|
För många är han geniet med stort G.
För andra är han totalt obegriplig.
Dedan Patric McManus, mera känd under namnet Elvis Costello. En glasögonprydd engelsman som alltid hamnat så fel men ändå alltid rätt i den snurrande rockcirku-sen.
Möt honom i ett närgånget porträtt, en inträngande analys och en genomgång av hans LP-skivor.
Hans kostymer är alltid antingen för stora eller för små.
Alltid fula, alltid fel.
Hans hattar är alltid skrattretande.
Elvis Costello svettas alltid. För mycket.
Vid fel tillfällen.
Han rör sig hela tiden nervöst, ur takt, en bit bortom livets rytm. Som om han absolut inte kan stå stilla, men heller inte riktigt vet var han ska gå.
Han pratar för fort och för mycket.
Helt klart "a man out of time", för att citera honom själv.
Det är något som inte stämmer.
Det är som om han inte får plats i sig själv.
Som om han hela tiden jagar sig själv. Med sina drömmar, med sina rädslor, med sin längtan, men mest av allt med sina ambitioner. En vilja att lämna något efter sig, att rispa små och stora märken i våra medvetanden.
Ibland lyckas han, med en skarp kombination av den syndfulla lockelsen och den förkättrade intelligensen.
Ibland går det åt helvete, när han gapar över så mycket att han nästan kvävs. När han tror att han är smartare än inte bara oss utan även sig själv. Det är rätt ofta.
Ändå lär det inte vara många som ifrågasätter hans roll som en av 70-talets och definitivt en av 80-talets mest briljanta låtskrivare. Beviset finns i hans imponerande produktion — han har gjort elva fint utmejslade, alltid engagerande LP på mindre än tio år.
Det har gjort honom till kritikernas favorit och det har gett honom en stabil och lojal publik, men gudarna ska veta att den inte är stor. Och den står definitivt inte i proportion till kvalitén på hans musik.
Men det är inte första gången rättfärdigheten är på lunch.
I den här branschen tycks ju för övrigt det mesta vara på lunch... Man ska till exempel inte komma och tro att man kan se ut hur som helst. Costello konstaterade själv i en intervju att varje gång han visat sig i det engelska TV-programmet Top Of The Pops, så har plattan han förhoppningsvis skulle gjort reklam för istället rasat på försäljningslistan!
Och någon av de där håriga amerikanska hårdrockstjärnorna, jag tror att det var David Lee Roth, konstaterade torrt att anledningen till att alla rockskribenter gillade Elvis Costello var att alla rockskribenter såg ut som Elvis Costello...
I en tid när majoriteten av de skivköpare som verkligen gäller — tonåringarna — går omkring och önskar att de såg ut som håriga amerikanska hårdrockstj ärnor, så behövs det inte mycket fantasi för att inse att Costellos odds är svaga. Trots att han har kritikerna på sin sida.
Skivsamlare
En sak som förmodligen stärker hans position bland just kritikerna är att han själv är en hängiven skivsamlare med en musiksmak lika bred som sin välmatade skivhylla. Det ger honom säkert ett försprång hos skribenterna, åtminstone om de är intresserade av musikens rötter och traditioner.
När Costello var i Sverige första gången — för ett framträdande i TV hösten 1977 — hamnade jag själv i en lång och — vågar jag säga det? — trevlig diskussion om George Jones, The Band, Gram Parsons, gitarristen Amos Garrett och tusen andra saker. Och jag minns fortfarande ett radioprogram för engelska Radio One jag hörde honom presentera två år senare på ett par timmar spelade han allt från Dusty in Memphis och Marvellettes "The hunter gets captured by the game" till Hank Williams, Clash, Heptones "Mama said", Jerry Lee Lewis, Robert Johnsons "Love in vain" och Betty Wrights "Clean up woman".
Jag var imponerad och framför allt road, men för en skivköpare med ett musikintresse som inte sträcker sig längre tillbaka än till förra sommarens Mallorca-semester blir förmodligen motsvarande traditionskänsla i Costellos musik snarare en bekräftelse på att han är "omodern" och allmänt svår.
Fast det finns värre hinder på vägen. Både musiken och texterna kräver något så hopplöst passé som inlevelse och engagemang även från lyssnaren.
Han startade sin karriär med att säga att det enda som fick honom att skriva låtar var skuldkänslor och hämndbegär och hans världsbild har möjligen blivit mer nyanserad sedan dess, men knappast ljusare. Han är fortfarande den födde förloraren, den sårade själen, den sargade människa som på sin näst senaste LP konstaterar att "I was a fine idea at the time, now I'm a brilliant mistake". Och som vågar skriva om både kärlek och politik. Om kärlek som politik, om mänsklig utpressning och det tillstånd där kärleken förvandlas till en blodsmak i munnen och en molande kramp i magen. Om impotens och förlamning, sexuell och politisk. Om kampen med och för livet. Och kärleken.
Fjantvärld
Så bittra piller måste vara svåra att svälja om man själv knappt hunnit börja leva. Om man dessutom lever i en värld som ramas in av Hennes & Mauritz, "Top gun", lösviktsgodis och Carolas veckotidningsreligion, så lär det inte vara lättare att tillgodogöra sig Costellos musik. Speciellt inte när vi i övrigt har en rockscen utan form, linje eller sammanhållning. Där cynismen hos Sigue Sigue Sputnik är regel och där patetiska fjantar som Zodiac Mindwarp & Love Reaction år framtiden...
Nej, Elvis Costello verkar inte vara gjord för denna tid och plats.
Just därför ska vi vara tacksamma för att vi har honom. Han behövs. Fortfarande.
Några månader efter att hans första LP givits ut sa Costello så här till den engelske journalisten Nick Kent om sin syn på sig själv som artist:
— Jag kommer aldrig att stanna kvar så länge i branschen att jag hinner pressa ur mig så mycket mediokert skit som killarna från 60-talet har gjort. Hellre tar jag livet av mig. Gram Parsons sorti var perfekt. Jag tänker inte heller stanna kvar för att bevittna mitt artistiska förfall...
Ett omoget och mer slitet än provocerande uttalande. Man får väl se det mot en bakgrund av att Costello vid den tiden ofta nästan krampaktigt tog i så att det blödde, allt för att ställa sig i motsatsställning till en musik-bransch han upplevde som förljugen och exploaterande.
Andå har han klamrat sig fast vid den höga ambitionsnivå som döljer sig bakom de förhoppningsvis förhastade orden. Ser man tillbaka på hans inspelade produktion — snart två hundra låtar! — så finns det fortfarande inte ett spår av artisktiskt förfall. Det finns formsvackor, man kan anklaga honom för att sakna humor eller för att ibland överarbeta ideer som egentligen aldrig skulle ha lämnat skissblocket, men letar man efter sprickor i hans musikaliska integritet så har man ett tufft jobb framför sig.
Stiff
Första gången jag kom i kontakt med Costello var i februari 1977. Skivbolaget Stiff hade precis skrivit distributionskontrakt med Island Records och i det bolagets visningsrum fick jag se en dunkel videoinspelning med en ny Stiff-artist. Låten hette "Less than zero" och artisten Elvis Costello. Redan det verkade ju skumt. Men låten var bra, mycket bra. Så bra att både jag och min kompis var övertygade om att det här naturligtvis var ytterligare en "hemlig" Nick Lowe-inspelning. Ingen mer än han skulle komma på en så befängd ide som att kalla sig Elvis...
Samma misstanke vädrades också i den engelska musikpressen ett par månader senare när plattan kom ut. Snart skulle det emellertid visa sig att den här Costello var en högst levande person. Döpt av Jake Riviera, en av männen bakom Stiff.
Från Liverpool
Hans riktiga namn var Declan Patrick McManus. Föddes 1954 i Liverpool, son till dansbandssångaren Ross McManus. Modem förestod skivavdelningen på ett större varuhus, så det fanns gott om musik i hemmet. Familjen kom ursprungligen från Irland och Declan fick en katolsk uppfostran — men slog redan på sin debut-LP fast att "there's no such thing as an original sin" — och la sina fickpengar på Beatles- och Tamla Motown-singlar. Hans uppväxt i London lär ha varit högst "normal".
I tonåren flyttade han tillbaka till Liverpool tillsammans med sin mamma, som då separerat från fadern. Gick ut skolan, jobbade på kontor, gifte sig ung. Fick sonen Matthew, fick jobb som dataoperatör, skrev låtar, flyttade tillbaka till London.
I London spelade han med countryrockbandet Flip City på pubar och småklubbar. Långt senare har han berättat hur besviken han blev den gången trummisen Pete Thomas, då
| 
