Det betyder inte att de som ville höra hans bästa blev besvikna - "Alison", "Watching the detectives" och "She" var alla med. Men det var också låtar från musikalen "Faces in the Crowd" som han håller på och jobbar med.
Till sin hjälp hade han ett piano, ett gäng gitarrer och en stor bildskärm gjord för att se ut som en gammal tv. Det behövdes inte så mycket mer. Genom de medlen lyckades han både göra sparsmakat och storslaget - ibland dessutom under samma låt.
När han valde att spela "Alison" mot slutet av konserten passade han dessutom på att gå ett varv runt salen och dessutom sätta sig ner ett slag på ett av de tomma sätena som fanns. Ett publikfrieri som gick hem.
Med Elvis Costello är det inte bara en konsert - det är en resa. En resa på en snårig stig som tar sin start i hans första musikaliska steg, fortsätter med en alkoholfylld taxiresa i Arizona och efter det ringlar sig fram och tillbaka i tiden som det passar reseledaren. Första spelningen tillsammans med sin far och hans tidiga jobb avhandlades också på vägen.
Den som har sett sångarens gästspel som programledare för The Late Show with David Letterman eller hans eget program "Spectacle" vet vilken fantastisk historieberättare han är. Detour är i samma stil. Ständigt närvarande är hans värme, humor och förmåga att engagera publiken.
Några av höjdpunkterna längs med den där musikaliska stigen var den nedskalade versionen av "I Can't Stand Up For Falling Down", "Shipbuilding" och den distade och mörka versionen av "Watching the detectives".
Resan nådde sitt mål när Elvis Costello ställde sig och rev av kanske sin mest kända låt - "(What's so funny about) Peace, Love and Understanding". Det kanske inte var en spikrak resväg och det var nära att han snubblade, men det gör inte så mycket. Faktum är att det var omvägarna och avstickarna i form av berättelser som gjorde konserten så bra.
|