Nöjesguiden, June 2006

From The Elvis Costello Wiki
Revision as of 15:10, 13 April 2014 by Nick Ratcliffe (talk | contribs) (create page for Nöjesguiden)
(diff) ← Older revision | Latest revision (diff) | Newer revision → (diff)
Jump to navigationJump to search
... Bibliography ...
727677787980818283
848586878889909192
939495969798990001
020304050607080910
111213141516171819
202122232425 26 27 28


Nöjesguiden

Magazines
-

MUSIKRECENSIONER

ELVIS COSTELLO & ALLEN TOUSSAINT

Patrik Forshage

SKIVBOLAG: VERVE/UNIVERSAL
ARTIST: ELVIS COSTELLO & ALLEN TOUSSAINT


Det här hade kunnat vara en fantastisk skiva. New Orleans kung Allen Toussaints svängigaste låtar, ursprungligen framförda av folk som Art Neville, Betty Harris och inte minst Lee Dorsey. Samme gigants hungriga piano, som rullar lika sjösjukt som salig Professor Longhairs. The Crescent City Horns riktigt smällfeta blåssektion. Anthony Browns flyhänta gitarr, lika smidig i Curtis Mayfield-pastischer som i ryckiga New Orleans-rytmer. Till och med Steve Nieves orgel, mer trögflytande än den tjockolja som ofelbart flyter in på västkustens stränder varje sommar. Hur skulle det kunna gå fel? Problemet är förstås huvudpersonen. Att hjälpa Allen Toussaint tillbaka till torra land efter att han blivit av med alla sina ägodelar i New Orleans stora översvämning är vällovligt och sympatiskt, men det gör inte Elvis Costello mer lämpad att sjunga New Orleans-n'n'b. I stötiga nummer som Wonder woman håller Elvis Costellos torra röst riktigt bra, men nyskrivna The sharpest thorn är lika alert som Van Morrisons sömngångarballader från förra decenniet. Så ofta som möjligt försöker Elvis Costello dessutom visa upp den jazzfrasering han tränat ända sedan My funny Valentine, och det blir som vanligt aldrig bättre än vad du kan höra i baren på närmaste stadshotell. Ändå förmår omgivningen lyfta The river in reverse till höjder som Elvis Costello inte varit i närheten av de senaste 15 åren. När Allen Toussaint själv kliver fram till mikrofonen i gungande Who's gonna help brother get further? är det i det närmaste oslagbart. Om Elvis Costello hade vågat rationalisera bort sig själv hade hans hjälpinsatser aldrig kunnat ifrågasättas.
GILLA:0 röster

-

Nöjesguiden, June 2006


Patrik Forshage reviews The River In Reverse.


English via Google Translate...

This could be a great record. New Orleans king Allen Toussaint's grooviest songs, originally performed by people like Art Neville, Betty Harris, and especially Lee Dorsey . The same Gigant hungry piano that rolls equal sjösjukt who blessed Professor longhairs. The Crescent City Horns really bang fat horn section. Anthony Brown' s flyhänta guitar, as smooth in Curtis Mayfield pastiches as in jerky New Orleans rhythms. Even Steve Nieve's organ, more viscous than the thick oil that inevitably flows into the Gulf beaches every summer. How could it go wrong? The problem is of course the main character. Helping Allen Toussaint back to dry land after he got rid of all their possessions in New Orleans big flood is commendable and sympathetically , but it does not Elvis Costello more suited to sing the New Orleans n'n'b. In jerky numbers Wonder woman Elvis Costello's dry voice works really well, but newly written The Sharpest thorn is as alert as Van Morrison's sleepwalker ballads from the last decade. As often as possible, Elvis Costello tries additionally to showcase the jazz phrasing he practiced ever since My Funny Valentine , and it will be, as usual, never better than what you can hear in the bar in the nearest city hotel. Still able surroundings lift The river in reverse to heights Elvis Costello has not been around for the last 15 years. When Allen Toussaint himself steps up to the microphone in rocking Who's gonna help brother get further ? , It is almost unbeatable. If Elvis Costello had dared to rationalise himself away, his assistance would never had been questioned.
LIKE : 0 Votes

-



Back to top

External links