|
Singer/songwriter
Elvis Costello
Lorensbergsteatern, måndag
Bäst: Sången, entusiasmen, berättelserna
Sämst: Han spelade inte Little palaces.
Publik: Fullsatt
Elvis Costello stormar in, ja faktiskt just stormar, in på scenen och kastar ur sig (Angels wanna wear my) Red shoes från 1977. I mörkrosa kavaj, tajta jeans och den sedvanliga hatten tar han sin självklara plats framför de sex uppställda gitarrerna.
Costello slår raskt ur sig spänstiga versioner av såväl Opportunity som Veronica och skickar en hälsning till Ron Sexsmith innan han gör en mjuk, enkel Everyday I write the book. Det är publikfrieri av den mer framfusiga sorten men samtidigt gjort med så mycket skärpa att det är omöjligt att skylla Elvis Costello för att ta den enkla vägen eller stryka medhårs.
Den här turnén, den här spelningen, presenteras som en kväll där Costello på egen hand ska spela låtar från hela sin karriär kryddade med hyllningar till sina musikaliska förebilder. Allt detta gör han, men där jag nog ändå förväntande mig en behaglig guidad tur vill jubilaren något annat. Fyllda sextio skulle Elvis Costello kunna unna sig att bli nostalgisk men det är som att han snarare möter oss mitt i steget.
Han tar sig sömlöst från en puttrig tolkning av Nat King Coles Walking my baby back home, via en loopad gitarr i Watching the detectives och vidare till pianot. Där ger han oss först en hänryckt Everybody's crying mercy och sedan en hudlös Shipbuildning.
Costello sjunger med en intensitet och attack som imponerar och berör. Han bänder fram vindlande, svindlande låtbyggen ur sina många olika gitarrer. Jo, jag kan tycka att uttrycket ibland blir en aning statiskt och att sångerna blir för snåriga för sitt eget bästa.
Men Elvis Costello är en mästare som vet att aldrig måla in sig själv i något hörn. Full koll som han har både sitt eget uttryck och sin alltmer detaljerade musikaliska karta. Få andra har sådan bredd i sin musikaliska gärning, men ändå med en konsekvent röst.
Costello knycker och knixar sig genom låtarna, berättar fina historier – jag hade gärna haft ännu mer av dem – och till slut hänger han på sig elgitarren och stöter syre in i den gamla teaterlokalen med nyskrivna The Last of year of my youth. Allra sist, Jimmie standing in the rain /Brother can you spare a dime som han gjorde hos Skavlan tidigare i veckan. Ett sista själfullt vrål ut över parketten och de stående ovationerna är välförtjänta.
| 
