Dagens Nyheter, January 21, 2005

From The Elvis Costello Wiki
Jump to: navigation, search
- Bibliography -
1975767778798081
8283848586878889
9091929394959697
9899000102030405
0607080910111213
14151617 18 19 20 21


Dagens Nyheter

Newspapers
-

Precis så som vi vill ha honom


Po Tidholm

Musik


Artist: Elvis Costello och The Imposters
Plats: Konserthuset, Stockholm

Under konsertens gång blir min beundran för Elvis Costello allt större. Och Pete Thomas trumspel och Davey Faraghers basspel; det är bitvis överväldigande. Parallellt med detta sjunker min tolerans inför Steve Nieves pompösa och stundtals helt enkelt förskräckliga syntslingor och hans överdrivna utspel. Så länge han hamrar på sitt piano eller spelar orgel må det vara hänt, men hans lilla plastiga synt och de dansbandsljud de framställer gör mig verkligen förbannad.

Så där har vi en plump i protokollet. Jag hade väntat mig fler, för Costello är ingen artist som det är enkelt att tycka om, han byter ofta riktning, överdriver sin konstnärlighet och gör bitvis svårlyssnad och knepig musik. En konsert med Costello kan följaktligen se ut lite hur som helst, beroende på vilken sida av sin mångfasetterade begåvning han vill framhäva.

Men denna kväll är han precis så som de flesta av oss vill ha honom. Hans band - The Imposters - är i princip The Attractions, bara basisten är utbytt. Och hans senaste skiva, "Delivery man", är ett Costello-album av ganska klassiskt snitt, där finns ett par makalösa ballader, några riktigt bra poplåtar och ett par svårsmälta spexiga nummer. Ungefär samtidigt som albumet kom släppte Deutsche Grammophon hans "Il Sogno", en balett inspirerad av Shakespeares "En midsommarnattsdröm", och både hans nya och gamla publik uttryckte sin tacksamhet att han inte längre försöker smälta samman konstmusik och rock. Bägge skivorna är i stället lyckade i sina respektive genrer.

Förhållningssättet tycks också ha gett honom frihet i arbetet med The Imposters, för nu drar han sig inte för att riva av en räcka gamla hitlåtar från 70-talet och det tidiga 80-talet. De smälter dessutom väl samman med hans nya rockmaterial.

De fyra äldre männen på scenen är makalösa musiker och det var länge sedan jag hörde musik med ett sådant fantastiskt driv och ett så obevekligt fokus (bortsett från vissa av Nieves insatser förstås). Costello sjunger förstås lysande.

Första setet är fantasiskt, låtarna läggs ihop och avverkas i högt tempo. Det finns få yngre band som orkar mäta sig med intensiteten hos Costello och hans komp. Äldre låtar som "Radio Radio", "(I don´t want to go to) Chelsea" och "Watching the detectives" varvas med låtar från hans senaste album. Sedan gör de en snabb honnör och springer av scenen, applåderas in igen och spelar lika länge till. Konserten är drygt två timmar och tristessen infinner sig först i slutet när Costello håller oss gisslan och - i väntan på "Peace, love and understanding" - tvingas genomlida en antal bluesrocklåtar med saggiga jampartier. Det var ännu en plump i protokollet.

För övrigt var det som ni förstår strålande.

-

Dagens Nyheter, January 21, 2005


Po Tidholm reviews Elvis Costello and the Imposters, Wednesday, January 19, 2005, Konserthuset, Stockholm, Sweden.


Just as we want him


English via Google Translate

During the concert gets my admiration for Elvis Costello increasing. And Pete Thomas drumming and Davey Faragher's bass playing; it is bitwise overwhelming. Alongside this drops my tolerance of Steve Nieve's pompous , and at times simply dreadful synth loops and his exaggerated moves. As long as he hammers at his piano or plays the organ so be it, but his little plastic synth and dance sounds they produce makes me really cross.

So there we have a blot in the protocol. I had expected more, Costello's no artist that it is easy to like, he often change direction, exaggerating its artistry and makes places severe listened and tricky music. A concert by Costello may therefore look a little either way, depending on which side of his multifaceted talent he wants to highlight.

But this evening, he is just the way most of us want him. His band - The Imposters - is basically The Attractions, only bassist replaced. And his latest album, "Delivery Man", is a Costello album of fairly classic cut, there are a couple of stunning ballads, some really good pop songs and a few indigestible spexiga number. Around the time the album came Deutsche Grammophon released his "Il Sogno," a ballet inspired by Shakespeare's " A Midsummer Night's Dream," and both his new and old audience expressed their gratitude that he no longer tries to fuse classical music and rock. Both discs are rather successful in their respective genres.

The approach also seems to have given him the freedom to work with The Imposters, for now he pulls himself not to strip a string of old hit songs from the 70s and early 80s. They also melts well with his new rock material.

The four older men on stage are incomparable musicians and it was a long time since I heard music with such incredible drive and so relentlessly focus (apart from some of Nieve's efforts of course). Costello sings brilliantly.

The first set is fantasy ideal, the songs are put together and harvested at a high tempo. There are few younger bands that bothered measure up to the intensity of Costello and his backing. Older songs like " Radio Radio," "(I do not want to go to ) Chelsea" and "Watching the Detectives " interspersed with songs from his latest album. Since they do a quick salute and runs off the stage, applauded back and play just as long. The concert is just over two hours and boredom arises only at the end when Costello holds us hostage and - in anticipation of "Peace, love and understanding" - are forced to suffer through a number of blues rock songs with saggiga jampartier. There was even a blot in the protocol.

Incidentally, it was as you can imagine radiant.

-



Back to top

External links