|
Nu sprängs alla gränser, musikaliskt i alla fall.
Inför Trettondags-dubbelkonserten (Trettondag jul) med Anne Sofie von Otter (ASvO) och EC var förväntningarna höga. På det "högklassiga" kulturområdet har många kastat längtansfulla blickar mot popstjärnorna.
Kanske något av detta, drömmen om omedelbar respons, gör att ASvO vill ta ett litet steg mot populärkulturen.
Hennes barndomsstjärna var Julie Andrews, inte Maria Callas.
Men på Berwaldhallens scen framträdde hon förvånansvärt kallt. Hon verkade inte ens lägga märke till Costellos subtila försök till kontakt under låtarna. I Loessers "Baby, It's Cold Outside" hade deras olikheter en favoriteffekt, Charming Costello testade envist hennes dolda känslor.
I popvärlden har EC länge försökt hitta öppningar mot andra genrer. Rösten beskrivs ofta som hes och osofistikerad men jag håller inte med. Han är mycket säker på att han slår tonerna och verkar veta exakt hur han ska använda sina olika sångstilar. När han sjöng efter ASvO i Autumn Leaves gick ett buzz igenom musiken.
Han framförde två egna låtar med Symfoniorkestern. Richard Harvey hade arrangerat "The Birds Will Still Be Singing" och Bill Frisells "Upon A Veil Of Midnight Blue".
Båda arrangemangen hade karaktären av filmens bakgrundsmusik, vilket tyvärr är vanligt när poplåtar spelas av en symfoniorkester. Jag tror att det beror på att popvärlden inte värdesätter betydelsen av instrumentering tillräckligt.
Trettondagens konsert visade att man kan blanda poplåtar och klassisk musik. En spricka öppnade sig mellan två världar, men både EC och ASVO har ännu inte tagit det sista steget.
| 
