Hifi & Musik, November 1986

From The Elvis Costello Wiki
Jump to: navigation, search
- Bibliography -
1975767778798081
8283848586878889
9091929394959697
9899000102030405
0607080910111213
14151617 18 19 20 21


Hifi & Musik
  • 1986 November

Sweden publications

Newspapers

Magazines and fanzines


-

Elvis Costello

En man EJ av sin tid

translate
  Lennart Persson

För många är han geniet med stort G.

För andra är han totalt obegriplig.

Dedan Patric McManus, mera känd under namnet Elvis Costello. En glasögonprydd engelsman som alltid hamnat så fel men ändå alltid rätt i den snurrande rockcirku-sen.

Möt honom i ett närgånget porträtt, en inträngande analys och en genomgång av hans LP-skivor.


Hans kostymer är alltid antingen för stora eller för små.

Alltid fula, alltid fel.

Hans hattar är alltid skrattretande.

Elvis Costello svettas alltid. För mycket.

Vid fel tillfällen.

Han rör sig hela tiden nervöst, ur takt, en bit bortom livets rytm. Som om han absolut inte kan stå stilla, men heller inte riktigt vet var han ska gå.

Han pratar för fort och för mycket.

Helt klart "a man out of time", för att citera honom själv.

Det är något som inte stämmer.

Det är som om han inte får plats i sig själv.

Som om han hela tiden jagar sig själv. Med sina drömmar, med sina rädslor, med sin längtan, men mest av allt med sina ambitioner. En vilja att lämna något efter sig, att rispa små och stora märken i våra medvetanden.

Ibland lyckas han, med en skarp kombination av den syndfulla lockelsen och den förkättrade intelligensen.

Ibland går det åt helvete, när han gapar över så mycket att han nästan kvävs. När han tror att han är smartare än inte bara oss utan även sig själv. Det är rätt ofta.

Ändå lär det inte vara många som ifrågasätter hans roll som en av 70-talets och definitivt en av 80-talets mest briljanta låtskrivare. Beviset finns i hans imponerande produktion — han har gjort elva fint utmejslade, alltid engagerande LP på mindre än tio år.

Det har gjort honom till kritikernas favorit och det har gett honom en stabil och lojal publik, men gudarna ska veta att den inte är stor. Och den står definitivt inte i proportion till kvalitén på hans musik.

Men det är inte första gången rättfärdigheten är på lunch.

I den här branschen tycks ju för övrigt det mesta vara på lunch... Man ska till exempel inte komma och tro att man kan se ut hur som helst. Costello konstaterade själv i en intervju att varje gång han visat sig i det engelska TV-programmet Top Of The Pops, så har plattan han förhoppningsvis skulle gjort reklam för istället rasat på försäljningslistan!

Och någon av de där håriga amerikanska hårdrockstjärnorna, jag tror att det var David Lee Roth, konstaterade torrt att anledningen till att alla rockskribenter gillade Elvis Costello var att alla rockskribenter såg ut som Elvis Costello...

I en tid när majoriteten av de skivköpare som verkligen gäller — tonåringarna — går omkring och önskar att de såg ut som håriga amerikanska hårdrockstj ärnor, så behövs det inte mycket fantasi för att inse att Costellos odds är svaga. Trots att han har kritikerna på sin sida.

Skivsamlare

En sak som förmodligen stärker hans position bland just kritikerna är att han själv är en hängiven skivsamlare med en musiksmak lika bred som sin välmatade skivhylla. Det ger honom säkert ett försprång hos skribenterna, åtminstone om de är intresserade av musikens rötter och traditioner.

När Costello var i Sverige första gången — för ett framträdande i TV hösten 1977 — hamnade jag själv i en lång och — vågar jag säga det? — trevlig diskussion om George Jones, The Band, Gram Parsons, gitarristen Amos Garrett och tusen andra saker. Och jag minns fortfarande ett radioprogram för engelska Radio One jag hörde honom presentera två år senare på ett par timmar spelade han allt från Dusty in Memphis och Marvellettes "The hunter gets captured by the game" till Hank Williams, Clash, Heptones "Mama said", Jerry Lee Lewis, Robert Johnsons "Love in vain" och Betty Wrights "Clean up woman".

Jag var imponerad och framför allt road, men för en skivköpare med ett musikintresse som inte sträcker sig längre tillbaka än till förra sommarens Mallorca-semester blir förmodligen motsvarande traditionskänsla i Costellos musik snarare en bekräftelse på att han är "omodern" och allmänt svår.

Fast det finns värre hinder på vägen. Både musiken och texterna kräver något så hopplöst passé som inlevelse och engagemang även från lyssnaren.

Han startade sin karriär med att säga att det enda som fick honom att skriva låtar var skuldkänslor och hämndbegär och hans världsbild har möjligen blivit mer nyanserad sedan dess, men knappast ljusare. Han är fortfarande den födde förloraren, den sårade själen, den sargade människa som på sin näst senaste LP konstaterar att "I was a fine idea at the time, now I'm a brilliant mistake". Och som vågar skriva om både kärlek och politik. Om kärlek som politik, om mänsklig utpressning och det tillstånd där kärleken förvandlas till en blodsmak i munnen och en molande kramp i magen. Om impotens och förlamning, sexuell och politisk. Om kampen med och för livet. Och kärleken.

Fjantvärld

Så bittra piller måste vara svåra att svälja om man själv knappt hunnit börja leva. Om man dessutom lever i en värld som ramas in av Hennes & Mauritz, "Top gun", lösviktsgodis och Carolas veckotidningsreligion, så lär det inte vara lättare att tillgodogöra sig Costellos musik. Speciellt inte när vi i övrigt har en rockscen utan form, linje eller sammanhållning. Där cynismen hos Sigue Sigue Sputnik är regel och där patetiska fjantar som Zodiac Mindwarp & Love Reaction år framtiden...

Nej, Elvis Costello verkar inte vara gjord för denna tid och plats.

Just därför ska vi vara tacksamma för att vi har honom. Han behövs. Fortfarande.

Några månader efter att hans första LP givits ut sa Costello så här till den engelske journalisten Nick Kent om sin syn på sig själv som artist:

— Jag kommer aldrig att stanna kvar så länge i branschen att jag hinner pressa ur mig så mycket mediokert skit som killarna från 60-talet har gjort. Hellre tar jag livet av mig. Gram Parsons sorti var perfekt. Jag tänker inte heller stanna kvar för att bevittna mitt artistiska förfall...

Ett omoget och mer slitet än provocerande uttalande. Man får väl se det mot en bakgrund av att Costello vid den tiden ofta nästan krampaktigt tog i så att det blödde, allt för att ställa sig i motsatsställning till en musik-bransch han upplevde som förljugen och exploaterande.

Andå har han klamrat sig fast vid den höga ambitionsnivå som döljer sig bakom de förhoppningsvis förhastade orden. Ser man tillbaka på hans inspelade produktion — snart två hundra låtar! — så finns det fortfarande inte ett spår av artisktiskt förfall. Det finns formsvackor, man kan anklaga honom för att sakna humor eller för att ibland överarbeta ideer som egentligen aldrig skulle ha lämnat skissblocket, men letar man efter sprickor i hans musikaliska integritet så har man ett tufft jobb framför sig.

Stiff

Första gången jag kom i kontakt med Costello var i februari 1977. Skivbolaget Stiff hade precis skrivit distributionskontrakt med Island Records och i det bolagets visningsrum fick jag se en dunkel videoinspelning med en ny Stiff-artist. Låten hette "Less than zero" och artisten Elvis Costello. Redan det verkade ju skumt. Men låten var bra, mycket bra. Så bra att både jag och min kompis var övertygade om att det här naturligtvis var ytterligare en "hemlig" Nick Lowe-inspelning. Ingen mer än han skulle komma på en så befängd ide som att kalla sig Elvis...

Samma misstanke vädrades också i den engelska musikpressen ett par månader senare när plattan kom ut. Snart skulle det emellertid visa sig att den här Costello var en högst levande person. Döpt av Jake Riviera, en av männen bakom Stiff.

Från Liverpool

Hans riktiga namn var Declan Patrick McManus. Föddes 1954 i Liverpool, son till dansbandssångaren Ross McManus. Modem förestod skivavdelningen på ett större varuhus, så det fanns gott om musik i hemmet. Familjen kom ursprungligen från Irland och Declan fick en katolsk uppfostran — men slog redan på sin debut-LP fast att "there's no such thing as an original sin" — och la sina fickpengar på Beatles- och Tamla Motown-singlar. Hans uppväxt i London lär ha varit högst "normal".

I tonåren flyttade han tillbaka till Liverpool tillsammans med sin mamma, som då separerat från fadern. Gick ut skolan, jobbade på kontor, gifte sig ung. Fick sonen Matthew, fick jobb som dataoperatör, skrev låtar, flyttade tillbaka till London.

I London spelade han med countryrockbandet Flip City på pubar och småklubbar. Långt senare har han berättat hur besviken han blev den gången trummisen Pete Thomas, då med i gruppen Chilli Willi & Red Hot Peppers, lämnade en Flip City-spelning redan efter en låt!

Solokarriären inleddes som D P Costello. Namnet hämtades från tidigare familjeled på moderns sida. (Ross McManus hade för övrigt kallat sig Day Costello när han 1970 gjorde en singel för det lilla skivbolaget Spark.) Radioprataren Charlie Gillett har berättat om hur den unge Costello varje vecka ringde och tiggde reklam för någon av sina spelningar.

Hösten 1976 spelade Gillett för övrigt sex av Costellos akustiska demo-inspelningar i sitt radioprogram "Honky Tonk" och ungefär samtidigt började Costello gå runt till skivbolagen i London. Ingenstans var man intresserade av honom eller hans låtar. Som hos ett litet barn växte irritationen i Costello.

Musikjournalisten Richard Williams, som vid den tiden jobbade som artist & repertoarman för Island Records, berättade en gång hur han nekades komma in på rockklubben Dingwalls trots att han stod på gästlistan. Spelningen det gällde var Costellos hysteriskt uppmärksammade debut tillsammans med sin kompgrupp Attractions. Costello hade själv gått över gästlistan med rödpenna — alla som avvisat honom året innan ströks obarmhärtigt. Det var hans lilla hämnd, en markering av att han minsann inte hade glömt deras svek. Williams och många andra skivbolag-sanställda fick vända i dörren.

Dessförinnan hade alltså det nystartade skivbolaget Stiff förbarmat sig över Costello. Jake Riviera har berättat att han efter att ha fått Costellos tejp väntade i en vecka i hopp om att han skulle få in något annat som var bättre. När veckan var över och alla andra influtna bidrag var mediokra, så ringde han upp Costello. Denne hade redan viss anknytning till det udda skivbolaget.

Ett av hans band hade spelat några Brinsley Schwarzlåtar och Costello hade sökt upp Nick Lowe efter en Brinsleyspelning på Eric's i Liverpool. Lowe, som sedermera skulle bli Stiffs förste artist, gav den unge Costello ett och annat råd.

Viktigare var kanske det fak-tum att Dave Robinson, en av Stiffs ägare, redan 1975 bekostat en femtonlåtars demoinspelning av Costello. (Något han för övrigt också hade gjort för Graham Parker och gatusångaren William Borsay, som efter det åkte tillbaka till USA för att bli Willy deVille.) Knytningen till Stiff föll sig alltså rätt så naturlig.

Spolade låtar

För inspelningen av sin fösta LP parades Costello ihop med det amerikanska bandet Clover, som ger honom ett habilt och tyvärr lite lätt spänningslöst komp. Nick Lowe producerade plattan för "Keepitsahobby Productions" och det hörs. Plattans styrka ligger istället i Costellos låtar, skrivna i hast under två veckor innan inspelningen. I ett anfall av tveksamhet hade Costello nämligen spolat samtliga de låtar han ursprungligen planerat för LP-n.

My Aim Is True (Stiff/1977) presenterar oss för en ny figur i rockmusikens macho-dommerade galleri — förloraren.

Costello berättar om kvinnorna som sviker honom ("I heard that you let that little friend of mine take off your party dress"), om impotens ("why do you have to say that there's always someone else who can do it better than I can") och gnagande självtvivel ("I tried so hard just to be myself but I kept fading away"): Och när han säger att han inte är arg, så lyckas han utan svårigheter övertyga oss om motsatsen.

Efter en musikaliskt mer spännande singel. ("Watching the detectives", där han kompades av rytmsektionen från Rumour) bildades så hans komp-grupp Attractions. Trummisen Pete Thomas hade spelat med Chilli Willi & Red Hot Peppers, som haft Riviera som manager. Basisten Bruce Thomas kom från gruppen Sutherland Brothers & Quiver och keyboardspelaren Steve Naive direkt från Royal College of Music. Kombinationen var speciell, alldeles speciell. Musiken de fyra gjorde tillsammans var naket förtätad, nervig och nästan irriterande påträngande.

LP-n This Year's Model (Radar/1976) är en tidsinställd bomb i jämförelse med debuten. Costello själv är fortfarande lika ilsken, men låter samtidigt mycket självsäkrare och alla frustreringarna kanaliseras i ett knippe låtar utan motstycke. Från det droppande giftet i "I don't want to go to Chelsea" ("they call her Natasha, but she looks like Elsie") till bitterheten i "Lipstick vogue" ("sometimes I think that love is just a tumour, you've got to cut it out") och den definitiva ann-attacken i "Pump it up" eller den iskalla politiska verkligheten i "Night rally".

Attractions ger låtarna en spänning och en dynamik som är deras helt egna. Samspelet är telepatiskt, elektriskt, explosivt.

Ny titel

Tidigt året därpå kom Armed Forces (Radar/1979), en titel som i sista stund ändrades från "Emotional fascism", ett tema som går igenom många av LP:ns spår. Produktionen är en av Nick Lowes mest groteskt och genialiskt förvridna, en ABBA-pastisch som dragits genom en stålmangel och krönts med en krona av taggtråd. Förförisk på ytan och ibland huvudlös, men alltid med klorna ute. Singeln "Oliver's army", en söt pralin med ett beskt budskap, gav Costello hans hittills största hit.

Om Armed Forces var Costellos mest politiska och samtidigt mest snåriga LP, så är efterföljande Get Happy! (F-Beat/1980) en ovanligt ren och barskrapad platta. Costello tar avstamp i sin soulsamling och ger oss sin förbluffande avspända hyllning till de sönderspelade gamla Motown- och Stax-sing-larna. Ibland låter han sig styras lite väl mycket av influenserna, men oftast är förhållandet tvärtom och då står Costello/Lowe/Attractions inte för något annat än gnistrande modern pop.

Speciellt andrasidan — "King Horse", "Secondary modern" och "Possession" måste vara några av de absoluta höjdpunkterna i Costellos produktion. Inte minst därför att han här slappnar av även i sitt textskrivande — orden ställer sig inte i vägen för känslan och krampen kring ordvitsarna och de litterära vändningarna har släppt. "Cheap cut satin and bad perfume, showtime is almost here..."

Trust (F-Beat/1981) känns som en mellanplatta, en nervös blandning av ofärdiga låtar och tomt uppblåsta ideer. En hastig produktion, för många ord, alldeles för få melodier. De bra låtarna drunknar.

Bakfull Jones

När Costello åkte till Nashville för att sjunga duett med countrylegenden George Jones i sin låt "Stranger in the house", så fick han stå ensam och sjunga i studion. Hans hjälte vår så groteskt bakfull att han inte ens orkade tänka tanken att stå på benen. (Jones la på sin stämma vid ett senare tillfälle, resultatet kan höras på hans LP My Very Special Guests.) Costello knöt emellertid kontakt med producenten Billy Sherrill, som tog på sig att ge LP-n Almost Blue (F-Beat/1981) den rätta inram-ningen av modern, kärlekskrank storstadscountry.

Den lille engelsmannen möte med sina countryfavoriter — han tacklar såväl Hank Williams och Tammy Wynette som Gram Parsons och George Jones — är på samma gång overkligt, men inte konstruerat, och hans mest smärtsamt känslosamma platta. Skyll det på countrymusikens natur eller på det faktum att han inte behöver brottas med så förtvivlat mycket ord.

Imperial bedroom (F-Beat/1982) är Costellos Abbey Road, till råga på allt producerad av Geoff Emerick, som jobbade tillsammans med George Martin på många av Beatles inspelningar.

Mästerverk

Uttrycket må vara slitet, men plattan är ett mästerverk. En rik, sofistikerad och ständigt fascinerande brokad av ljuvliga melodier, hisnande vackra arrangemang och en sammanhållande stämning, som inte hindrar varje spår från att leva ett eget liv. Almost Blue är en stilla, personlig bekännelse som Costello önskat att Frank Sinatra eller Aretha Franklin skulle spela in. Jag betvivlar att någon av dem skulle kunna göra den bättre än han själv.

Punch The Clock (F-Beat/1983) och Goodbye Cruel World (F-Beat/1984) är båda plattor i avsaknad av sammanhållning och identitet, trots att båda innehåller några av hans allra bästa låtar. Båda plattorna är nervöst överproducerade och speciellt på den sistnämnda låter Steve Naive som en odrägligt klåfingrig lillebror till Rick Wakeman. Sök upp singlarna "Pills and soap", "Everyday I write the book", "Peace in our time" och "I wanna be loved" istället. Och missa inte Robert Wyatts version av "Shipbuilding" (Rough Trade/1982), en av 80-talets hit-tills mest skimrande pärlor.

Även King of America (F-Beat/1986) är splittrad — den romantiska bagatellen "Loveable" och hans version av J B Lenoirs "Eisenhower blues" känns lättviktiga och hans smått patetiska tolkning av Nina Simones "Don't let me be misunderstood" är bara dålig — men hänger ändå ihop rätt så väl. Kanske därför an han för stunden lämnat Attractions och skalat av de musikaliska överdrifter som tyngt de två tidigare plattorna. Producenten T-Bone Burnett gav plattan en akustisk, nertonad inramning med övertoner av country och blues. Gitarristen James Burton och ett gäng Los Angeles-musiker är ett under av smakfullhet och avspänd professionalism i kompet. Texterna tar oss med på en tripp nedför den "boulevard of broken dreams" Costello beskriver redan i öppningsspåret. Och även om han fortfarande plågas av tvivel på sig själv, så bär han nu sina tvivel utan självömkan.

"If they had a king of fools then I could wear that crown... and you can all die laughing... cos I'll wear it proudly".

Och så dyker Blood & Chocolate (Imp/1986) upp. Både Nick Lowe och Attractions är tillbaka och soundet är hårt och kompromisslöst. Texterna är hans starkaste, mest påträng-ande någonsin.

-

Hifi & Musik, November 1986


Lennart Persson profiles Elvis Costello.

Images

1986-11-00 Hifi & Musik cover.jpg 1986-11-00 Hifi & Musik photo 02.jpg
Cover and photo.

1986-11-00 Hifi & Musik page 04.jpg1986-11-00 Hifi & Musik page 05.jpg
Page scans.

1986-11-00 Hifi & Musik page 06.jpg1986-11-00 Hifi & Musik page 07.jpg
Page scans.


1986-11-00 Hifi & Musik photo 01.jpg
Photo.


-



Back to top

External links