Stockholm Aftonbladet, September 3, 1979

From The Elvis Costello Wiki
Jump to navigationJump to search
... Bibliography ...
727677787980818283
848586878889909192
939495969798990001
020304050607080910
111213141516171819
202122232425 26 27 28


Stockholm Aftonbladet

Sweden publications

Newspapers

Magazines

Fanzines


European publications

-

Vem är Elvis Costello?


Gunnar Wesslén

Med framgångarna kom mystiken

Vem i helvete är Elvis Costello?

Himmel eller helvete? Kult eller smart affärsman?

För två och ett halvt år sedan sa han till mig att han bara var en vanlig dataoperatör, gift barnafader som gillade att titta på TV och spela rock.

I dag säger inte Elvis Costello något. Inte till någon.

Men han är definitivt inte någon vanlig dataoperatör längre.

Först av allt, Elvis Costello är naturligtvis en våldsamt begåvad rocksångare och låtskrivare. En av de främsta i världen. Så var det fastslaget. för så är det.

Men Elvis är också något mer. Han håller på att utvecklas till att bli en myt, en kultfigur mystisk, oåtkomlig, ouppnåelig. Förstå skillnaden nu — han år inte oåtkomlig. ouppnåelig som gamla feta hårdrockare med skära Cadillacs och kokain ocIn unga groupies. Utan mer som Dylan.

Själv har jag träffat honom två gånger och gjort ett par intervjuer med honom. Första gången glömmer jag aldrig.

Det var i London i månadsskiftet februari-mars 1977. Det var Elvis Costellos första intervju. Jag och fotografen Ulla Lemberg hade i en vackas tid åkt runt och träffat en otrolig massa punkrockare. Sex Pistols, Damned, Chelsea med flera, med flera.

Vi var beredda på ännu en galen, men PR-sugen ung man som oupphörligen rapade, spottade, fes och apade sig. I stället kom en allvarlig, tänkande kille i överrock kavaj, slips och hornbågade glasögon.

Jag hade aldrig hört honom, hans första single, "Less Than Zero" hade kommit ut några da-gar tidigare och på skivbolaget Stiff, där vi träffades, hade grammofonen gått sönder.

Men det var lätt avhjälpt, Elvis gick och hämtade en akustisk gitarr och sjöng "Less Than Zero" för oss. Ljudet studsade mot betongväggerna i källaren där vi satt och jag var mycket imponerad. Mycket mer imponerad än när jag hörde skivan senare.

Enda anledningen till att jag bad att få träffa honom var att jag hört hans namn, och vem kan motstå namnet Elvis Costello?

Vi satt länge och pratade, flyttade efter ett tag till en närbelägen pub. Elvis berättade om TV, människors kontaktproblem, om fascism, om social-demokraterna, han tillhörde deras vänsterflygel.

Elvis berättade också att han spelat i Londonområdet länge, bl a i ett bluegrassband som hette Flip City.

Han var förbannad. förbannad på skivbolag, självgoda journalister — alla som i flera år hade förnekat honom chansen att få bli rockmusiker på heltid.

Då vågade han heller inte tro att han hade någon större chans. En single på ett nytt skivbolag, eventuellt en LP senare. My Aim Is True skulle den heta, för sådan var Elvis Costello.

Han hade en stor svart bok med folk han skulle hämnas på om han lyckades bli något stort. Där fanns de flesta skivbolagsdirektörer, där fanns journalister, där fanns andra rockmusiker.

Och Elvis Costello blev något stort. Några månader efter att vi hade träffats kom hans LP ut. Karusellen började snurra. Elvis slutade på datafirman, fick mindre tid att titta på TV, han bildade sitt eget band, något som han tidigare var mycket tveksam till ”man blir så bunden av ett band”

Sex månader senare träffade jag honom igen. Då var Elvis stor. Han kom på en blixtvisit till Stockholm för att spela in några låtar till TV.

Vi träffades på cafeterian i radiohuset. Det var en av de sista inervjuerna Elvis gjorde. Han hade beslutat sig för att inte,med något undantag, tala med engelska massmedia.

— Jag är rocksångare, det jag vill säga säger jag med min musik och med mina texter. Vad jag gör när jag inte spelar ska tidningarna skita i.

Ett tag efter det, vid årsskiftet 77-78, blev det tyst från Elvis Costello.

Då började ryktena komma. I rocktidningarnas skvallerspalter dök Elvis upp med nya tjejer, han rapporterades vara full på skivbolagspartyn och så vidare. Elvis flyttade också ifrån sin fru, som han hela tiden hållit utanför tidningarna, och sitt barn.

Istället stack han till en våning i Rollsens och överklassens Kensington tillsammans med Bebe Buell. Bebe har varit utvikningsflicka i Playboy och sedan varit tillsammans med en rad stora inom rocken, före Elvis var det Rod Stewart och Ted Nugent.

Och Elvis, som tidigare i alla fall stött Rock Against Racism i England och spelat in häftiga angrepp på de engelska fascisterna, raporterades ha yttrat rasistiska ord. För ett av dessa fick han dessutom, enligt tidningarna, en smäll på käften av Bonnie Bramlett — hon med Delaney.

Hade då framgången totalt ändrat på den sympatiske förloraren Elvis Costello? Hade han helt enkelt. blivit ett egotrippat svin?

Ingen vet, för Elvis vill inte tala med tidningar och TV.

Då dyker misstanken upp. Elvis talar inte med tidningar, vad tycker tidningarom det? Det krävs ingen större paranoia för att kunna tänka sig att en rad magsura redaktörer skulle vilja straffa Elvis Costello.

Det är bara en teori, men men... Allt stämmer. Alla ryktena om Elvis dyker upp just efter att han slutat prata med pressen. Dessförinnan fanns bara artiklar om vilken trevlig kille Elvis Costello är.

Om man går till Elvis själv – genom att lyssna till hans musik-så finns det inget som tyder på att denna otroliga personlighetsförändring skulle ha ägt rum. Hans låtar handlar fortfarande om ungefär samma saker.

Det är klart, lyssnar någon på hans senaste LP Armed Forces och yrvaket märker att Elvis inte är någon marxistisk revolutionär så är det helt korrekt. Men det har han aldrig varit. Elvis är och har alltid varit pessimist. Och politiskt har han alltid varit luddig. So what?

På den tiden Elvis pratade om sig själv offentligt sa han alltid att han aldrig skulle få uppleva sin musikaliska tillbakagång. Ingen skulle få tycka att han kom med en platta som bara var tilrättalagd för att sälja eller att han kom ut med en scenshow där han inte längre var hungrig, utan gammal och trött. Då skulle han se till att han dog och hänvisade till sin gamle idol Gram Parson som dog av en överdos innan han hann göra bort sig.

Detta är naturligtvistacksamma yttranden för någon som vill bli kultfigur. En James Dean i skapandes kanske.

Slutsatser är att kanske Elvis Costello börjar berätta om sig själv igen, då får vi kanske reda på hur han förändrats av sin framgång, om han är ett svin numera. Eller också kommer Elvis aldrig mer att berätta om sig själv.

Blir han som Dylan mer öppen när han blir gammal eller som Garbo lika tyst? Eller dör han som James Dean? Vem vet? Under tiden kan ni ju lyssna till hans musik. Det är ju trots allt det som är hans grej.

FOTNOT: Men det är klart, en kille som håller en sådan konsert som Elvis Costello gjorde i Stockholm i lördags kan aldrig vara rätt igenom dålig.


Tags: StockholmSwedenThe AttractionsThe Sex PistolsThe DamnedLess Than ZeroFlip CityMy Aim Is TrueBebe BuellRod StewartRock Against RacismBonnie BramlettArmed ForcesBob Dylan

-
<< >>

Aftonbladet, September 3, 1979


Gunnar Wesslén profiles Elvis Costello following his concert with The Attractions, Saturday, September 1, 1979, Stockholm, Sweden.

Images

clipping Photo by Pennie Smith
Photo by Pennie Smith from NME.


Who is Elvis Costello


English translation by Google – adjustments by Kjell M

With the success came the mystery

Who the hell is Elvis Costello?

Heaven or hell, Cool or smart businessman?

Two and a half years ago he told me he was just a regular data operator, married father who liked to watch TV and play rock.

Today, Elvis Costello does not say anything. Not to anyone.

But he is definitely not a regular data operator anymore.

First of all, Elvis Costello is of course a violently talented rock singer and songwriter. One of the best in the world. Then it was determined. So it is.

But Elvis is also something more. He is developing into a myth, a cult figure, mysterious, inaccessible, unattainable. Understand the difference now — he's not inaccessible. Unavailable like old fat hard rockers with cut Cadillacs and cocaine and young groupies. A bit more like Dylan.

I myself met him twice and made a couple of interviews with him. The first time I never forget.

It was in London at the end of February-March 1977. It was Elvis Costello's first interview. Me and the photographer Ulla Lemberg had been around for a week and met an incredible mass of punk rockers. Sex Pistols, Damned, Chelsea and many others

We were prepared for yet another crazy, but PR-hungry young man who inadvertently burping, spat, farted and monkeyed around. Instead, a serious thinking guy came in overcoat jacket, tie and horn-rimmed glasses.

I had never heard him, his first single, "Less Than Zero" had come out a few days earlier and on the record company Stiff, where we met, the gramophone was broken.

But it was easily remedied, Elvis went and picked up an acoustic guitar and sang — "Less Than Zero" for us. The sound bounced against the concrete walls in the basement where we sat and I was very impressed. Much more impressed than when I heard the album later.

The only reason I asked to meet him was that I heard his name, and who can resist the name Elvis Costello?

We sat for a long time and talked, moving after a while to a nearby pub. Elvis told about television. People's contact problem, about fascism, about the Social Democrats, he belonged to their left wing.

Elvis also told me that he had been playing in the London area for a long time, including In a bluegrass band called Flip City.

He was cursed. Pissed on record companies, self-reliant journalists — anyone who for several years had denied him the chance to become full-time rock musician.

Then he did not dare to believe he had a better chance. A single on a new record label, possibly an LP later. My Aim Is True would be hot, for such was Elvis Costello.

He had a big black book with people he would revenge if he managed to get something big. There were most record directors, there were journalists, and there were other rock musicians.

And Elvis Costello became something big. A few months after we met, his LP came out. The carousel started spinning. Elvis quit the computer presenter, had less time watching TV, he formed his own band, something he used to be hesitant to "get so tied up with a band"

Six months later, I met him again. Then Elvis was great. He came on a flash visit to Stockholm to record some songs for TV.

We met at the cafeteria in the radio house. It was one of the last interviews Elvis did. He had decided not to speak, with any exception, to English media.

"I'm rock singer, what I want to say, I say with my music and with my lyrics. What I do when I'm not playing should the newspapers run in."

A while after that, at the turn of the year 77-78, it became quiet from Elvis Costello.

Then the rumors began to come. Elvis appeared in rock magazines' gossip columns with new girls, reported to be drunk on the record company party and so on. Elvis also moved away from his wife, whom he always left outside the newspapers, and his child.

Instead, he stacked to a floor in the Rolls and the upper class Kensington together with Bebe Buell. Bebe has been a girl in Playboy and has been together with a lot of rockers, before Elvis was Rod Stewart and Ted Nugent.

And Elvis, who in the past, supported Rock Against Racism in England and recorded intense attacks on the English fascists, was reported to have expressed racist words. For one of these, according to the papers, he also got a bang on the jaw by Bonnie Bramlett — she with Delaney.

Did the success have changed completely on the sympathetic loser Elvis Costello? He simply had. Become an ego-tripped pig?

Nobody knows, because Elvis does not want to talk to newspapers and television.

Then the suspicion arises. Elvis does not talk to newspapers, what does newspaper think? No major paranoia is required to imagine that a number of disappointed editors would like to punish Elvis Costello.

It's just a theory, but, but... Everything's right. All the rumors about Elvis appear just after he stopped talking to the press. Before that, there were only articles about what nice guy Elvis Costello is.

If you go to Elvis yourself — by listening to his music — there is nothing to suggest that this incredible personality change would have taken place. His songs are still about the same things.

Obviously, someone listening to his latest LP's Armed Forces and professed noticing that Elvis is not a Marxist revolutionary, that's all right. But he has never been. Elvis is and has always been a pessimist. And politically he has always been foolish. So what?

At that time, Elvis talked about himself in public, he always said he would never experience his musical decline. No one would think he came with a plate that was just prepared to sell or that he came out with a stage show where he was no longer hungry, old and tired. Then he would make sure he died and referred to his old idol Gram Parson who died of an overdose before he he made a fool of himself.

These are natural disagreeable opinions for anyone who wants to be a cult figure. A James Dean in the creation maybe.

Conclusions are that maybe Elvis Costello begins to tell about himself again, then we may find out how he changed his success if he is a pig nowadays. Or, Elvis will never tell more about himself.

Is he like Dylan more open when he grows old or like Garbo as quiet? Or does he die like James Dean? Who knows? In the meantime, you can listen to his music. After all, that's his thing.

FOOTNOTE: But, of course, a guy who holds such a concert as Elvis Costello did in Stockholm last Saturday can never be right through bad.

-



Back to top

External links