|
Listan över förtjänster i Elvis Costellos självbiografi skulle kunna göras nästan lika lång som den nära 700 sidor långa boken. Högst upp? Antagligen hans grundliga uppgörelse med den attityd som var förhärskande när han råkade slå igenom 1977: punkens idé om ett år noll.
"Jag tror att skivorna började låta bättre eftersom alla gav upp den trista hållningen att det inte fanns något förflutet. Man kunde höra att The Clash hade länsat sin skivsamling på allt som de kunde göra nya låtar av", skriver han.
Declan MacManus/Elvis Costellos karriär från 1977 och framåt är en enda lång frigörelseprocess. Inte från mamma och pappa – hon jobbade i skivbutik, han var en kämpande musiker som förmodligen präglat Costello mer än någon annan; pappan får förvånansvärt stort utrymme i boken – och lika lite från några av de musiker som berört honom under hans uppväxt eller varit stilbildande under epoker före rockens genombrott eller inom genrer som inte ansetts coola nog.
Att det hade varit kommersiellt självmord att ta med sin countrylåt "Stranger in the house" på debutalbumet förstod Costello redan från början. Men han blev förvånad över reaktionerna när han och hans band The Attractions spelade Burt Bacharachs och Hal Davids femton år gamla "I just don't know what to do with myself" live, och den togs emot som ett skämt. "Det var bara ett mått på hur inskränkt allting var 1977."
Punken var en tvångströja. Åtskilliga av popens subgenrer är det fortfarande.
Frigörelse och vilja att lära nytt: så skulle kortversionen av Costellos självbiografi kunna skrivas. Men då hade vi gått miste om den dråpliga humorn och vassa formuleringsförmågan (väl omhändertagen av Daniel Gustafsson som står för den svenska översättningen). För att inte tala om anekdoterna och de musikaliska insikterna.
Att helt öppet vara musikaliskt vidsynt kan uppfattas som påträngande och pretentiöst, vilket Costello ser sig tvingad att bemöta: "Ibland är det svårt att övertyga folk att lyssna på någonting annorlunda och intala dem att det hela bygger på nyfikenhet snarare än perversion eller hybris", skriver han angående sitt återkommande samarbete med Brodskykvartetten.
Annars var detta min farhåga inför boken: att han skulle framstå som ett självbelåtet pretto. Men lika lite som en ikonoklast tonar han fram som skrytsam eller förmäten. Han vet att han inte uppfunnit hjulet, och han inser att när han får det att rulla sker det för att han lyssnat och sugit åt sig av andras färdigheter. Vördnaden han känner inför Bacharach, Allen Toussaint, Paul McCartney, Chet Baker, George Jones, Geoff Emerick, dirigenten Michael Tilson Thomas och andra nyckelbärande figurer är genuin.
Men allt börjar med pappan, Ross MacManus, som under Declans uppväxt var sångare och trumpetare i Joe Loss Orchestra. Bland mycket annat spelade orkestern mycket live på BBC, ett arrangemang som vittnade om Musikerförbundets starka ställning och förhandlingsförmåga: högst fem timmar om dagen fick BBC spela inspelad musik ("needle time"), resten skulle spelas av riktiga musiker i direktsändning.
Ross MacManus fick därför ständigt nya skivor skickade till sig, ofta provpressar eller acetatskivor från musikförlagen, för att studera in. Från det att den nioårige Declan fick höra Beatles "Please please me" från grammofonen i pappas arbetsrum gick alla skivor direkt vidare till pojkrummet.
Från Beatles lärde Costello sig harmonilära: grund- och påbyggnadskursen. Först instinktivt, sedan systematiskt. Med bildminnet fotograferade den tonårige Declan av de dyrare notböckerna i musikaffären. "Jag sprang hem och skrev ner formerna jag sett ur minnet och plockade ut dem på gitarren. Harmonierna som fattats föll på plats."
Det han lärde sig, från detta och andra håll, förde han efter bästa förmåga och eget kynne in i egna låtar: "En hel del popmusik är resultatet av att någon misslyckats med att kopiera sina förebild och av en slump skapat något nytt. Ju närmare man kommer sin förebild, desto mindre originellt låter det."
Att Elvis Costello genom åren skapat så mycket originell eller åtminstone sprudlande vital och oförutsägbar musik beror inte minst på att förebilderna är så många. Det är sällan han snor en idé rakt av, som när han gjorde om Bob Dylans "Subterranean homesick blues" till "Pump it up". Många år senare satt han och snackade med Dylan som hävde ur sig: "U2! Hur kunde de göra så mot dig? Hur kunde de bara ta din låt så där?".
Det tog en stund innan han fattade vad Dylan syftade på, och att han bara drev med honom. Men, konstaterar Costello: "'Get on your boots' av U2 förhöll sig antagligen till 'Pump it up' som 'Subterranean homesick blues' gjorde till Chuck Berrys 'Too much monkey business'."
Med delar av U2 har Costello något viktigare gemensamt: en irländsk-katolsk uppfostran. Inför sin första bikt ögnade den sjuårige Declan igenom tio guds bud, men gav upp efter det sjunde eftersom han inte hittade något han syndat mot. Men det verkar väl lite misstänkt? "Så jag erkände att jag begått 'äktenskapsbrott' och slängde in att jag haft 'begärelse till min nästas oxe' för att vara på den säkra sidan."
Biktfadern konstaterade brott mot åttonde budet: killen hittade på.
I hans värv som låtskrivare är detta snarare en dygd: att dikta ihop och fejka. Men för att utvecklas gäller att också kunna ifrågasätta sina egna metoder när man ställs inför bättre vetande. Destörsta utmaningarna för hans invanda sätt att tänka har nog kommit från Burt Bacharach, som håller sig till stramare regler när han komponerar. Costellos sätt att skriva sångtexter förändrades radikalt när de båda började skriva ihop 1996. En mellanstation var samarbetet med Paul McCartney tio år tidigare:
"När väl den melodiska formen var etablerad, så brukade han aldrig förhandla om att sträcka ut melodin rytmiskt för att få plats med ett rim [...] Burt är kanske ännu mer kompromisslös när melodin väl är färdig. Han tillåter aldrig så mycket som att en sextiofjärdedels ton läggs till ['demi-hemi-semi-quaver']", skriver han och medger att han själv är eller har varit en skamlös fuskare.
Han går ibland hårt åt sig själv i sin självbiografi, men sällan sina kollegor. Undantagen är få, från de givna Emerson, Lake & Palmer till den mer oväntade Willy de Ville, vars musik han beskriver som "cartoon junkie melodrama".
Och så får folkkära svenska artister en släng av sleven, även om det kanske mest sker för att Costello blev generad å Burt Bacharachs vägnar. Scenen är galakonserten i samband Polar Music Prize 2001: "Burts låtar framfördes sedan av en samling nordiska lönnmördare, innan hela sällskapet drog sig in i banketthallen". Och där blev det snapsvisor, där några män "började sjunga på ett sätt som oftast föregår avlossandet av en harpun."
Efter en musikalisk hyllning till inlagd sill och vodkanummer fick Costello nog och lämnade lokalen. Det finns en gräns också för hans vördnad och nyfikenhet.
| 
