form

Elvis Costello & The Imposters / Cirkus, Stockholm i söndags

translate
Östgöta Corren

MÄRKLIGT nog är det inte fullsatt på Cirkus. Stora gröna dukar har spänts upp längs sidorna av scenen och längst upp i bakre delen av lokalen gapar en flock stolar ledset tomma. Det andra man lägger märke till innan Costello hinner köra i gång nya "Tear off your own head" är att publiken till stor del består av handkramande par i övre trettioårsåldern. Men man hinner bara reflektera över möjligheten att publiksammansättningen är en spegelbild av Costellos nuvarande jag — trygg, belåten och, eh, ofarlig — innan "(I don't want to go to) Chelsea" ställer alla inskränkta betänkligheter i skamvrån.

Elvis Costello är sig lik. Gitarrbytena är legio och spelsättet så där snyggt medvetet grovt och yvigt liksom sången. Kompbandet The Imposters är också sig likt eftersom det ju till två tredjedelar består av gamla The Attractions.

Nya plattan When I was cruel är egentligen det enda egenskrivna livstecknet på en sex sju år utöver samarbetet med Burt Bacharach på ljuvliga Painted From Memory. Och självklart spelar Costello många låtar från sin senaste platta, fler än den "Alison"-längtande delen av publiken (en inte alltför liten del) vill höra.

"Spooky girlfriend" motiveras mest med det roliga försnacket, en svada om en samhällets parasit krönt med utgjutelser om tupéer med mjäll, transvestitjägare och den tyska porrfilmslooken. "45" och även "Alibi" och "Tart" kunde han mer än gärna låtit bli. Däremot fungerar "When I was cruel no 2" utmärkt och skapar en förtätad stämning i en om än lite utdragen version.

Genomgående är Costellos röst en stor behållning. I flera låtar backar han steg för steg från mikrofonen för att som avslutning närmast vräka ur sig textraderna över den dödstysta publiken.

Men den stora underhållaren, förmodligen utan att veta om det själv, är excentriske Steve Nieve, keyboard. Stundtals ser han som besatt ut och vet knappt vad han ska göra av sin fria position. Som en galen vetenskapsman snor han runt i sitt syntlaboratorium och blandar till de mest sällsamma ljudexperiment som ibland tyvärr exploderar rakt i ansiktet på honom. Men när han lugnar ner sig och tar fram melodikan framkallar han inget annat än stilla förtrollning.

Som första extranummer väljer Costello märkligt nog "15 petals" från nya skivan. Undertecknad njuter hejdlöst av de små, närmast symfonirockbesläktade, passagerna medan de som undrar vart en viss låt tog vägen skruvar på sig i stolarna. Men väntan blir inte lång, "Alison" tar vid och allsången sjuder i bänkraderna.

En tredje inropning följer och efter det lämpligt nog kvällens största stund. "I want you" är som ett vindlande landskap där den vettlösa kärlekens öppna sår frodas, från viskningar till desperation och förebråelse, ypperligt iscensatt av gitarrspelet och den makalösa sången.

Men visst finns det saker att invända emot. Nämnda nya låtar kan han stoppa undan i något mörkt hörn och flera andra drogs ut som alltför töjbara hårsnoddar, lämnandes publiken otåligt rufsig. Men som helhet är det svårt att inte bli en smula imponerad.

-

Östgöta Corren, August 13, 2002


Östgöta Corren reviews Elvis Costello & The Imposters, Sunday, August 11, 2002, Cirkus, Stockholm, Sweden.



-



Back to top

External links