|
Kärlek och förlust. Det är temat för kvällen när Elvis Costello håller konsert för ett fullsatt hus i Uppsala Konst & Kongress på lördagskvällen. Det är en mogen man, stiligt klädd i gråblå kostym, eleganta boots och högklassig Panama-hatt. Han fyllde 60 år för några veckor sedan och många i publiken är i samma ålder. Det är en kunnig publik som sjunger med och körar under konserten.
Redan från start går Costello för fullt. Han har en kraft och närvaro i både sång och gitarrspel som är fängslande. Under hela två och en halv timme forsar det musik ur Elvis Costello, låt efter låt. Under hela den tiden känns han spelglädje och passion för musiken, och det är förunderligt att han orkar så mycket både fysiskt och känslomässigt.
Han är också generös nog att flera gånger bjuda in förbandet Larkin Poe att spela med honom. Det svängar bra i någon låt, men sedan hänger inte de amerikanska systrarna med, trots att Costello på ett faderligt sätt försöker guida dem rätt.
Så konserten är bäst när han verkligen är solo, som i ”Watching the Detectives”. Där går han loss på en halvakustisk gitarr och verkar själv bli uppslukad av musiken. Det är avancerat, förfinat och med en makalös känsla och begåvning. I ”Come the meantimes” bevisar han också sig som musikant. ”She” är en av publikens favoriter, även här tystnar de spontana applåderna och jublet snabbt på ett städat sätt.
Costello har en fantastisk närhet i rösten som kan variera mellan att vara mjuk och mörk eller tryckande rockig. Tonsäkerheten är imponerande, med oktavbyten och fraseringar. Han verkar snudd på outtröttlig i sin energi på scenen, och det är bara under de sista låtarna som man kan skönja en liten heshet i rösten.
Han är också en mycket bra berättare. Ibland bubblar kvickheter ur honom, ibland kommer en allvarlig anekdot ur hans liv. Det blir också en längre sekvens där han sätter sig ner, lägger benen i kors, håller gitarren i famnen och blir en mysfarbror som pratar om familjen hemma i New York. När Elvis Costello spelar ”Walking my baby back home” (Sakta vi gå genom stan) blir det hela så sympatiskt som om vi hade gått tillsammans en sommarnatt genom stan.
Han har överlag en känslighet och en förmåga att nästan omärkligt förflyttar sig mellan olika uttryck. Både i sång och spel glider han ofta mellan intensiv styrka till känslig mjukhet och tillbaka igen. Det kan tyckas som små nyanser, men som ger stor effekt. Det hela är så förfinat, genomarbetat och skickligt gjort som bara en mästare kan göra.
| 
