|
Det blev i lördags ett överraskande musikaliskt fullspäckat program i Elvis Costello-serien Spectacle with…. Enligt schemat för programserien var det meningen att den amerikanska sopranen Renée Fleming skulle gästa Costello men svensk tv valde tydligen att hoppa över det seriösa och gå direkt på programmet med många nya, unga och mindre kända amerikanska artister.
Elvis försökte få till ett tema i programmet genom att inleda med några toner från Steely Dans "Show Biz Kids" och sedan hänvisa till gästernas kända föräldrar. Han lyckades väl så där, Jakob Dylans närvaro var ju klockren, och det var verkligen kul att se trummisen Pete Thomas dotter Tennessee sitta vid hans sida genom hela programmet och energiskt kompa artisterna. Tennessee spelar annars i trion The Like där även klaviaturkillen och producenten Mitchell Frooms dotter spelar.
Kanske var det lite för många artister att intervjua för Elvis och sedan underhålla för att kunna behålla fokus och sedvanligt fördjupa sig i varje människas själ. Ett helt program med den till synes ödmjuke Jakob Dylan hade väl inte varit helt fel.
Förutom den lilla invändningen var det annars ett genomgående lysande program. Med ett stort intressant band på scen och artisterna som avlöste varandra och delade scen på ett personligt sätt.
Utan att vara riktigt inlyssnad på She & Him och Jenny Lewis var deras framträdanden mycket bra. M Ward underbara kommentar när han träffade sin kollega i She & Him, Zooey Dechanel, ("healthy confusion") var en av programmets verbala höjdpunkter. Deras "Change is hard" var också fin.
Sedan kom rödhåriga Jenny Lewis och visade upp sin fantastiska röst i "Pretty Bird" och "Carpetbaggers". Och bandet på scen var förstärkt med både Farmer Dave, med efternamnet Scher, på steelguitar, och gitarristen Johnathan Rice, från Jennys band.
Även Jakob Dylan var ett under av mänsklighet när han plötslig ville låna Elvis gitarr och spontant drog några verser från Wallflowers-låten "One Headlight" innan han tillsammans med bara Elvis spelade "On Up the Mountain". Från en skiva, "Seeing Things", som jag inte riktigt kunde höja till skyarna i höstas men här lät det underbart rakt igenom.
Finalen på detta Costello-program var ganska fantastiskt. Först en experimentell men oerhört spännande version av Joe Strummers "Straight to Hell" som en duett mellan Costello och Dylan med hela det fantastiska bandet bakom. Och sedan den jublande slutlåten "(What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding" med alla på scen. Kanon, helt enkelt.
Enligt Svt kommer Renée Fleming-programmet i Costello-serien som det trettonde och sista.
| 
