From The Elvis Costello Wiki
Jump to navigationJump to search
—
|
Elvis Costello på Rival
Jonatan Södergren
|
Som artist etablerades Elvis Costello i samband med punkvågen som växte fram i Storbritannien under sjuttiotalets senare hälft. En etikett som – långt ifrån rättvisande – i vissa sammanhang tycks ha blivit bestående. För musikaliskt har det i alla fall väldigt lite med punken, eller new wave heller för den delen, att göra. Om sanningen ska fram är Elvis Costello en av våra mest mångsidiga artister och han rör sig närmast obehindrat mellan olika stilar och genrer. Kanske är det just därför han i jämförelse med många av sina jämnåriga artistkollegor åldrats med en sådan stil. Den enda som tycks ha förblivit konstant är det patenterade vibratot som influerat så många nyare musiker.
Ensam med ett gäng akustiska gitarrer i olika storlekar ställer sig den idag nästan sextioåriga musikern på Rivals intima scen (egentligen skulle han ha spelat här redan i november förra året men när hans fader insjuknade blev han tvungen att ställa in resten av turnén och således flytta fram spelningen i Stockholm till den 8:e juni). Stora delar av publiken har troligtvis varit med ända sedan debutskivan My Aim is True från 1977. Det var tydligt att den två-och-en-halv timmes långa spelningen framför allt vände sig till de mest hängivna fansen. Efter att ha inlett med en cover på When I Paint My Masterpiece, låten som Bob Dylan skrev åt The Band, framfördes (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes från den redan nämnda debutskivan. En låt Elvis Costello, som då var 22 år, skrev om att vara gammal men som genom åren har mognat och numera låter bättre än någonsin.
Bland övriga låtar som spelades finner vi bland annat Alison, She och ett förvånansvärt imponerande framförande av A Slow Drag with Josephine från senaste studioalbumet National Ransom från 2010. Den två-och-en-halv timmes långa konserten avslutades med (What’s So Funny ‘Bout) Peace, Love and Understanding men höjdpunkten var för min del när covern på Neil Youngs Down by the River gick över i reggae-osande Watching the Detectives. Dessutom visade det sig av mellansnacket att den karismatiske sångaren även har en hel del humor. Denna intima spelning med gubbrockens kanske mest mångsidiga ikon tillhör årets mest fläckfria spelningar och på scen är Elvis Costello lika fängslande som någonsin.
|
|
|
|
|
|
External links
