|
På vägen till Djurgården sitter jag och räknar på fingrarna.
Herregud, det här är 19:e eller möjligen 20:e gången jag är på väg för att se Elvis Costello. Fast jag är inte säker på om gårdagens konsert egentligen bör räknas som den 21:a.
Möjligen kan jag tänka mig att räkna den som en halv Costello-konsert. Den andra halvan var inte Costello. Det var en Frank Zappa-spelning från helvetet.
Okej då, jag kanske överdriver en smula.
Men efter 25 års samarbete med keyboardisten Steve Nieve har de två gått så långt in i sitt samspel att jazz-rockens allra rigidaste ackordkaskader verkar vara det enda som återstår för dem att utforska. Jag tror inte ens de märker det själva.
Varje gång det händer, när låtarna bara fortsätter i vad som känns som en evighet, försvinner all magi och jag börjar tänka på annat. Som till exempel att Steve Nieve allt mer börjar likna NBC-chefen i ”Seinfeld”.
Kompbandet The Imposters är egentligen två tredjedelar av The Attractions. Det är bara basisten Bruce Thomas som är utbytt. De låter bra. Så pass att alla arabiska arrangemang, borkastade samplingar av italienska schlagersångerskor och slentrianmanglet från senaste albumet ”When I was cruel” får en avsevärt enklare och mer tilltalande inramning. Även om den 90-tals-triphopiga grund de nya låtarna – bittra balladen ”Tart” och powerpopiga ”45” undantagna – vilar på, är svår att skaka av sig.
Men när det är bra är Costello lika storartad som han någonsin varit och hans röst väntar fortfarande på en Oscar. Men när han är dålig är han fullständigt outhärdlig.
Trots att han gör en vacker ”Shipbuilding”, en ilsken ”I hope you’re happy now” och en genialt avspänd ”Man out of time”
Trots att han gör ”Radio radio” lika maniskt som när han spelade den med Beastie Boys på ”Saturday Night Live’s” 25-års jubileum.
Trots en improviserad ”Alison”.
Och trots att han avslutar kvällen med en så gott som fulländad ”I want you”.
Ändå är det de plågsamma stunderna av poänglös jazzrock jag tar med mig hem.
Med bilden av Costello som en närsynt Frank Zappa och Steve Nieve som hans alldeles egna enmans-Mothers Of Invention nytatuerad på näthinnan är det nästan så jag börjar sakna hans duetter med Erik Hörstadius operamoster.
| 
