|
Elvis Costello höll efter två säsonger som programledare för Spectacle på att förvandlas till blott och bart en tv-personlighet, men har sedan decennieskiftet återetablerat sig som en vaken och oberäknelig artist. Här har vi någon som gör vad som faller honom in, men gör det med en omsorg och hängivenhet som aldrig förknippats med plötsliga infall.
När han nu turnerar som enmannaorkester gör han det med hela sin digra sångkatalog tillgänglig, men tänker också presentera låtar från sitt senaste och ännu inte offentliggjorda projekt: musikalen A face in the crowd, baserad på Budd Schulbergs novell. Den filmatiserades av Elia Kazan år 1957, med manus av samme Schulberg och med Andy Griffith i huvudrollen. Vill det sig väl kan den få premiär innan året är slut.
– Såvitt jag kan bedöma flyter arbetet på bra, men processen är en helt annan än jag är van vid och kan överblicka. Genom åren har jag dock varit involverad i ett flertal liknande projekt som allihop lagts ner innan de kommit så här långt. Uppdragsgivare hör av sig och säger "vi vill göra en musikal på det här temat, är det värt att diskutera? Är det sångbart?". Jag har kommit dithän att jag skrivit några sånger och att vi utarbetat några scener, men sedan har luften gått ur alltsammans. Fast den här gången gör vi verkligen framsteg. En del väldigt bra människor är engagerade.
En av dessa är den Pulitzernominerade manusförfattaren Sarah Ruhl, som tillsammans med Costello jobbade på en av dessa föreställningar som skrinlades: en musikal om WHER, en radiostation i Memphis som drevs av enbart kvinnor. I våra trakter är kammaroperan om Jenny Lind som skulle ha satts upp år 2005 mer bekant; på uppdrag av Det Kongelige i Köpenhamn komponerade han tio sånger, men fick sedan skrivkramp och slutförde aldrig arbetet.
I en intervju år 2011 frågade jag honom vad som skulle få honom att ge sig i kast med ett större verk igen. " Just nu känns allt sådant totalt främmande", sade han då. Men det var då.
– Jag har tjugo sånger till musikalen som jag hört olika röster sjunga. Det låter lovande. Men vi behöver mer tid för att orkestrera och öva. Så fungerar det: man testar tillsammans, gruppen upplöses, man gör förbättringar och sedan ses man igen. Det är lite som att göra en film – alla har givna funktioner, men också gemensamt ansvar. Det är mycket man måste komma överens om.
Så där funkar det inte när Costello står på scen, inte med ett band och definitivt inte när han uppträder solo. Då har han själv full kontroll. Hälften av de här låtarna, skrivna för teaterscenen, har han vid olika tillfällen spelat live.
”Jag försöker hitta en vettig balans i showen, vill inte tvinga de nya låtarna på folk, men eftersom de är nya känner jag extra starkt för dem – och det kan smitta.”
– Bara som en försmak. Jag ger förstås en bakgrund till låtarna, några anmärkningar så att publiken fattar kontexten. Jag försöker hitta en vettig balans i showen, vill inte tvinga de nya låtarna på folk, men eftersom de är nya känner jag extra starkt för dem – och det kan smitta. För ett tag sedan spelade jag titellåten, och responsen var otrolig. Du har hört talesättet "It stopped the show"? Denna gjorde det bokstavligen. Publiken applåderade och betedde sig som om det var kvällens slutnummer. Jag fick harkla mig och fråga: "Vill ni höra en äldre låt nu, eller ska vi alla gå hem?".
Han har också fått andra reaktioner, som har mer politiska undertoner. Filmen "A face in the crowd" handlar om en arrogant demagog med svällande ego som manipulerar det amerikanska folk som han samtidigt föraktar.
– Folk har varit snabba med att göra kopplingar till det nuvarande politiska läget i Amerika och ser Elia Kazans film som en profetia, men de begår ett stort misstag om de tror att detta är vad vi skriver om. Likheterna är tillfälligheter. Novellen liksom musikalen handlar om vår tidlösa förmåga att skapa monster. Men, visst: det finns minst ett par monster i världen just nu, och fler lär de bli.
Costello drar en parallell till Bertolt Brechts berättelse om Arturo Ui, skriven i exil och färdigställd 1941.
”Den kan utspela sig i gamla Grekland eller på planeten Mars och framföras som en rymdopera.”
– Den handlar helt uppenbart om Hitler, även om den berättas som en amerikansk gangsterstory. Men man behöver inte känna till Arturo Ui – eller för den delen Hitler – för att berättelsen ska vara giltig. Den kan utspela sig i gamla Grekland eller på planeten Mars och framföras som en rymdopera. Framtid eller historisk tid. Så är det med vår berättelse också. Kan vi förmedla den på ett trovärdigt och intelligent sätt så är den giltig här och nu, men den handlar om mänskliga beteenden och sociala mekanismer snarare än utpekade individer.
Den som hört Costello live förr vet att han ofta gräver djupt i sångkatalogen. Med överraskande val ger han halvt bortglömda låtar ett andra liv. Men vilka vurmar han för mest?
– Låtarna som publiken inte omedelbart känner igen, skulle jag säga. Olika låtar når sina toppar vid olika tillfällen. "The comedians", som jag skrev med Roy Orbison i åtanke, spelar jag nu i originalarret. Det ger en publikrespons som den aldrig fick förr. Jag har också hittat ett nytt sätt att framföra "Everyday I write the book" – inte som i den utgivna versionen, inte som i originalskissen, inte som den ballad den var senast jag spelade i Sverige. Sådant är den här föreställningen jag turnerar med väldigt bra för: här finns ett forum där jag kan dra fram sånger som brukade vara betydelsefulla för mig i ett visst skede och en given kontext, vilken den än är, och göra något nytt med och för dem. Att introducera nya låtar och väcka en reaktion hos publiken är stort, men jag är lika glad om jag kan ge någon känslan av att de upplever något för allra första gången trots att låten har några år på nacken. Omständigheterna ändras hela tiden.
Läs mer:Elvis Costello skriver lysande och upplysande
I hans självbiografi får relationen till hans far, musikern Ross MacManus, ett stort utrymme och framstår som väldigt betydelsefull för hans breda musiksmak och förmåga att absorbera musik. Costello själv blev överraskad när han läste igenom sin egen bok innan den gick till tryckeriet. Också vänner har sagt åt honom att balansen är lite märklig: pappa får stort erkännande, mamma märks knappt.
– Mina föräldrar skildes tidigt, så mamma uppfostrade mig. Hon hörde mer av mina första försök att musicera, men de få upplevelser jag hade med pappa stack ut. De är mer stoff för memoarer. Mina upplevelser med honom på dansställena visade hur musik kunde förvandlas från det mondäna till något magiskt på bara några sekunder. Jag fick en inblick i vad ett framträdande är. Tillfällena var ytterst få – jag skrev nog om vart och ett – men eftersom jag i boken kopplade berättelserna till musik och till sådant jag upplevt ser det ut som om förhållandet till min far hade mycket större inflytande än vad som var fallet.
Costellos allra senaste album är ett grupparbete, där han tillsammans med fyra andra sjungande låtskrivare gjorde musik till en drös av de texter som Bob Dylan spottade ur sig mot slutet av 1960-talet. Har Nobelpristagaren kommenterat utfallet?
– Inte vad jag vet. Vi träffades för ett tag sedan, i samband med en av hans spelningar, men då pratade vi om helt andra saker.
| 
