Larm, March 1978

From The Elvis Costello Wiki
Jump to: navigation, search
- Bibliography -
1975767778798081
8283848586878889
9091929394959697
9899000102030405
0607080910111213
14151617 18 19 20 21


Larm
  • 1978 March

Sweden publications

Newspapers

Magazines and fanzines


Fanzines

-

Elvis Costello


translate
   Måns Ivarsson

Scanning errors uncorrected...

Det var Elvis Costellos första besök i en svensk TV-studio. Mitt också.

Utifrån ser Sveriges Radios inspelningsstudios vid Karlaplan i Stockholm ut som en samling övergivna lagerbyggnader. Inne i ladorna stressar hel och halvkändisar omkring i eviga sminkmoln.

I studions bakre del vankar Elvis av och an. I strålkastarljuset mimar Russell Mael i Sparks stående på ett piano. Vid tangenterna sitter brorsan Ron, ett stenansikte med tangorabatt.

På programledarens order irrar Elvis upp på ett podium. Ensam, med gitarren över magen, drar han "Watching the Detectives" — senaste singeln.

-Oh, du, de ska visst va såna där gamla brallor igen, kacklar kameramannen bredvid mej. Kostymen är på samma gång för stor som för liten. Elvis ser ut som en mattelärare anno "Rock around the dock". De tunga, rödbruna dojorna vickar fram och tillbaka.

...I can't do it anymore'n Im not satisfied / I can't do it anymore n Im not satisfied...

En gång till tack, en gång till ... efter fem försök är "Mystery Dance" färdigrepad.

Elvis är här utan kompgruppen The Attractions. En svensk och en irländare rycker in på bas och trummor.

Elvis Costello lämnade en lovande karriär som dataoperatör i juli i år. Tillsammans med vildhjärnorna bakom Stiff i London satsar han nu benhårt på att sprida knappar med texten "Elvis is King" över hela västvärlden.

Mr Costello har lanserats med en kampanj som framstår som en parodi på all reklam. När Beatles och Stones var som störst körde idoltidningarna med så stora idolbilder att man fick en kroppsdel i veckan av sina idoler. Efter tjugo veckor hade man Beatles i tjugo delar och i övernaturlig storlek. En vecka dök en första fyrkant ur Elvis anatomi upp i engelsk musikpress. Några fler kom inte... En dag dök Elvis upp med sin gitarr utanför ett flott hotell i London där CBS höll stormöte. Bossarna diggade i väntan på taxi och snuten. Elvis syddes in, men släpptes i sista stund till sin konsert den kvällen...

Ja, sen e det namnet.

-Jag har fått lida för det på sistone, erkänner han.

Vi sitter en trappa ned, utanför herrtoaletten. Elvis, jag och en gleshårig journalist i femtioårsåldern. Den sistnämnde försöker slå ihjäl tid i väntan på tåget till Göteborg.

-Hur kan man heta Elvis, flinar han.

-Jag är faktiskt döpt till det, försöker Costello.

Nä, du heter D.P. nånting, säger jag. Inte är du 22 heller.

-Jag fyllde nyss 23... Det kan väl kvitta. Elvis gör fin musik.

-Hela den här reklamprylen är en drift med de stora skivbolagen. Om man får tro deras reklam har de bara genier i sina stall. Men ett äkta geni som mej ville dom inte ha. Jag är ute efter hämnd.

När Stiff Records sökte artister var Elvis den förste att höra av sej. Han dök upp samma dag som annonsen var i tidningen. Efter år av sökande fann han i Stiffs Jake Riviera och Nick Lowe killar som hajade hans grej.

Är inte din första LP också en lång serie hämnder?

-Den handlar väldigt mycket om förluster och misslyckanden. Alla låtarna skrevs inom en kort, deppig och argsint period i mitt liv. Men jag kan skriva om annat än mej själv också. "Watching the Detectives" är ett steg vidare.

-Jag vill berätta om människorna jag ser omkring mej. Jag vill beskriva deras liv, inte politiska teorier. Sjunger man paroller får man bara de redan frälsta med sej. Jag vill få folk att fundera och tvivla. Ett suddigt budskap får fler att lyssna än ett kristallklart

-Visst skriver jag en del uttalat politiska låtar. Lyssna t ex på "Blame it on Cain". Alla människor skaffar sej syndabockar. De svarta råkar illa ut i England just nu.

Elvis har druckit ur sin Zingo. Han är jävligt vass på att träffa prick i askfatet med de söndersmulade korkbitarna...

-Nä, kalla mej inte punk. Fast fan, jag vet, är man inte punk nu för tiden så är man automatiskt sextiotal. Jag är bara mig själv. Musiken är ärlig, den kommer liksom bara ur mej. Levde jag i Tyskland hade jag låtit som Kraftwerk...

I mars debuterade han med singeln "Less than Zero". Sen dess har han orsakat mycken engelsk trycksvärta. Det är bara den "riktige" Elvis som lyckats dämpa skriverierna kring Mr Costello något. Namnet Elvis har ju plötsligt blivit heligt.

"Your favourite songwriter?" Det är killen på väg till Göteborg som börjar få brådis. Han får namnet Randy Newman att grubbla på under resan.

Elvis Costello lär ha spelat i en bluegrassgrupp de år då pubrocken var som starkast. Hans producent, Nick Lowe, hörde till de mest seglivade pubmusikerna

-Pubrocken förlorade kontakten med de unga. Hittade aldrig en egen stil. Till slut gällde det bara vem som kunde hitta den mest obskyra sextiotalslåten och spela in den...

-Jag gör musik för 1977. Jag vill inte bli stjärna, jag är nöjd så länge jag får göra musik. Och så länge folk lyssnar...

Där avbryts vi. Elvis måste kila iväg till inspelning. Själv kliver jag ut i höstmörkret. När jag lämnar tunnelbanan sitter fortfarande en av Elvis höst gnolbara slagdängor kvar i skallen.

Why don't tell me 'bout the mystery dance?

-

Larm, No. 7, March 1978


Måns Ivarsson reports on EC's appearance on Nöjesliv, September 30, 1977, Stockholm, Sweden.


Lennart Persson reviews the Stiff's Greatest Stiffs concert, Friday, October 28, 1977, Lyceum Ballroom, London, England.

Images

1978-03-00 Larm cover.jpg 1978-03-00 Larm page 30.jpg1978-03-00 Larm page 31.jpg
Cover and page scans.

Photos by Håkan Sandsjö.
1978-03-00 Larm photo 02 hs.jpg 1978-03-00 Larm photo 03 hs.jpg 1978-03-00 Larm photo 04 hs.jpg 1978-03-00 Larm photo 05 hs.jpg


Elvis Costello


translate
Lennart Persson

Scanning errors uncorrected...

Det slutade med att tre stycken "roadies" med våld släpade ut en vilt sprattlande Wreckless Eric. Strax innan har han ned nöd och näppe undgått att bli nerkastad från den tre meter höga scenen av saxofonisten Davey Payne....

Som ni förstår handlar det om londonframträdandet av turnén "STIFFS GREATEST STIFFS" — Nick Lowe, Larry Wallis, Dave Edmunds, Wreckless Eric, Ian Dury, Elvis Costello. På samma scen. Huller om buller. Och när Ian Dury avslutar så är man säkert minst tjugo personer nå scenen som vrålar "SEX!!! and DRUGS!!! and ROCK and ROLL!!!!". Det är under Davey Paynes saxsolo i den låten san Wreckless Eric flera gånger smyger sig på honom bakifrån, kör upp handen mellan benen och klämmer till: Så egentligen hade han förtjänat dem där tre metrarna.

Nick Lowe inledde ned "So it goes" och ny, lite löjlig, frisyr. Edmunds var en av två trummisar, men efter ett par låtar kan han inte hålla sig längre och hänger på sig sin Gibson-gitarr. "I knew the bride", "So fine" och "Heart of the city" sitter som berget. Innan dess har andregitarristen Larry Wallis kört bägge sidorna på sin nya Stiff-singel.

Wreckless Eric är härnäst. Med Lowe på Edmunds gitarr, Denise Roudette rå bas, Ian Dury på trummor och Payne på sax. När dam kör "Go the whole wide world" överväger jag att kasta mig ner från Lyceums balkong. Så bra, bara så bra. Mån under oss sitter någon och käkar oljiga fish 'n chips, så jag låter bli.

Elvis Costello är magnifik. Helt magnifik. Han verkar arg, frustrerad och ger oss inte en chans att slappna av. Han spottar ut orden och srelar gitarr ned jämförbar frenesi. Mitt i "I'm not angry" honnar han ner från scenen och går fram till publiken. Som om han måste slå någon nå käften för att övertyga oss om att han inte är förbannad! Han gör det inte.

Nya låtar sam "Stranger in the house", "The beat", "I don't wanna go to Chelsea" och "Radio radio" får mig att se fram emot nästa LP, sam — nästan nå allvar — har arbetsnamnet "The king of Belgium".

Och så Ian Dury, 70-talets Gene Vincent i plommonstop och skitig kavaj. Han har en utstrålning och en inlevelse som fyller lokalen från golv till tak och när han och hans grupp vräker sig igenom sina låtar nå ett sätt sam får t o m hans underbara LP att blekna.... ja, då vill vi bara hålla kvar honom hela natten. Nu är hans tre kvart långa framträdande över på fem minuter.

Kvällens höjdpunkter ska komma på en live-LP i vår. Till vederbörande som ska bestämma vad san är höjdpunkter och inte höjdpunkter har jag bara en kommentar: stackars sate. Lägg in en förhandsbeställning hos er närmaste skivhandlare.



1978-03-00 Larm photo 01 hs.jpg
Photos by Håkan Sandsjö.
1978-03-00 Larm photo 06 hs.jpg 1978-03-00 Larm photo 07 hs.jpg 1978-03-00 Larm photo 08 hs.jpg

1978-03-00 Larm photo 09 hs.jpg 1978-03-00 Larm photo 10 hs.jpg 1978-03-00 Larm photo 11 hs.jpg

-



Back to top

External links