Håkans Pop, October 21, 2019

From The Elvis Costello Wiki
Jump to: navigation, search
... Bibliography ...
7475761977787980
8182838485868788
8990919293949596
9798990001020304
0506070809101112
1314151617181920


Håkans Pop

Sweden publications

Newspapers

Magazines

Fanzines


Blogs

-

Momofuku

Elvis Costello And The Imposters

translate
   Håkan Pettersson

När jag i minnet försökte kombinera Elvis Costello med 00-talet blev det spontant ganska förvirrat och splittrat. Hans konventionella skivproduktion under det decenniet var hyfsat regelbunden men däremellan sneglade han mot en mängd andra musikaliska genrer som onekligen till stor del tog udden av Costellos rykte som rockartist.

Samarbetet med operastjärnan Anne-Sofie von Otter (For The Stars, 2001), enbart stråkar och piano på North (2003), klassisk musik (Il Sogne (2004), pianojazz med Marian McPartland (2005), mer jazz med The Metropole Orkest (My Flame Burns Blue, 2006) och duettskivan med Allen Toussaint (The River In Reverse, 2006) gjorde det svårt att hitta Elvis röda tråd eller de genuina höjdpunkterna i hans musik.

Och tråden hos de rockproducerade albumen var under 00-talet inte heller speciellt röd och framgångsrik. When I Was Cruel (2002) förstod jag inte då/förstår jag inte nu och The Delivery Man (2004) hade i grund och botten ett countrytema men förvandlades till en tålamodskrävande blandning av Tom Waits-skramlig rock och ytterst vackra Emmylou Harris-duetter.

Elvis avslutade decenniet med det bluegrassflörtande och övervägande akustiska albumet, med den omöjliga titeln, Secret, Profane & Sugarcane (2009) men året innan presenterade han sitt bästa rockalbum på 00-talet, Momofuku.

Idén till albumet och därefter inspirationen gick från 0 till 100 på några dagar tidigt 2008. Elvis Costello hade precis innan förklarat/hotat med att lägga av, trött på skivbranschen och trött på sig själv som artist. 2007 hade han blivit pappa till tvillingar och ville uppenbart prioritera privatlivet. Men under ytan hos den sjukligt kreativt tänkande Elvis fanns ändå en permanent drivkraft som först accepterade erbjudandet att hjälpa den amerikanska sångerskan Jenny Lewis vid den tre veckor långa inspelningen av andra soloalbumet Acid Tongue i januari 2008.

Elvis tog med sig två egna låtar som han spelade in med Jenny och hennes band. Två låtar som kom att hamna på Momofuku... Elvis fann studioarbetet så väldigt inspirerande att han genast började styra upp egna inspelningar i samma studio, Sound City Studios, i Van Nuys strax utanför Los Angeles. Samarbetet med Jenny Lewis producent Jason Lader fick en naturlig fortsättning på Momofuku och på en majoritet av låtarna medverkar Jenny och delar av hennes band, gitarristen Johnathan Rice och steelgitarristen "Farmer" Dave Scher.

Men The Imposters, som under 00-talet blev Costellos fasta rockiga kompband, fanns naturligtvis också på plats. Bandet blev den naturliga fortsättningen på Elvis klassiska komp med The Attractions från 70-talet och framåt. Trion, Pete Thomas, trummor, Steve Nieve, keyboards, och Bruce Thomas, bas, fanns med redan på Costellos första liveinspelningar sommaren 1977. Tillsammans turnerade de till och från fram till hösten 1996 när Costello bestämde sig för att avbryta samarbetet med Attractions, bråk med basisten Thomas var nog den största och viktigaste orsaken.

Därefter turnerade Elvis sparsamt, 1997 och 1998 inte alls och hela 1999 ensam med bara klaviaturkillen Nieve som komp. När Elvis 2001 blev sugen att spela in When I Was Cruel, första rockplattan med originalmaterial på flera år, vände han sig åter till Pete Thomas och Steve Nieve men inte Bruce Thomas. Amerikanen Davey Faragher, originalmedlem i Cracker 1990-1993 och under resten av 90-talet i John Hiatts kompband, blev ny basist. Jag misstänker att det var Elvis som direkt gav trion gruppnamnet The Imposters efter sitt eget alter ego The Imposter som 1983 och 1984 gav ut två udda singlar, "Pills And Soap" och "Peace In Our Time." Ett gruppnamn som först fick credit på US Summer Tour redan 2002 och på albumet The Delivery Man 2004 och fyra år senare på Momofuku.

Favoritlåt: "Song With Rose." Först bör väl alla fräscht rockiga låtar på albumet framhållas, en pånyttfödelse som tydligt ekar gamla Attractions. Öppningen är ju sagolik med "No Hiding Place" men jag faller ändå mest för albumets lite lugnare mer melodiska låtar. "My Three Sons," när han sjunger om sina söner, är ju självbiografisk som få Costello-låtar. Drygt ett år innan skivan hade Elvis blivit pappa till tvillingsöner och hade ju sedan gammalt en son från sitt första äktenskap, tre söner alltså. En mycket fin låt men "Song With Rose" får mitt pris. En låt som Elvis skrivit tillsammans med Rosanne Cash och är så vacker, ljuvligt arrangerad med flygel, steelguitar och 12-strängad Rickenbacker och sjungs med sedvanlig pondus utan att ens nämna låttiteln i texten.


Tags:  MomofukuAnne Sofie von OtterFor The StarsNorthIl SognoMarian McPartlandMetropole OrkestMy Flame Burns BlueAllen ToussaintThe River In ReverseWhen I Was CruelThe Delivery ManTom WaitsEmmylou HarrisSecret, Profane & SugarcaneJenny LewisAcid TongueJason LaderJohnathan Rice"Farmer" Dave ScherThe ImpostersThe AttractionsPete ThomasSteve NieveBruce ThomasDavey FaragherJohn HiattPills And SoapPeace In Our TimeSong With RoseNo Hiding PlaceMy Three SonsRosanne Cash

-

Håkans Pop, October 21, 2019


Håkan Pettersson reviews Momofuku.

Images

Momofuku album cover.jpg

-



Back to top

External links