Stockholm Aftonbladet, September 1, 2016

From The Elvis Costello Wiki
Jump to: navigation, search
... Bibliography ...
7475761977787980
8182838485868788
8990919293949596
9798990001020304
0506070809101112
13141516171819 20


Stockholm Aftonbladet

Sweden publications

Newspapers

Magazines and fanzines


European publications

-

Rockporr för fans

Elvis Costello — nörden som New wave-rebell

translate
   Fredrik Virtanen

Elvis Costello upptäckte jag först 17 år gammal via popstjärnskottet Jakob Hellman som i slutet av 80-talet nämnde Costello som förebild. Mitt första album blev därmed det ett par år gamla King of America"where they pour Coca-Cola just like vintage wine" – från 1986 som i andra versen rimmade "She said that she was working for the ABC News, it was as much of the alphabet as she knew how to use." Därmed var jag såld.

Som ung aspirerande rockkritiker var det givet att ta in Costello. Att recensenter var förtjusta i den bleka spinkisen berodde på att de såg ut och var som han – alltså töntar, som förbittrade hårdrockare och glamsyntare träffsäkert förklarade.

Utan tvekan är Declan Patrick MacManus (född 1954 i London och utflyttad till Liverpool 1971 när mamman skilde sig från musikerpappan) lika mycket tönt, eller nörd snarare, som de flesta rockjournalister. Andra män inom rockadeln som skrivit självbiografier de senaste åren – Bob Dylan, Keith Richards, Neil Young och vem som helst – var sexigare, snyggare och farligare. Även om i synnerhet den unga Costello kunde vara mer elak, mer misogyn och mer cynisk var hans grundackord en ordentlig medelklassig rockarkeolog i svart rockjournalistkavaj, duktig hatt och lagom spännande brillor.

Costello nämner det själv i det 660 sidor tjocka musiklexikonet, förlåt självbiografin, när han beskriver det första mötet med det senare legendariska brittpopskivbolaget Stiff Records, det bör ha varit 1976 eller 1977 (Costello hoppar slarvigt och med alltför många omtagningar fram och åter i tiden och är dålig på att nämna tidpunkter): ”Med tanke på mitt anonyma utseende såg de antagligen mig som mer av en låtskrivare för bolaget än som skivartist. Sedan stack de ett par hornbågade glasögon i handen på mig och sa ”Sätt på dig de här”. Det var som Stålmannen baklänges.”

Så blev Costello den arge unge new wave-artisten som England och delvis USA strax lärde känna via klassiker som "Alison," "Watching The Detectives" och "Oliver's Army." Han visade att tönten kan bli stjärnan till alla ickecoolas identitetspolitiskt förståeliga förtjusning.

Därefter har Elvis hållit sig kvar i toppen. Även om låtarna alltmer sällan blivit hits har han alltid nått dessa finsmakare och musiknördar, den exakta målgruppen för Skamlös musik & bleknande bläck och för musiktv-serien Spectacle: Elvis Costello with… som gjorde honom berömd på nytt i slutet av 00-talet. Då hade många av oss börjat tappa intresset för en briljans som rastlöst sökt nya vägar men gjort magplask med klassiska stråkkvartetter och den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter.

Mer än en regelrätt självbiografi är detta en kärleksförklaring till musiken. Costello skriver sånger med Paul McCartney, träffar den underlige Van Morrison på deras gemensamma lyxgata, beundrar Joni Mitchell, festar med Carlene Carter och fajtas med The Clash och Sex Pistols.

Faktiskt, jag kommer knappt på en enda större jazz-, soul-, pop-, eller rockartist från 1900-talet som han inte träffar eller nämner. Detta är rockfarbrorporr med extra allt, inklusive hembesök hos Johnny Cash och June Carter Cash, spända möten med Dylan, tv-inspelningar med Springsteen, förolämpningar av Robert Plant och klumpiga danssteg med Bonnie Raitt. Och flera rader om hur ABBA:s strof ”Walking through an empty room, tears in my eyes” fick Costello att skriva "This House Is Empty Now" under samarbetet med Burt Bacharachs vackra blå ögon. Även presidenterna Clinton och Obama möts i korta anekdoter. Det kan namndroppas storheter i evighet, lite tröttsamt blir det stundtals och en personförteckning i slutet saknas.

I många stycken är det en upphetsande titt bakom de kulisser där musiker och stjärnor lever i tät symbios i en värld där vanliga dödliga inte har tillträde. Ofta ”skickas en bil” från en stjärnfest till en annan och alltid hänger de vip-backstage. Costello ger snällt skvaller och fyndiga antydningar om hur det verkligen var.

Men vi får också de obligatoriska, alltför ingående, barndomsskildringarna och beskrivningar av tuffa matcher mot otrohet, sprit och droger på de ändlösa turnévägar som knäckt så många musiker. Det förefaller som att Elvis varit illa däran tidvis, men riktigt privat blir han sällan, lika distanserad som i sina sånger.

Han skriver hellre om The Beatles stiliga vokalharmonier och sin oändliga kärlek och respekt för musikanter. Skamlös musik är helt och hållet och underbart bara för fans och töntar, precis som Elvis Costellos verk alltid varit.

-

Aftonbladet, September 1, 2016


Fredrik Virtanen reviews Skamlös musik & bleknande bläck — the Swedish language translation of Unfaithful Music & Disappearing Ink.

Images

2016-09-01 Aftonbladet photo.jpg
Photo: TT.

-



Back to top

External links