Det var Elvis Costellos första besök i en svensk TV-studio. Mitt också.
Utifrån ser Sveriges Radios inspelningsstudios vid Karlaplan i Stockholm ut som en samling övergivna lagerbyggnader. Inne i ladorna stressar hel och halvkändisar omkring i eviga sminkmoln.
I studions bakre del vankar Elvis av och an. I strålkastarljuset mimar Russell Mael i Sparks stående på ett piano. Vid tangenterna sitter brorsan Ron, ett stenansikte med tangorabatt.
På programledarens order irrar Elvis upp på ett podium. Ensam, med gitarren över magen, drar han "Watching the Detectives" — senaste singeln.
-Oh, du, de ska visst va såna där gamla brallor igen, kacklar kameramannen bredvid mej. Kostymen är på samma gång för stor som för liten. Elvis ser ut som en mattelärare anno "Rock around the Clock." De tunga, rödbruna dojorna vickar fram och tillbaka.
...I can't do it anymore'n Im not satisfied / I can't do it anymore n Im not satisfied...
En gång till tack, en gång till ... efter fem försök är "Mystery Dance" färdigrepad.
Elvis är här utan kompgruppen The Attractions. En svensk och en irländare rycker in på bas och trummor.
Elvis Costello lämnade en lovande karriär som dataoperatör i juli i år. Tillsammans med vildhjärnorna bakom Stiff i London satsar han nu benhårt på att sprida knappar med texten "Elvis is King" över hela västvärlden.
Mr Costello har lanserats med en kampanj som framstår som en parodi på all reklam. När Beatles och Stones var som störst körde idoltidningarna med så stora idolbilder att man fick en kroppsdel i veckan av sina idoler. Efter tjugo veckor hade man Beatles i tjugo delar och i övernaturlig storlek. En vecka dök en första fyrkant ur Elvis anatomi upp i engelsk musikpress. Några fler kom inte... En dag dök Elvis upp med sin gitarr utanför ett flott hotell i London där CBS höll stormöte. Bossarna diggade i väntan på taxi och snuten. Elvis syddes in, men släpptes i sista stund till sin konsert den kvällen...
Ja, sen e det namnet.
-Jag har fått lida för det på sistone, erkänner han.
Vi sitter en trappa ned, utanför herrtoaletten. Elvis, jag och en gleshårig journalist i femtioårsåldern. Den sistnämnde försöker slå ihjäl tid i väntan på tåget till Göteborg.
-Hur kan man heta Elvis, flinar han.
-Jag är faktiskt döpt till det, försöker Costello.
Nä, du heter D.P. nånting, säger jag. Inte är du 22 heller.
-Jag fyllde nyss 23... Det kan väl kvitta. Elvis gör fin musik.
-Hela den här reklamprylen är en drift med de stora skivbolagen. Om man får tro deras reklam har de bara genier i sina stall. Men ett äkta geni som mej ville dom inte ha. Jag är ute efter hämnd.
När Stiff Records sökte artister var Elvis den förste att höra av sej. Han dök upp samma dag som annonsen var i tidningen. Efter år av sökande fann han i Stiffs Jake Riviera och Nick Lowe killar som hajade hans grej.
Är inte din första LP också en lång serie hämnder?
-Den handlar väldigt mycket om förluster och misslyckanden. Alla låtarna skrevs inom en kort, deppig och argsint period i mitt liv. Men jag kan skriva om annat än mej själv också. "Watching the Detectives" är ett steg vidare.
-Jag vill berätta om människorna jag ser omkring mej. Jag vill beskriva deras liv, inte politiska teorier. Sjunger man paroller får man bara de redan frälsta med sej. Jag vill få folk att fundera och tvivla. Ett suddigt budskap får fler att lyssna än ett kristallklart
-Visst skriver jag en del uttalat politiska låtar. Lyssna t ex på "Blame it on Cain". Alla människor skaffar sej syndabockar. De svarta råkar illa ut i England just nu.
Elvis har druckit ur sin Zingo. Han är jävligt vass på att träffa prick i askfatet med de söndersmulade korkbitarna...
-Nä, kalla mej inte punk. Fast fan, jag vet, är man inte punk nu för tiden så är man automatiskt sextiotal. Jag är bara mig själv. Musiken är ärlig, den kommer liksom bara ur mej. Levde jag i Tyskland hade jag låtit som Kraftwerk...
I mars debuterade han med singeln "Less than Zero". Sen dess har han orsakat mycken engelsk trycksvärta. Det är bara den "riktige" Elvis som lyckats dämpa skriverierna kring Mr Costello något. Namnet Elvis har ju plötsligt blivit heligt.
"Your favourite songwriter?" Det är killen på väg till Göteborg som börjar få brådis. Han får namnet Randy Newman att grubbla på under resan.
Elvis Costello lär ha spelat i en bluegrassgrupp de år då pubrocken var som starkast. Hans producent, Nick Lowe, hörde till de mest seglivade pubmusikerna
-Pubrocken förlorade kontakten med de unga. Hittade aldrig en egen stil. Till slut gällde det bara vem som kunde hitta den mest obskyra sextiotalslåten och spela in den...
-Jag gör musik för 1977. Jag vill inte bli stjärna, jag är nöjd så länge jag får göra musik. Och så länge folk lyssnar...
Där avbryts vi. Elvis måste kila iväg till inspelning. Själv kliver jag ut i höstmörkret. När jag lämnar tunnelbanan sitter fortfarande en av Elvis höst gnolbara slagdängor kvar i skallen.
Why don't tell me 'bout the mystery dance?
|