Fram till 1977 hette han Declan MacManus. Sedan kombinerade han ikonen Presleys förnamm med sin farfars mors flicknamn och blev Elvis Costello. I höstas utkom den Londonfödde, numera USA-boende, artistens hyllade självbiografi Unfaithful Music & Disappearing Ink. Den giorde minst två saker tydliga:
Dels att han är en knivskarp skribent. Vilket knappast överraskar den som hört hans ofta bitska, ibland bittra, nästan alltid bildade och briljanta låttexter.
Dels att han under karriärens nästan 40 år har skapat en häpnadsväckande omfattande och mångfacetterad musikskatt.
Declan/Elvis Marinerades i musik redan som barn (pappa och farfar var musiker, mamma hade skivaffär) och är en orädd entusiast som kastat sig in i de flesta genrer. Ända sedan debuten My Aim Is True har låtproduktionen bestått av såväl känsliga ballader och catchy poplåtar som ilsken gitarrock. Den i dag 61-årige Costello har hängivit sig åt country (ofta i samarbete med producenten T Bone Burnett), soul (mest framgångsrikt på Punch the clock) och jazz (bland annat med hustrun Diana Krall) och gjort album med både hiphop-gruppen The Roots och klassiska musiker som The Brodsky Quartet och Anne Sofie von Otter.
På listan över samarbeten finns även Paul McCartney, Burt Bacharach, Allen Toussaint, George Jones, Emmylou Harris, Chet Baker — och pappa Ross. Samt inte minst klaviaturgeniet Steve Nieve, som ingått i båda Costellos kompband: The Attractions och The Imposters.
I egna intervjuprogrammet Spectacle 2008-2009 spelade Elvis med ytterligare giganter — från Elton John till Bruce Springsteen — och där blev det också tydligt att 1970-talets argsinte yngling blivit en mysfarbror.
Elvis Costello har hävdat att 2013 års The Roots-samarbete Wise Up Ghost var hans sista album. Det tror ingen på.
|