|
Det gäller att veta vad man går för när man skall döpa sitt band. Om man slår upp "fabulös" i ordboken står det "sagolik, osannolik." Båda stämmer in på Fabs.
Sagolik får står för musiken och osannolik för det rent visuella hos dessa Texasrockare. Det handlar om rötter som är lika tjocka som halsen på Preston Hubbards kontrabas (vilket ljud!), om texter som ligger på en treårings nivå men som gör sig bra att svettas till kring midnatt och som ligger rätt i mun, om att älska en musikform och att försvara den med sitt osunda liv, om att låta bli att plocka på gitarren i onödan, om att våga garva när det där sanslösa gunget uppstår — fast man står på scen.
Då är det nämligen lika kul att titta på.
Det är brylcreme och tatuerade djävlar som spelar kontrabas. Det är ring i örat och svett i flinten och alldeles oemotståndligt i en och en halv timme.
Vi får "My Babe," "Wrap It Up," "How Do You Spell Love," "Amnesia" etc och till och med Elvis Costello sjungandes "Help Me" i ett av extranumren.
Stockholm kan glädja sig åt en ny bra rockscen, och de 700 som fyllde stället i tisdags åt att ha sett en av (åtminstone) årets bästa konserter.
Wrap it up, I take it!
| 
