|
Den moderna rockens vigaste kornptrio. Etter åtta år äntligen åter på plats bakom sin bångstyrige ledare. Costello och Attractions, alltså, en dynarnitformel som fått vila medan sångaren vindfat sig fram mellan allt från amerikanska studioproffs till engelska stråkkvartetter. Själv har jag fått ny Costello-frossa i sommar efter några suveräna nersläpp på CD (Get Happy och Trust).
Därför studerade jag noga rapporterna från konserterna i London orh New York. Och fick ännu mer feber: idel "greatest hits" på låttistorna.
Fast jag borde vetat bättre: Killarna är extremt ambitiösa, när de når Stockholm och turnéslutet har de flir länge sen tröttnat på de mest givna låtarna. Och samtidigt jobbat upp en samspelt säkerhet som gör dem mycket benägna på ett rätt internt krig av musikaliska vitsar. Särskilt klaviaturspelaren, Steve Nieve, excellerar i överklyftiga anmärkningar, ofta hämtade från cirkus- och tivoli-musik.
Även lansen knäade
Det ärt ofta kW, men ibland väl självupptaget. Och inte sällan väl svårt till och med för de 800 av landets främsta Costellofreaks som orkat i hettan. Det kom att handla om mannens arrangemangsmässigt mest avancerade pop: "Beyond Belief" och "New Lace Sleeves" i stället för "Alison" och "Man Out of Time."
Och först långt mot slutet gloriös punkpop som "You Belong To Me" och "Lipstick Vogue," vilka trots sikte mer på skrevet än på hjärnan lik förbaskat förblir huvudattraktionen hos Attractions.
| 
