Vecko Revyn, November 21, 1979

From The Elvis Costello Wiki
Jump to navigationJump to search
... Bibliography ...
727677787980818283
848586878889909192
939495969798990001
020304050607080910
111213141516171819
202122232425 26 27 28


Vecko Revyn

Sweden publications

Newspapers

Magazines

Fanzines


European publications

-

Elvis Costello — diva eller rockgeni?


translate
   Nigel Burnham

Scanning errors uncorrected...

Elvis Costello är en av dagens mest omstridda rockstjärnor. Han har kallats allt från skitstövel till geni...

När Elvis Costello tog steget från den totala anonymiteten som dataoperatör Declan McManus hos kosmetikafirman Elizabeth Arden i London till den nya vågens första — och största — rockstjärna gjorde han det motvilligt. I skydd av hornbågade glasögon, fiskbensmönstrad kostym och kortklippt hår. Två år senare har hans Buddy Holly-mask stelnat till en järnmask mot omvärlden. Costello vägrar att tala med journalister. Han är skygg. Rör sig i en ständig skugga av managers, råddor och turnéledare. Röjer ingenting av vad han tycker och känner. Om sin musik. Om politik. Om sina framgångar. Eller sitt privatliv.

— Kärlek ... säger han dröjande. "Jag vet inte ens vad ordet betyder ... hämnd och skuld är de enda känslor jag förstår..."

Costello har varit i Sverige tre gånger. Första gången nästan omedelbart efter genombrottet med den anti-rasistiska "Less Than Zero". Han kom hit för att göra TV och ställa upp på intervjuer. Elvis pratade fritt om sin musik, sina åsikter om musikbranschen, sitt liv. Han gick på krog med journalister och skivbolagsfolk. Var öppen och ärlig på ett sätt som man inte är van vid från andra rockstjärnor.


Andra gången hade ridån gått ner. Journalister som betraktade Elvis som en polare efter det första besöket fick veta att Elvis hade sagt allt han hade att säga förra gången. Ville nån veta nåt mer var det bara att lyssna på hans plattor. Där fanns allt. Att sedan Elvis sjunger på ett sätt som är obegripligt för de flesta svenskar och att det aldrig finns några texter med skivorna var det ingen som brydde sig om. Elvis släppte inte någon in på livet. Han eskorterades till och från spelningarna av en mur livvakter. Inga bilder. Inga intervjuer. Costello utnämndes omedelbart till årets superdiva efter succéerna med My Aim Is True och nya plattan This Year's Model. Ingen i pressen gillade årets modell. Trots att mannen fortfarande gjorde lysande rockmusik.

Tredje gången var mörkläggningen total. Det var inte ens tal om att träffa några journalister. Och man började se ett mönster. Elvis och managern Jake Rivieras Bob Dylan-taktik — total tystnad, mystik i stället för öppenhet — började ge resultat. Costello var på väg att slå igenom i USA. Linda Ronstadt hade spelat in hans ballad "Alison". Och Jake Riviera började använda samma teknik på sina andra artister. Nicke Lowe och Dave Edmunds förvandlades mellan två besök från trevliga, pratsamma rockmusiker till slutna musslor med order uppifrån. — Jake vet vad han gör, sade Nick Lowe. Se på Costello. Han får bestämma allt sånt som har med image att göra. Jag håller mig till musiken.


Precis som Elvis. För trots hans piruetter i mystiken så är det musiken som betyder allt för honom. Han har hela tiden försökt att gömma sin egen person bakom ett påhittat namn och en bild av sig själv som bitter, besviken förlorare. Med kärlekssånger som handlar mer om hat, hämnd och skuld än om kärlek.

1979-11-21 Vecko Revyn page 47.jpg

Men trots hans förtegenhet så dröjde det inte länge förrän den engelska rockpressen hade grävt upp hans verkliga namn Declan McManus. De avslöjade att han var son till Ross McManus, under flera år sångare i Joe Loss populära storband och fortfarande ett stort namn på klubbarna i norra England. Declan föddes i Liverpool, växte upp där, påverkades tidigt av Beatles, gifte sig med Mary, fick sonen Matthew och flyttade till London där han försörjde sig som dataoperatör. På fritiden spelade han i countryrock-gruppen Flip City.

En stadgad, ansvarskännande familjefar. Helt annorlunda än den bild av desperat, sårad och ensam rockhjälte som Costello, Riviera och skivbolaget Stiff försökte ge.

— Jag har ingen längtan efter att bli stenrik och dra mig tillbaka i ett vräkigt hus på landet, sade Costello i en av sina första intervjuer. Jag är inte intresserad av all den där rock'n'roll-skiten. Jag har inte lust att glida omkring i en stor amerikanare i Hollywood eller hänga på en massa filmstjärnepartyn. Det där är rockens baksida. Jag är bara intresserad av att spela musik. Alldeles för mycket rockmusik har blivit avskuren från folket. Det har blivit som balett eller nåt sånt. Balett är bara för dem som har råd att gå och se på det. Inte för nån annan. Du kan inte gå till din kvarterspub och se balett. Och en massa rockmusik har blivit lika exklusiv — och då betyder den ingenting längre. Allra minst för mej. Musiken måste nå publiken. I både hjärta och själ.


Och musiken var det enda som betydde nåt för Elvis. Under sin första Englands-turné skrev han nya låtar varje dag, repade in dem med sitt band Attractions på eftermiddagen och spelade dem på kvällen. När inte Elvis egna låtar räckte till körde de Richard Hells "Love Comes In Spurts", ABBA:s "Knowing Me Knowing You" och Ian Durys "Upminster Kid". Elvis höll ett oerhört tempo. Och hans musik blev bara bättre och bättre. Efter turnén ansågs Costello och The Attractions som Englands bästa band. De balanserade hela tiden på en osynlig gräns. Det var farlig, aggressiv rockmusik. När som helst kunde den explodera.

Vansinnet fortsatte. Under 1978 turnerade Elvis nästan nonstop. USA, Australien, Europa, Japan. Han blev kompis med Dylan och turnerade samtidigt med honom i Europa. De hade inte bara intensiteten och respekten för varandra gemensamt. Båda koncentrerade sig totalt på sin musik. Och ingen av dem gav några intervjuer.


Det var nästan som 1966 igen. Och alla väntade bara på Costellos "motorcykelolycka". Hans äktenskap med Mary bröt samman under pressen från det ständiga turnerandet och Elvis flyttade ihop med fotomodellen Bebe Buell, Rod Stewarts före detta, under en kort period. I slutet av förra året försökte Marys advokater förgäves spåra Costello för att lämna över skilsmässohandlingarna, men tidigt på sommaren i år försonades Mary och Elvis igen och Bebe Buell sparkades vederbörligen ut ur Costellos ungkarlslya i Kensington.

Under tiden fortsatte Elvis att arbeta i en takt som skulle tagit knäcken på de flesta andra. Han skrev nya låtar, spelade in sin tredje LP Armed Forces, turnerade i USA och Europa och spelade in sin första långfilm Americathon, där Costello gör en nidbild av en engelsk rockstjärna.

Bruce Thomas, basisten i Attractions, som brukade dela rum med Elvis på turnéerna, säger att Costello lider av sömnlöshet och brukar sitta uppe och skriva låtar hela nätterna.

— Det enda jag är orolig för, säger Thomas, är att han ska få en hjärtattack innan han fyllt 30. Han är en otrolig arbetsnarkoman som driver sig själv vanvettigt hårt.


Costello själv säger:

— Jag är dödligt allvarlig när det gäller min musik. Jag har ingen lust att se hur jag förfaller som artist. En kille från England som såg mej i Staterna sa nåt i stil med att "han är inte hungrig längre". Som om jag tappat stinget. liksom. Och det skrämde mej verkligen. Ibland är det bara trötthet, men ibland börjar man tvivla. Om det går två dar utan att jag får en idé till en ny låt känner jag mej färdig som kompositör. Att se nån man beundrat kämpa för att verka inspirerad är det mest patetiska man kan tänka sej. Jag vill ha kontroll över vad jag gör. Total kontroll.

Förra året höll Elvis karriär på att få ett hastigt slut. Efter ett gräl med superstjärnan Stev Stills och rocksångerskan Bonnie Bramlett anklagades Costello för "rasism". Han hade kallat Ray Charles och James Brown för "niggers".

Anklagelserna var så allvarliga att Costello blev tvungen att kalla ihop en presskonferens dagen efteråt och be om ursäkt för sitt uppförande.

— Jag tyckte det var ett lite originellare sätt att dra sig ur än en ny motorcykelolycka, skämtade han. Det var ett sånt där löjligt fyllegräl där alla är för packade för att veta vad som händer. Jag kallade Stills för "gammal blecknäsa" och Bonnie Bramlett försökte golva mej, sen blandade sej fem av Stills råddar i leken. Det påminde mer om slapstick än nåt annat. Jag hade glömt alltihop tills jag kom tillbaka till hotellrummet och upptäckte att jag hade ont i armen.


Bråket hindrade inte den amerikanska rockpubliken att köpa "Armed Forces". Som första engelska nya vågen-platta gick den in på den amerikanska LP-listan. Elvis fick erbjudande om att plåtas för omslaget på både Rolling Stone och Newsweek samma vecka. Karaktäristiskt nog tackade han nej till båda tidningarna.

Trots att de flesta ser Elvis som den nya vågens store antihjälte, mannen som gör vad som faller honom in och ändå lyckas, finns det många kritiska röster mot hans sätt att göra det på.

— Costello är en sån kille som man aldrig skulle snacka med om han satt bredvid en i skolan för att han är en sån skit, säger Tom Verlaine, en av de mest inflytelserika musikerna i den amerikanska nya vågen. Costellos image är så totalt utslätad — Herr Vanlig — och ändå lyckas han få folk att tro att han är nåt unikt. Jag känner inte karlen så jag vet inte om han är ärlig, om han menar allvar, men jag lutar åt att det är en bluff. Jag kan inte tro på en kille som kommer fram genom att spela en massa tio år gamla, stulna Beatles-låtar.

Costello har aldrig förnekat inflytandet från Beatles, men menar att det är känslan och övertygelsen som är det viktigaste i all musik.


1979-11-21 Vecko Revyn page 48 clipping 01.jpg

— Det måste låta som om de som spelar verkligen bryr sig om vad de gör. Låtarna måste ha nånting. Nån mening. Politisk eller känslomässig. Och det börjar komma tillbaka igen nu. Rockmusiken slocknade totalt omkring 1968 och den vaknade inte till liv igen förrän 1976. Allting verkade vara en återvändsgränd. Man trodde på nån i fem minuter och sen svek de. Alla verkade vara ett enda stort gäng bedragare, det fanns ingenting man gillade . kanske ett par Grateful Dead-plattor som inte var så fruktansvärda att man var tvungen att ta av dem ... Men genom hela den perioden var Beatles — som grupp eller som individer — de enda som höll fast vid rocken och för det kommer de alltid att ha min eviga respekt och tacksamhet. Jag tycker alla Beatles-plattor är bra — visst kan man hitta fel på dem, men det är så lätt att göra folk till avgudar och sen säga "de svek oss", men de är ju bara människor ...

När Elvis hörde The Clash första LP spelade han den i 36 timmar i sträck.

— De är mina favoriter av alla de nya banden, därför att de tror på vad de gör, det finns hjärta i musiken — det är inte bara en modegrej. Men annars ... när det gäller vänsterpunkrock så . . . Även om jag tycker politik har sin givna plats i rockmusiken, så tror jag folk bryr sig mycket mer om sina egna liv än om Världens Öde. Man vaknar inte upp fyra på morgonen, blöt av svett, och undrar vad regeringen håller på med; man vaknar och undrar var tjejen, frun eller killen håller hus. I såna ögonblick handlar känslor lika mycket om liv eller död som nånsin politiska beslut.

-

Vecko Revyn, November 21, 1979


Nigel Burnham profiles Elvis Costello.

Images

1979-11-21 Vecko Revyn page 46.jpg
Page scans.

1979-11-21 Vecko Revyn page 47.jpg


1979-11-21 Vecko Revyn cover.jpg 1979-11-21 Vecko Revyn page 48 clipping 01.jpg
Cover and clipping.

-



Back to top

External links