|
The Boy Named If är hans trettioandra album i ordningen sedan debuten 1977 med My Aim Is True. Utöver dessa har Elvis Costello levererat ett halvdussin livealbum, sexton samlingsalbum, ett sextiotal singlar jämte otaliga gästspel hos allehanda artistkollegor: Han har uttolkat sånger av låtmakare som George & Ira Gershwin, Van Morrison, Kurt Weill, Bob Dylan, Paul McCartney, Joni Mitchell med flera.
Vila tycks han sällan göra.
Är du rastlös?
– Jag antar att det ser ut som jag jobbar jämt, hårt och snabbt, men jag är faktiskt ganska lat. Fast i vissa stunder skriver jag musik ganska fort, medger han bakom sin Zoomskärm på andra sidan Atlanten.
– Det här intervallet med covid som vi har befunnit oss i ett tag nu har utlöst skilda reaktioner. Vissa har varit upptagna av rädsla, isolering och avståndstagande, men så har jag inte reagerat.
I stället har han velat göra tvärtom. Inte skriva ”timida och nedslående” låtar utan i stället öka den egna energin, välja att vara framåtlutad.
– Det har bara varit min reaktion. Jag är inte bättre än någon annan, säger han.
Covid-19-situationen har förändrat också hans fysiska tillvaro. Efter en lång tid i kanadensiska Vancouver har familjen flyttat tillbaka till New York. Elvis Costellos och hustrun Diana Kralls två söner är femton fyllda nu.
– De är födda här och jag tycker att de ska få en chans att lära känna den här staden ordentligt nu – även om New York har förändrats med smittan. Det är mycket färre människor här i dag, men allt är ju under förändring nu. Det återstår att se var det här slutar.
Tillkomsten av The Boy Named If föregicks av en rad händelser som också påverkades av smittläget. Inte minst bristen på turnémöjligheter och en plötsligt stillastående musikbransch.
– Allt det där fick mig att tänka att bandet skulle arbeta mer fritt nu. Ingen hade ju någon koll på vad vi gjorde ändå och de låtar vi skapade den här gången passade för den sortens frihet.
Att hans högintensiva keyboardist Steve Nieve och trummisen Pete Thomas – båda veteraner bakom Costello – var med på projektet påverkade slutresultatet tydligt. Skivan blev ovanligt gitarrorienterad. I några fall gapig som ett eko från hans sena 1970-tal. Albumets första låt ”Farewell OK” skramlar som en Beatlesurladdning på källarklubben The Cavern en röjig kväll i Liverpool 1962.
Elvis Costello beskriver den låten som ”en drink för mycket, en oavsiktlig käftsmäll och en godnattkyss, allt under ett tumult i en danslokal”. En sång från en annan planet än albumets återblickande låt ”Mr Crescent”.
–”Mr Crescent” är ett porträtt av en hemsk gammal skurk som ser tillbaka på sina beteenden och svek mot en kvinna som han i dag fortfarande tänker på på ett sätt som är svårt att tolka.
Han gillar det mångtydiga. Elvis Costello säger att han noga undviker att moralisera också över slemma skurkar i sina texter.
– Det är för många definitiva budskap i alltför många låtar, tycker jag. Sådana lämnar ju inte något åt lyssnaren.
De många stilskiftena bland albumets tretton sånger är resultatet av att han inte vill låsa sig i förväg när han spelar in, säger han.
– Jag planerar väldigt lite när jag ska skriva ny musik. Den här skivan skrev jag på rätt kort tid, men det gav den ändå ett slags gemensamt uttryck, konstaterar han.
– Flera av sångerna är gjorda som porträtt och scener från skilda tider, också väldigt tidiga barnår. The Boy Named If handlar om en påhittad vän som med tiden börjar använda sin låtsasvän som ett alibi för att kunna uppföra sig väldigt illa också som vuxen.
Hur undviker du nostalgins fallgropar?
– Genom att jag inte på något sätt är intresserad av nostalgi. Jag vill inte gå bakåt utan accepterar helt och fullt att leva i den här tiden som vi lever i. Jag vet inte alls vad som händer i framtiden för mig.
Nostalgi är ändå ett tema i tusentals storartade poplåtar.
– Sant, men det är en avsevärd skillnad på att se tillbaka på en känsla eller ett minne och nostalgi. Det går att placera en sång i det förflutna och försöka fånga den tiden, den platsen och den atmosfären – som ”Jimmie standing in the rain” som jag gav ut 2002 (och senare sjöng för Anni-Frid Lyngstad hos ”Skavlan”) om en vaudevilleartist på 1930-talet, kontrar han.
– I den finns det små bitar från både min fars och farfars erfarenheter, och från mig själv. Vi har alla varit resande yrkesmusiker. Men jag var ju inte själv med på deras tid och kan därför inte längta dit utan bara föreställa mig den världen.
Är stor musikalisk skicklighet alltid en tillgång för en låtskrivare?
– Om du vill tala om vad till exempel Iggy & The Stooges gjorde på deras album Funhouse så visade Jim Jarmuschs underbara film Gimme danger att bandet inte alls använde alla grepp och all skicklighet som de kunde ha använt, svarar Costello.
– Iggy Pop var och är väldigt påläst om olika sorters musik. Stooges hade inget stort pretentiöst manifest och imiterade ingen, men var ändå influerade av en massa annan musik, säger han och betonar hur dessa proto-punkare i början av 1970-talet på ett ovanligt sätt ändå var väldigt sofistikerade.
Om än inte traditionellt skickliga.
– De är bara att kolla in inte alla hemska försök att imitera dem som gjorts genom åren, säger Elvis Costello som så sent som förra året spelade in och sjöng med just Iggy Pop, på franska.
Det mesta som han har gjort tillsammans olika musikerkollegor genom åren är resultatet av hans beundran för dem, inte någon slug planering, försäkrar han.
– Det gäller till exempel Brodskykvartetten, mina inspelningar med Burt Bacharach, att få skriva femton låtar ihop med Paul McCartney eller konserterna – och inspelningarna som jag gjorde med Anne Sofie von Otter.
Den svenska operasångerskan har en särskild plats i hans hjärta. Han beundrade henne ofantligt mycket redan innan de kände varandra och såg henne på många konserter oavsett vad hon sjöng för repertoar.
– Hennes röst talade till mig. Och genom vår inspelning så lärde jag känna en hel grupp av fantastiska svenska musiker och har fått spelat med Benny Andersson, vilket jag verkligen inte hade väntat mig.
– Jag är gränslöst lycklig över att ha fått vara med om sådant.
Vad är den mest värdefulla tillgången för en låtskrivare?
– Att inte överarbeta sina idéer, svarar den brittiske sextioplussaren utan betänketid.
Costello berättar om sin inspelning för albumet ”King of America” (1986) ihop med mästertrummisen Earl Palmer och jazzbasisten Ray Brown (bakom Dizzy Gillespie och Oscar Peterson):
– De var också personer som jag aldrig kunnat föreställa mig att jag ens skulle få träffa. Just innan vi skulle börja spela ställde Ray fram sin mikrofon framför sin ståbas och sade till oss andra: ”Nobody plays any ideas”. Och det är ju det bästa som någon har sagt! hojtar han genom Zoomuppkopplingen från sitt hem i New York.
– Precis så är det. Om du har skrivit klart och kan din låt så är nya idéer det sämsta du kan göra. Gör du så så utmanar du bara allting som du borde lita på.
Till sist den oundvikliga frågan till dig som stort ABBA-fan: Har du lyssnat på deras nya album Voyage?
– Så klart! Jag älskar verkligen det för dess elegans och att de inte alls har försökt att vara moderna. Efter vad man tror är refrängen så kommer det i stället en andra refräng och sedan ett tonartsbyte i mitten av låten som är ... hisnande, skrockar han lyckligt.
– Jag älskar de där människorna – varför i hela världen skulle man inte göra det?
| 
