Dagens Nyheter, June 11, 2012

From The Elvis Costello Wiki
Jump to navigationJump to search
... Bibliography ...
727677787980818283
848586878889909192
939495969798990001
020304050607080910
111213141516171819
202122232425 26 27 28


Dagens Nyheter

Newspapers
-

Elvis Costello på Rival


Thomas Anderberg

Betyg 4

Fredagens konsert på Rival ersatte den som ställdes in i höstas då Elvis Costello fått besked om att hans far blivit hastigt sjuk.

Nu drar han några anekdoter om fadern, vars skiftande karriär i eftermälena smulades ned till det han blev mest känd för – medverkan i en reklamjingel för saft – och lyckas få det att låta helt naturligt. Annons:

Det är inte så många som skulle gå i land med det, men Costello lyckas vara personlig utan att vara privat, emotionell utan att bli sentimental.

Det gäller också för hans fram­föranden, och till viss del också hans sånger. Redan vid debuten var han en skicklig sångskrivare (om än något mångordig), och sedan har han sugit in influenser från så många källor, också den klassiska musikkulturen, att man snarast beundrar hans förmåga att få det mesta att låta enkelt.

När han ger ett exempel utanför sin diskografi och framför en pianoballad är några ackordföljder närmast halsbrytande på ett sätt som kan föra tankarna till Todd Rundgrens 70-talssånger.

Men det är som sagt ett undantag och till skillnad från Rundgren, som flera gånger gick vilse bland harmonierna under sin soloshow på Södra teatern härförleden, är Elvis Costello noga förberedd.

Han gör knappt ett enda fel under hela konserten, och om det är så som han säger, att hans barn hind­rat hans gitarrövningar de senaste åren så har han repat sig snabbt, för han är utmärkt både på fingerpicking och ackordspel, och bjuder till och med på Neil Youngskt gitarrmangel.

Dessutom sjunger han bättre än någonsin, varierat och utan överdrifter i vibrato och frasering.

Det blir en fin avvägning mellan hittar – ”Veronica”, ”Alison” – och svårare material.

När han bugande tar avsked första gången har han halva konserten kvar, och tycks ha svårt att lämna scenen.

Efter två och en halv timme sticker han upp ett finger i luften för att markera att en sång återstår, men efter en närmast magisk version av ”I want you” kastar han sig över en av sina andra gitarrer och drar upp publiken med ”What’s so funny about peace, love and understanding”, och framstår som det man alltid hoppas att Bob Dylan någon gång ska visa sig som: varm och generös.

-

Dagens Nyheter, June 11, 2012


Thomas Anderberg reviews Elvis Costello solo, Friday, June 8, 2012, Rival, Stockholm, Sweden.

Images

2012-06-11 Dagens Nyheter photo 01 ab.jpg
Photo by Annika Berglund.


Elvis Costello at Rival


English via Google Translate

Rating 4

Friday's concert at Rival replaced the one that was set last fall when Elvis Costello received word that his father had been suddenly sick.

Now he's a few anecdotes about the father, whose diverse career in eftermälena crumbled down to it he became most famous for - participation in an advertising jingle for juice - and manages to make it sound completely natural.

There are not many who would go ashore with it, but Costello manages to be personal without being private , emotional without being sentimental.

This also applies to his performances, and also to some extent his songs. Already at the onset, he was an accomplished songwriter (if somewhat verbose), and then he sucked in influences from so many sources, including the classical music culture , the urgency admire his ability to get the most sound easy.

When he gives an example outside his discography and in front of a piano ballad is some chord progressions closest breakneck in a way that may bring to mind Todd Rundgren's 70's songs.

But it is as I said an exception and unlike Rundgren, who repeatedly got lost among the harmonies during his solo show at the Southern Theatre for this tour, is Elvis Costello carefully prepared.

He barely makes a single mistake throughout the concert, and if it is so as he says, that his children prevented his guitar exercises in recent years, he has bounced back quickly, because he is excellent at both fingerpicking and chord playing, and offers even Neil Young style guitar mangle.

Additionally, he is singing better than ever, varied and without exaggeration in vibrato and phrasing.

It will be a fine balance between the find - "Veronica", "Alison" - and harder materials.

When he bowed farewell the first time he has left half of the concert, and seems to have a hard time leaving the stage.

After two and a half hours he goes up one finger in the air to indicate that a song is left, but after an almost magical version of "I want you" he throws himself over one of their other guitars and pull up the audience with "What 's so funny about peace, love and understanding," and appears to be the one always hopes that Bob Dylan ever going to show up as: warm and generous


-



Back to top

External links