|
PÅ SCENEN han är en mänsklig vulkan. När Elvis Costello går på halsen för att nå upp till en hög ton som jag kan verkligen inte . . . ja då älskar man den lille mannen med de stora glasögonen. För viljan, intensiteten och det direkta till talet.
Elvis på skivan är något annat. Åtminstone i dag efter alla skivor med stråkkvartetter, sopraner, pop och jazz musiker kungar. Att jag har säger att detta är en "back to the roots" album, men det är inte riktigt lika ens ven om Steve Nieve och Pete Thomas från gamla kompbandet Attractions. Elvis gör inga Atttractionslåtar längre - det är långt från "Watching The Detectives".
I dag erbjuder han smart, mogen intellektuell rock. Ibland rysligt bra, som i den inledande "45", där siffrorna står för 1945, hans egen sång När ålder kom på och hastigheten på en vinylsingel. Elvis är stenindustrinsfrämsta rekord nörd som aldrig försummar möjligheten att registrera dig för att delta i plack hyllning till en bortglömd rockstjärna. Nu tar tillfället i akt att ha beskrivit hur det kändes att lyssna. Sedan. Jag smälter före rader.
Every scratch, every click, every heartbeat
Every breath that I bless
I'd be lost I confess
45
Titellåten samplar har en italiensk schlager, lånar några pianotoner från Eric Satie's "Gnossienne No 1 " och citera några rader från ABBA's "Dancing Queen". En musikalisk pussel som går tillsammans, sången fungerar alldeles utmärkt.
Jazzy "Episode of Blonde" och avskalade "Spooky Girlfriend" är andra ädelstenar, men det känns som Costello ofta för smart för sitt eget bästa. En åska att talang inte kan vara längre innehåll till Snitsa till en hit, men behöver bara komma in i snåret. Där går han vilse Bland triphoprytmer, arabiska slingor och pompösa formuleringar.
Där, blir Elvis grymt tig i stället för tråkiga bara grym.
| 
