Fredagens konsert på Rival ersatte den som ställdes in i höstas då Elvis Costello fått besked om att hans far blivit hastigt sjuk.
Nu drar han några anekdoter om fadern, vars skiftande karriär i eftermälena smulades ned till det han blev mest känd för — medverkan i en reklamjingel för saft — och lyckas få det att låta helt naturligt.
Annons:
Det är inte så många som skulle gå i land med det, men Costello lyckas vara personlig utan att vara privat, emotionell utan att bli sentimental.
Det gäller också för hans framföranden, och till viss del också hans sånger. Redan vid debuten var han en skicklig sångskrivare (om än något mångordig), och sedan har han sugit in influenser från så många källor, också den klassiska musikkulturen, att man snarast beundrar hans förmåga att få det mesta att låta enkelt.
När han ger ett exempel utanför sin diskografi och framför en pianoballad är några ackordföljder närmast halsbrytande på ett sätt som kan föra tankarna till Todd Rundgrens 70-talssånger.
Men det är som sagt ett undantag och till skillnad från Rundgren, som flera gånger gick vilse bland harmonierna under sin soloshow på Södra teatern härförleden, är Elvis Costello noga förberedd.
Han gör knappt ett enda fel under hela konserten, och om det är så som han säger, att hans barn hindrat hans gitarrövningar de senaste åren så har han repat sig snabbt, för han är utmärkt både på fingerpicking och ackordspel, och bjuder till och med på Neil Youngskt gitarrmangel.
Dessutom sjunger han bättre än någonsin, varierat och utan överdrifter i vibrato och frasering.
Det blir en fin avvägning mellan hittar — "Veronica," "Alison" — och svårare material.
När han bugande tar avsked första gången har han halva konserten kvar, och tycks ha svårt att lämna scenen.
Efter två och en halv timme sticker han upp ett finger i luften för att markera att en sång återstår, men efter en närmast magisk version av "I Want You" kastar han sig över en av sina andra gitarrer och drar upp publiken med "(What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding?," och framstår som det man alltid hoppas att Bob Dylan någon gång ska visa sig som: varm och generös.
|