Declan Patrick MacManus har verkligen skämt bort oss med fantastiska solokonserter de senaste åren. För fem år sedan på Rival i Stockholm fick vi en nedstämd och vacker spelning som i stort sett handlade om Elvis Costellos pappa som precis hade dött. Den här gången är det både större, vidare och mer påkostat. Istället för en stol och ett gäng gitarrer möts vi av en enorm 60-tals-TV, tre megafoner, åtta gitarrer, en ukulele, två hattar, en stol och en stor mängd vackra och troligtvis svindyra gamla mikrofoner. På den gamla TV:n visas bilder på Costellos släkt, han själv som barn och svartvitt från åren han pratar om.
Och pratar det gör Elvis, ibland är monologen innan en låt dubbelt så lång som själva låten, men han är en bra berättare och det är otroligt humoristiskt och väldigt självironiskt. En låt som Jimmie Standing In The Rain som vi bjuds på i en otroligt stark version blir till exempel ännu bättre av historien som berättas innan den. Men vi går händelserna i förväg.
Det börjar med Waiting For The End Of The World i totalt mörker. Det är elektriskt, vasst och riktigt bra. Costello är på strålande humör och när lamporna tänds går han in i den riktigt gamla Poison Moon i en stram och vacker version.
Vi får en stressad och lite okoncentrerad Accidents Will Happen med en underbar historia om en taxiresa till Mexico. När han sen drar på disten och bjuder på Viceroy's Row, som han gjorde med The Roots, i mörker med blått underljus blir det riktigt hypnotiskt. Det är förinspelade atmosfäriska ljud och en sakta plockande elgitarr, det är mörkt och suggestivt och något jag gärna skulle sett mera av.
Men när han sen slänger av sig hatten och sätter sig vid flygeln och drar igång Shipbuilding är det som att tiden stannar. Det är så skört, återhållsamt och så vackert att det gör ont. Om jag får se Elvis Costello framföra Shipbuilding lite då och då så vet jag inte om jag behöver se något annat på en scen igen. Efter den blir det en otroligt vacker Deep Dark Truthfull Mirror och från den överproducerade North den väldigt fina Still.
Man kan säga att han delar upp konserten i tre avdelningar, den stående i en röd hatt, den sittande vid flygeln utan hatt och den sittande med akustisk gitarr och vit hatt. Och när han sätter sig med gitarren och sjunger i en slags uppmickad gammal metallstrut som ger ett gammaldags radioljud och vi får den gamla Broadway-låten Walkin My Baby Back Home i en väldigt fin version blir det riktigt, riktigt bra. Han berättar sen en underbar historia om sin pappa och en konsert i Blackpool innan han drar igång B-sidan Ghost Train.
Det är egentligen en helt sanslös låtlista han bjuder på. Det är så tvära kast både stämningsmässigt och musikaliskt att det inte finns en chans att det borde funka. Men på något sätt kan Elvis Costello gå från vackra och lågmälda She direkt till en totalt överdistad och gnisslig Watching The Detectives till en naken och helt galet vacker Allison på scenkanten utan någon som helst mikrofon eller förstärkare. Eller när han framför en nervig, elektrisk och intensiv I Want You för att direkt efter med en ukulele framföra den påhittade jinglen Vitajex från musikalen han just nu jobbar på.
Konserten löper på och Elvis Costello kan inte sluta. Även om publiken till slut står upp och applåderar honom så säger han minst fyra gånger att han bara ska spela en låt till. Men han har så roligt och så mycket att säga och spela för oss att slutet inte får komma. Almost Blue vid pianot är helt otrolig och en vildsint Pump It Up inne i TV:n brinner till rejält. Sedan kommer den definitiva avslutningen med Nick Lowes alltmer aktuella (What's So Funny 'bout) Peace, Love And Understanding.
|