|
Det är ju otroligt, egentligen. Att han är så fantastisk. Och att Olympen på torsdagskvällen bara var besatt till hälften. Men å andra sidan var publiken hundraprocentigt besatt av Elvis Costello!
Magin fungerade från första stund. genom hela konserten.
— Första spelningen i Sverige i år, och då måste det bli bra! ropade han. Bra blev det också. Mycket, mycket bra.
Han hade oss i sina händer. Med stor rutin men också stor entusiasm framförde han tillsammans med Attractions de bästa låtarna från sina tre album. Dessutom sånt som vi inte hört på platta — som snyftaren "He´ll Have To Go", vilken lät helt annorlunda än i gammal-Elvis version.
Killen ser hopplös ut i den knepiga kostymen och sin kamreruppsyn men skriver suggestiva texter, utmaärkta melodier med 60-talsdrag, har oemotståndlig scenkarisma och backas av en trio som ger hans intensiva röst och inte alltför avancerade gitarrspel en perfekt inramning. Pop, rock, reggae — tätt, lödigt, genomtänkt.
När ljusen tändes i salen efter en timme, trodde de flesta att det var slut. Band som vill ge extranummer brukar tydligt markera detta. Så icke Elvis Costello & Attractions. Vi fick flera utmärkta sådana, men fick jobba för dem: applåder. stampningar och rop i åtskilliga minuter innan en allt bredare grinande hjälte kom tillbaks. Han och de andra gav allt från scenen trots att det bara var knappa hundratalet fans kvar då de återkom för tredje gången
Slutfacit — en sån där rockkonsert som man bara inte glömmer! Trots att det varken bjöds på laserstrålar eller rökbomber.
| 
