|
En man står på scenen med en elektroakustisk gitarr. Han spelar frenetiskt på den och vrålar ut en sång. Hans röst är rå och han glider upp i tonerna på ett sätt som ofta lägger sig falskt mot det maniska kompet. Rytmiken i hans sång dansar runt fritt. Det är Elvis Costello som spelar sin klassikerlåt Accidents Will Happen.
När han är klar blir det tyst men bara för en sekund. Sedan börjar publiken applådera och jubla, så hårt att det tar på öronen. Biljetterna till spelningen på Finlandiahuset har inte sålt så bra – de som hade en plats på läktaren har fått flytta ner till parketten, som är så gott som fylld. Där sitter en hängiven publik och lyssnar.
Det vet Costello. På hans skivor är soundet relativt slipat men allt det har han lämnat bakom sig ikväll. Nu är det hans ypperliga låttexter som får bära med stöd av akustiska arrangemang.
Från ångestvrål till smörsång
Med enkla medel bygger Costello upp en spelning med stora dynamiska kurvor.
"Is it worth it? A small bunch of flowers is all you get, and a box to bury the baby", sjunger Costello i sången Shipbuilding.
En berättelse om en pappa som bygger stridsskepp på stadens båtvarv, som sedan för hans son ut i krig. Robert Wyatt, som sägs ha ”rockens sorligaste röst”, gjorde sången känd med sin version – men när Costello sjunger är det som om den bedrövade pappan själv sitter vid flygeln. Han pratsjunger falskt och avslutar sången med ett ångestvrål över oharmoniska pianoackord.
Soundet är det motsatta när Costello sätter sig ner med sin gitarr och spelar den lyriska kärleksballaden She. Raspigheten och heshet är borta och Costello sjunger som en smörsångare.
För Costello kan sjunga.
– Jag tror inte ens vi behöver den här, säger Costello när han stiger förbi micken fram till scenkanten under Alison.
Det förstärkta soundet i Finlandiahuset är ekotungt så det är verkligen skönt att höra hans nakna röst mot komp på en nylonsträngad gitarr. Det hörs ända till salens utkant, för publiken sitter knäpptyst och lyssnar.
I nästa stund greppar Costello sin elgitarr och börjar bygga upp ett tungt sound, fullt av eko och dist, i Watching The Detectives. Ett enmansrockband.
Encorefest
I slutet av setet går Costello backstage för ett dräktbyte. När han kommer tillbaka har han tagit på sig en randig jacka över den svarta kostymen. Han har en lila cylinderhatt på huvudet och en stav i handen. Han uppträder med ett litet dansnummer innan han kastar iväg hatten och sätter sig vid flygeln.
– Jag skulle kunna kandidera till president, skrattar han och spelar sedan Blood & Hot Sauce.
Låten är från en musikal Costello skriver som bäst. Den handlar om en countrysångare som gör stormkarriär som politisk demagog. Han spelade även låtarna A Face In The Crowd och No Man’s Woman från pjäsen på Finlandiahuset. Det nya materialet är bra och varvar hittarna på ett lämpligt sätt.
Publiken kallar tillbaka Costello för encore med stående ovationer. Han får återvända till scenen fyra gånger innan han får gå hem.
– I want you, sjunger han i den sista encoren.
En kärleksförklaring som publiken utan tvekan kan svara på.
| 
