Now & Then, May 1991

From The Elvis Costello Wiki
Jump to: navigation, search
- Bibliography -
1975767778798081
8283848586878889
9091929394959697
9899000102030405
0607080910111213
14151617 18 19 20 21


Now & Then

Sweden publications

Newspapers

Magazines and fanzines


-

The story continues

Elvis Costello 1983-91

translate
   Lars Wenker

Scanning errors uncorrected...

Förra numrets genomgång av Elvis Costellos fem första år slutade med singeln "Party Party" 1982. Men feststämningen kom delvis av sig — och Costellos fortsatta 80-tal blev ojämnare än de fantastiska första åren.

Men poppärlor finns det förstås i mängd ändå — presenterade av Lars Wenker.

Denna andra del kännetecknas av alla gästspel den nu etablerade artisten Costello kom att göra, något som tyvärr gått ut över hans egen solokarriär. Jag tror därför inte att Costello vunnit så många nya fans under denna del av sin karriär, utan kärnan av skivköpare finns nog bland oss som hakade på kungatåget redan 1977-78.

I början av 1983 gick Costello återigen in i studion med sina Attractions. Denna gång hade han tagit kontakt med producentparet Clive Langer och Alan Winstanley. Dessa är väl mest kända genom sitt samarbete med Madness, men det är även dessa båda herrar som producerat Morrisseys senaste LP. Costello ville inte själv vara inblandad vid produktionen av LPn den här gången, något som han upplevt som ansträngande under arbetet med Imperial Bedroom.

Det var genom Langer som Costello kom i kontakt med Madness, vilket ledde till att han kom att medverka på deras tolva "Tomorrow's (Just Another Day)". Han sjunger nämnda låt (en av B-sidorna) i en lugnare och jazzigare version än Madness egen. Resultatet blev att vemodet i låten kom att framhållas på ett helt annat sätt än i originalversionen. Costello var tillbaka på Stiff för ett kort gästspel för första gången sedan 1978. Vi kunde även se honom på svensk TV (Casablanca), där han framförde tre helt nya låtar live.


"Pills And Soap" (singel, 1983)

Den sista skiva som Hans tog upp i Elvis Costello del 1 var singeln "Party Party", från soundtracket till filmen med samma namn, utgiven i november -82. Det kom sedan att dröja fram till maj -83 innan det var dags för nästa singelutgåva. Denna väntan kunde ha blivit ännu längre då F-Beat nu genomförde en förändring av sitt distributionssystem. Costello som var angelägen om att få ut singeln snabbt valde då istället att starta ett nytt underbolag och ge. ut singeln under pseudonymen "The Imposter".

"Pills And Soap" gavs ut ett par veckor innan engelska valet, och i det exklusiva distributionsavtal som Imposter Records gjorde med Rough Trade angavs den sista dagen för distribution av plattan som den nionde juni — valdagen. Senare skrevs ett nytt kontrakt och utgåvan som många trodde skulle bli ett samlarobjekt (från början 15 000 ex) blev istället Elvis högst placerade singel, med en egen låt, sedan "Oliver's Army".

Att den tog sig så högt upp som till 16:e plats, och till slut sålde uppåt 150 000 ex, är överraskande då låten inte är särskilt lättillgänglig, men det är alltid trevligt när skivköparna visar god smak.

En riktig besvikelse var dock att baksidan var en förlängd version av "Pills And Soap". Så var vi inte vana att få singlar av Costello — utan nya baksidor — och än värre var att han hade drabbats av remix-hysterin. Och detta var tyvärr bara en försmak av vad som skulle komma.


"Punch The Clock" (LP, 1983)

Så dök den äntligen upp, Costellos nya LP. Man hade nu stora RCA som distributör. Bakom detta låg framför allt ett ekonomiskt intresse men det fick en del biverkningar. Senare under året när Elvis gjorde sin årliga turnéför att göra reklam för sin nya platta gav han intervjuer. Alla som ville vara med och intervjua fick sin halvtimme till förfogande. Under hösten -83 gjorde Costello säkert lika många intervjuer som han hade gjort under hela sin tidigare karriär. Problemet var bara det att alla ställde i stort sett samma frågor och under den korta tid som de hade till sitt förfogande hann inte så mycket sägas.

Musiken då? Ja, trots titelns anmaning om att slå på klockor och låttitlar om osynliga män och piller, var detta inte någon psykedelietripp (även om det hade varit intressant) utan en pop/soul-platta, kryddad med mycket blås.

page 21

Just blåset var en av plattans nyheter. Till detta hade man tagit hjälp av The TKO Horns på fem av låtarna. Det fräscha friska sound som langer/Winstanley hade skämt bort oss med genom plattor med Madness och Dexy's Midnight Runners finns även här. Det låter modernt trots att det i botten ändå är soul. Det vilar en partystämning över plattan. Låtarna är väldigt uppåt, lättillgängliga och förvånansvärt jämna, varför jag inte bryr mig om någon uppräkning av låttitlar.

Med piskivan fanns även de två tidigare utgivna balladerna "Shipbuilding" (som Robert Wyatt spelat in) och "Pills And Soap". På grund av låtarnas karaktär var det klokt att låta 'Shipbuilding" med Chet Bakers legendariska trumpetsolo avsluta sida ett, men varför kunde man då inte avsluta sida två med "Pills And Soap"?


"Everyday 1 Write The Book" (singel/tolva, 1983)

Om herr Costello skrev någon bok vet jag inte, men helt klart skrev han en smittsam poplåt. Trots en massiv reklamkampanj nådde den inte högre än till en 28:e plats. Vad som var mer oroande var alla remixutgåvor som kom i kölvattnet av singelsläppet.

Ursprungligen innehöll tolvan den kortare singelversionen, men efter två veckor byttes denna ut mot en cirka halvminuten längre remix. Omslaget gjordes aldrig om utan man satte på en sticker som angav att det var en förlängd version (dock fanns inte stickern på alla). Hursomhelst angavs det på skivetiketten på alla dessa andrapressningar att det var en REMIX.

I USA kom det ytterligare en variant av "Everyday" med ännu en annorlunda remix. Var detta verkligen nödvändigt? "Heathen Town" var en outtake från Punch The Clock. Trots detta bjuder Elvis och hans Attractions på 188 verkligt minnesvärda sekunder.

Tolvans bonuslåt "Night Time" var ytterligare en låt som var planerad för "Beat"-EPn som skulle kommit ut -82. De andra tre var "From Head To Toe", "The World Of Broken Hearts" och "Really Mystified". De två förra hade kommit ut som singel och den tredje kom senare på samlingsplattan Sometitnes A Great Notion.

"Night Time", en gammal Escorts-låt, var en för Elvis tämligen udda långsam låt, och trots att jag inte hört originalet kan jag tänka mig att han gjort om den en del. Dock gjorde den det klart värt att köpa tolvan, med eller utan remix.


"Let Them All Talk" (singel/tolva, 1983)

Ett tämligen självklart singelval. Låten, som släpptes under Costellos USA-turne', är det mest tydliga exemplet på det svängiga party-sound som utmärkte Punch The Clock.

SjälVa låten är hyfsad, men det ettriga blåset faller mig inte riktigt i smaken. Då är jag mer förtjust i Steve Nieves pianospel (vilket är lysande genom hela LPn). Det låter här som han verkligen vill hamra sönder pianot! "Let Them All Talk" förtjänade faktiskt inte bättre än den 59:e plats den nådde på Englandslistan. Baksidan "The Flirting Kind" plockades bort från Punch The Clock, vilket var ett klokt beslut. Det är en ballad som inte lyckas flirta in sig hos mig då den är både seg och tjatig. Tolvan saknade den här gången extralåtar.

Under den fyra månader långa "Clocking In Across America/UK/Europe"-turnen lyckades Elvis med att göra två omtalade TV-framträdanden. För att börja med det positiva av de två så skedde det i Västtyskland den 15 oktober på Rockpalast. Costello fick här för första gången en hel konsert sänd, 90 glödande minuter med både blåssektion och extra sångerskor. Här skaffade sig förhoppningsvis Elvis många nya fans ute i Europa. Fast lite bättre sällskap kunde han ha fått den kvällen. Att bli inklämd mellan Bryan Adams och Cheap Trick var ju inte särskilt lyckat. Men succe blev det ändå.

Detta var det däremot inte tal om när Costello med panik i rösten dök upp i New York en spelledig dag och gjorde en TV-special med Count Basies storband. Här skulle Elvis visa att han kunde axla Frank Sinatras mantel. Vad man fick uppleva var en nervös och halsdålig Costello som hade problem med att hålla både takten och tonläget. Inte blev det precis bättre av att han glömde texten också ....katastrof var ordet.

page 22

Men trots detta blev minen en framgång. Även om The TKO Horns hindrade flexibiliteten hos Attractions så tillförde de ett extralyft på låtar som "Possession", "Man Out Of Time" och "Clubland".

Under inledningen av -84 började Costello skriva låtar för nästa platta och the Attractions tog semester och jobbade lite med egna projekt. För att få lugn och ro och kunna skriva hade Costello hyrt in sig på ett kontor i London. Man hade väl så smått börjat undra om Elvis bränt allt sitt krut. Punch The Clocks lite anonyma (med EC mått) men jämna låtmaterial hade ju lyfts av en superb produktion, vilken i mångt och mycket räddat plattan.

Innan någon ny platta släpptes var redan en ny USA-turne' inbokad. Elvis skulle denna gång uppträda ensam endast kompad av sin gitarr. Med sig på denna turne hade han den gamle veteranen T-Bone Burnett. Den ursprungliga planen var att T-Bone endast skulle agera "uppvärmare", men då de båda blivit varma i kläderna så bildade de istället konstellationen The Coward Brothers. Elvis och T-Bone i sina alias (som Howard och Henry Coward) avslutade tillsammans konserterna med att spela kända och mindre kända coverlåtar.

Tidigare under året hade två, tidigare outgivna Costello-låtar släppts. Den ena av Billy Bremner, den gamle Rockpile-gitarristen och den andra av Tracie, Paul Wellers lilla skyddsling. Ingen av dessa hade någon större framgång. Dock är väl Bremners "Shatterproof' aningen bättre än Tracies "I Love You When You Sleep".


"Peace In Our Time" (singel, 1984)

Sista kapitlet i trilogin som inleddes med "Shipbuilding" och fortsatte över "Pills And Soap". Även "Peace In Our Time" gavs ut under pseudonymen The Imposter. Det var faktiskt i Sverige på Måndagsbörsen som Costello framförde den för första gången i TV. Liksom sina båda föregångare var även detta en ballad. Tyvärr får man väl konstatera att man inte riktigt lyckats fånga låtens fulla styrka på vinyl, men en bra avslutning på trilogin fick vi. B-sidan "Withered And Died", skriven av Richard Thompson, är även den stark.


"Goodbye Cruel World" (LP, 1984)

Denna LP, "skrivbordsprodukten", var för mig en klar besvikelse. Mycket berodde väl detta på att jag inte alls gillade inledningslåtarna på respektive sida (vilka båda otroligt nog valdes till singellåtar senare), men även på att produktionen är alldeles för syntetisk och trist. Men här finns en hel del riktigt bra låtar såsom "Home Truth", "Joe Porterhouse", "Worthless Thing" och "Love Field".

Men som sagt, det är något med produktionen som inte stämmer. Kanske var det för "svåra" låtar för Langer/Winstanley att producera. Textmässigt är det nog Costellos mest pessimistiska album, en uppgiven förtvivlan skildras i låtarna. Goodbye Cruel World pressades aldrig upp i England, utan där fanns istället en tysk pressning att tillgå (eftersom RCA numera lagt LP-tillverkning för Europa i Tyskland). Denna skilde sig något i färgsättningen (mer markerade silver/guldbokstäver i Tyskland) mot den holländska pressningen som fanns i Sverige.


"I Wanna Be Loved" (singel/tolva, 1984)

Detta är en smörig, tråkig coverlåt, med en text så desperat kärlekstörstande att man skulle kunnat tro att Morrissey skrivit den. Den syntetiska ljudbilden görs dock något levande av Costellos vokala insatser. Han låter onekligen trovärdig. Green Garthside från urspårade Scritti Politti kan höras i bakgrunden.

Då är jag mer förtjust i B-sidan "Turning The Town Red". Det är "traditionell" Costello-pop — betydligt mer levande. Låten hade tidigare varit ledmotiv till en engelsk TV-serie, Scully, där även Costello haft en liten roll. Costellos skådespelarinsatser har sedan fortsatt under mottot kvantitet utan kvalitet till exempel "Straight To Hell" och "No Surrender".

Det finns två olika tolvor av "I Wanna Be Loved" med fyra olika versioner av denna. Plötsligt stod det klart vad RCA betyder: Remixed for Costello Addicts!

Costello tog dock revansch redan nästa månad. Med Shirelles gamla hit "Baby It's You" lyckades EC och gamle vapendragaren Nick Lowe än en gång göra en B-sida som var värd pengarna för singeln. Finns inte Nick Lowes tolvtummare "L.A.F.S" (F-Beat XX36T) redan i din samling så skaffa den.


"The Only Flame In Town" (singel/tolva, 1984)

På denna låt, tagen från Goodbye Cruel World gästar Darryl Hall.på sång. Även om jag tycker att "The Only Flame In Town" är betydligt bättre än "I Wanna Be Loved", så är det inte direkt någon låt som fastnar och jag anser den inte lämplig som en singel.

Baksidans "The Comedians" är även den tagen från LPn, vilket får en att ana Costellos brist på bra nytt material. På den ena tolvan finns en dance-remix av "Pump It Up" — jag undrar vad det ska vara bra för.

En ny USA-turne' stod för dörren, denna gång med Attractions. Förstärkningen





Remaining text and scanner-error corrections to come...



-

Now & Then, No. 3, May / June 1991


Lars Wenker profiles Elvis Costello.

Images

cover
Cover.

page 20 page 21
Page scans.

page 22 page 23


page 24 page 25


page 26 page 27


page 28 page 29
Page scans.

-



Back to top

External links