Hifi & Musik, November 1986: Difference between revisions
(formatting) |
(+text part 2) |
||
Line 55: | Line 55: | ||
Och någon av de där håriga amerikanska hårdrockstjärnorna, jag tror att det var David Lee Roth, konstaterade torrt att anledningen till att alla rockskribenter gillade Elvis Costello var att alla rockskribenter såg ut som Elvis Costello... | Och någon av de där håriga amerikanska hårdrockstjärnorna, jag tror att det var David Lee Roth, konstaterade torrt att anledningen till att alla rockskribenter gillade Elvis Costello var att alla rockskribenter såg ut som Elvis Costello... | ||
I en tid när majoriteten av de skivköpare som verkligen gäller — tonåringarna — går omkring och önskar att de såg ut som håriga amerikanska hårdrockstj ärnor, så behövs det inte mycket | I en tid när majoriteten av de skivköpare som verkligen gäller — tonåringarna — går omkring och önskar att de såg ut som håriga amerikanska hårdrockstj ärnor, så behövs det inte mycket fantasi för att inse att Costellos odds är svaga. Trots att han har kritikerna på sin sida. | ||
Skivsamlare | |||
En sak som förmodligen stärker hans position bland just kritikerna är att han själv är en hängiven skivsamlare med en musiksmak lika bred som sin välmatade skivhylla. Det ger honom säkert ett försprång hos skribenterna, åtminstone om de är intresserade av musikens rötter och traditioner. | |||
När Costello var i Sverige första gången — för ett framträdande i TV hösten 1977 — hamnade jag själv i en lång och — vågar jag säga det? — trevlig diskussion om George Jones, The Band, Gram Parsons, gitarristen Amos Garrett och tusen andra saker. Och jag minns fortfarande ett radioprogram för engelska Radio One jag hörde honom presentera två år senare på ett par timmar spelade han allt från ''Dusty in Memphis'' och Marvellettes "The hunter gets captured by the game" till Hank Williams, Clash, Heptones "Mama said", Jerry Lee Lewis, Robert Johnsons "Love in vain" och Betty Wrights "Clean up woman". | |||
Jag var imponerad och framför allt road, men för en skivköpare med ett musikintresse som inte sträcker sig längre tillbaka än till förra sommarens Mallorca-semester blir förmodligen motsvarande traditionskänsla i Costellos musik snarare en bekräftelse på att han är "omodern" och allmänt svår. | |||
Fast det finns värre hinder på vägen. Både musiken och texterna kräver något så hopplöst passé som inlevelse och engagemang även från lyssnaren. | |||
Han startade sin karriär med att säga att det enda som fick honom att skriva låtar var skuldkänslor och hämndbegär och hans världsbild har möjligen blivit mer nyanserad sedan dess, men knappast ljusare. Han är fortfarande den födde förloraren, den sårade själen, den sargade människa som på sin näst senaste LP konstaterar att "I was a fine idea at the time, now I'm a brilliant mistake". Och som vågar skriva om både kärlek och politik. Om kärlek som politik, om mänsklig utpressning och det tillstånd där kärleken förvandlas till en blodsmak i munnen och en molande kramp i magen. Om impotens och förlamning, sexuell och politisk. Om kampen med och för livet. Och kärleken. | |||
Fjantvärld | |||
Så bittra piller måste vara svåra att svälja om man själv knappt hunnit börja leva. Om man dessutom lever i en värld som ramas in av Hennes & Mauritz, "Top gun", lösviktsgodis och Carolas veckotidningsreligion, så lär det inte vara lättare att tillgodogöra sig Costellos musik. Speciellt inte när vi i övrigt har en rockscen utan form, linje eller sammanhållning. Där cynismen hos Sigue Sigue Sputnik är regel och där patetiska fjantar som Zodiac Mindwarp & Love Reaction år framtiden... | |||
Nej, Elvis Costello verkar inte vara gjord för denna tid och plats. | |||
Just därför ska vi vara tacksamma för att vi har honom. Han behövs. Fortfarande. | |||
Några månader efter att hans första LP givits ut sa Costello så här till den engelske journalisten Nick Kent om sin syn på sig själv som artist: | |||
— Jag kommer aldrig att stanna kvar så länge i branschen att jag hinner pressa ur mig så mycket mediokert skit som killarna från 60-talet har gjort. Hellre tar jag livet av mig. Gram Parsons sorti var perfekt. Jag tänker inte heller stanna kvar för att bevittna mitt artistiska förfall... | |||
Ett omoget och mer slitet än provocerande uttalande. Man får väl se det mot en bakgrund av att Costello vid den tiden ofta nästan krampaktigt tog i så att det blödde, allt för att ställa sig i motsatsställning till en musik-bransch han upplevde som förljugen och exploaterande. | |||
Andå har han klamrat sig fast vid den höga ambitionsnivå som döljer sig bakom de förhoppningsvis förhastade orden. Ser man tillbaka på hans inspelade produktion — snart två hundra låtar! — så finns det fortfarande inte ett spår av artisktiskt förfall. Det finns formsvackor, man kan anklaga honom för att sakna humor eller för att ibland överarbeta ideer som egentligen aldrig skulle ha lämnat skissblocket, men letar man efter sprickor i hans musikaliska integritet så har man ett tufft jobb framför sig. | |||
Stiff | |||
Första gången jag kom i kontakt med Costello var i februari 1977. Skivbolaget Stiff hade precis skrivit distributionskontrakt med Island Records och i det bolagets visningsrum fick jag se en dunkel videoinspelning med en ny Stiff-artist. Låten hette "Less than zero" och artisten Elvis Costello. Redan det verkade ju skumt. Men låten var bra, mycket bra. Så bra att både jag och min kompis var övertygade om att det här naturligtvis var ytterligare en "hemlig" Nick Lowe-inspelning. Ingen mer än han skulle komma på en så befängd ide som att kalla sig Elvis... | |||
Samma misstanke vädrades också i den engelska musikpressen ett par månader senare när plattan kom ut. Snart skulle det emellertid visa sig att den här Costello var en högst levande person. Döpt av Jake Riviera, en av männen bakom Stiff. | |||
Från Liverpool | |||
Hans riktiga namn var Declan Patrick McManus. Föddes 1954 i Liverpool, son till dansbandssångaren Ross McManus. Modem förestod skivavdelningen på ett större varuhus, så det fanns gott om musik i hemmet. Familjen kom ursprungligen från Irland och Declan fick en katolsk uppfostran — men slog redan på sin debut-LP fast att "there's no such thing as an original sin" — och la sina fickpengar på Beatles- och Tamla Motown-singlar. Hans uppväxt i London lär ha varit högst "normal". | |||
I tonåren flyttade han tillbaka till Liverpool tillsammans med sin mamma, som då separerat från fadern. Gick ut skolan, jobbade på kontor, gifte sig ung. Fick sonen Matthew, fick jobb som dataoperatör, skrev låtar, flyttade tillbaka till London. | |||
I London spelade han med countryrockbandet Flip City på pubar och småklubbar. Långt senare har han berättat hur besviken han blev den gången trummisen Pete Thomas, då | |||
Line 63: | Line 105: | ||
''Remainder of text to come.... | ''Remainder of text to come.... | ||
Line 77: | Line 121: | ||
{{Bibliography images}} | {{Bibliography images}} | ||
[[image:1986-11-00 Hifi & Musik cover.jpg| | [[image:1986-11-00 Hifi & Musik cover.jpg|x230px]] | ||
<br><small>Cover.</small> | [[image:1986-11-00 Hifi & Musik photo 02.jpg|x230px]] | ||
<br><small>Cover and photo.</small> | |||
[[image:1986-11-00 Hifi & Musik page 04.jpg|x250px]][[image:1986-11-00 Hifi & Musik page 05.jpg|x250px]] | [[image:1986-11-00 Hifi & Musik page 04.jpg|x250px]][[image:1986-11-00 Hifi & Musik page 05.jpg|x250px]] | ||
Line 88: | Line 133: | ||
[[image:1986-11-00 Hifi & Musik photo 01.jpg|360px]] | [[image:1986-11-00 Hifi & Musik photo 01.jpg|360px]] | ||
<br><small>Photo.</small> | |||
<br><small> | |||
Revision as of 20:08, 7 January 2014
|