Dagens Nyheter, January 21, 2005

From The Elvis Costello Wiki
Jump to navigationJump to search
The printable version is no longer supported and may have rendering errors. Please update your browser bookmarks and please use the default browser print function instead.
... Bibliography ...
727677787980818283
848586878889909192
939495969798990001
020304050607080910
111213141516171819
202122232425 26 27 28


Dagens Nyheter

Sweden publications

Newspapers

Magazines

Fanzines


European publications

-

Precis så som vi vill ha honom


translate
   Po Tidholm

Elvis Costello och The Imposters
Konserthuset, Stockholm

Under konsertens gång blir min beundran för Elvis Costello allt större. Och Pete Thomas trumspel och Davey Faraghers basspel; det är bitvis överväldigande. Parallellt med detta sjunker min tolerans inför Steve Nieves pompösa och stundtals helt enkelt förskräckliga syntslingor och hans överdrivna utspel. Så länge han hamrar på sitt piano eller spelar orgel må det vara hänt, men hans lilla plastiga synt och de dansbandsljud de framställer gör mig verkligen förbannad.

Så där har vi en plump i protokollet. Jag hade väntat mig fler, för Costello är ingen artist som det är enkelt att tycka om, han byter ofta riktning, överdriver sin konstnärlighet och gör bitvis svårlyssnad och knepig musik. En konsert med Costello kan följaktligen se ut lite hur som helst, beroende på vilken sida av sin mångfasetterade begåvning han vill framhäva.

Men denna kväll är han precis så som de flesta av oss vill ha honom. Hans band — The Imposters — är i princip The Attractions, bara basisten är utbytt. Och hans senaste skiva, The Delivery Man, är ett Costello-album av ganska klassiskt snitt, där finns ett par makalösa ballader, några riktigt bra poplåtar och ett par svårsmälta spexiga nummer. Ungefär samtidigt som albumet kom släppte Deutsche Grammophon hans Il Sogno, en balett inspirerad av Shakespeares En midsommarnattsdröm, och både hans nya och gamla publik uttryckte sin tacksamhet att han inte längre försöker smälta samman konstmusik och rock. Bägge skivorna är i stället lyckade i sina respektive genrer.

Förhållningssättet tycks också ha gett honom frihet i arbetet med The Imposters, för nu drar han sig inte för att riva av en räcka gamla hitlåtar från 70-talet och det tidiga 80-talet. De smälter dessutom väl samman med hans nya rockmaterial.

De fyra äldre männen på scenen är makalösa musiker och det var länge sedan jag hörde musik med ett sådant fantastiskt driv och ett så obevekligt fokus (bortsett från vissa av Nieves insatser förstås). Costello sjunger förstås lysande.

Första setet är fantasiskt, låtarna läggs ihop och avverkas i högt tempo. Det finns få yngre band som orkar mäta sig med intensiteten hos Costello och hans komp. Äldre låtar som "Radio, Radio," "(I Don't Want To Go To) Chelsea" och "Watching The Detectives" varvas med låtar från hans senaste album. Sedan gör de en snabb honnör och springer av scenen, applåderas in igen och spelar lika länge till. Konserten är drygt två timmar och tristessen infinner sig först i slutet när Costello håller oss gisslan och — i väntan på "Peace, Love and Understanding" — tvingas genomlida en antal bluesrocklåtar med saggiga jampartier. Det var ännu en plump i protokollet.

För övrigt var det som ni förstår strålande.

-
<< >>

Dagens Nyheter, January 21, 2005


Po Tidholm reviews Elvis Costello & The Imposters, Wednesday, January 19, 2005, Konserthuset, Stockholm, Sweden.


-



Back to top

External links