Now & Then, February 1991: Difference between revisions

From The Elvis Costello Wiki
Jump to navigationJump to search
(+page 19 text)
(formatting)
Line 384: Line 384:


Innerpåse. Bildetikett.  
Innerpåse. Bildetikett.  


"Almost Blue"  
"Almost Blue"  

Revision as of 04:35, 29 February 2016

... Bibliography ...
727677787980818283
848586878889909192
939495969798990001
020304050607080910
111213141516171819
202122232425 26 27 28


Now & Then

Sweden publications

Newspapers

Magazines

Fanzines


-

A date with Elvis

Costellos fem första år

translate
   Hans Olofsson

Scanning errors uncorrected...

"Let's talk about the future, now we've put the past away", sjöng Elvis Costello på debutsingeln "Less Than Zero".

Men Now & Then vågar sig ändå på ännu en färd bakåt i tiden — till de dagar då en ung, kaxig man — med en karisma som inte setts sedan John Lennons dagar — inledde sitt korståg för att förändra rockvärlden.

En färd med tvära kast, många stickspår för samlarna — och med rockmusik lika vital nu som då..

Det har gått 14 ofattbart snabba år sedan en viss Declan McManus lät sitt alter ego Elvis Costello gräva första spadtaget till vad som skulle komma att bli en mer än lysande karriär. "Som vanligt" tvingas vi dock att räkna i kvalitetsaspekter istället för i kommersiella termer (åtminstone under de senaste fem-sex åren). Denna nedgång är svår att förstå. Kanske har dock Elvis Costello legat för långt före sina skivköpare. Det har blivit svårt för dem att hänga med i alla svängarna. Gränserna mellan pop, rock, soul, country och jazz har ju i Costellos fall haft en förmåga att flyta friare än vad många skivköpare klarat av. Men vi är ändå en trogen skara som fortfarande ser varje ny skiva med Costello som en händelse och vi kan säkert se fram emot nya banbrytande mästerverk även i framtiden.

Costellos dalande kommersiella stjärna gör att vi på Now & Then gärna vill på-minna er om det som varit. Yngre lä-sare kommer nog att upptäcka en hel del nytt, medan ni äldre sä-kert kommer att få något ljuv-ligt nostalgiskt i blicken. En fjortonårig, högproduktiv karriär kan vi dock knap-past täcka in i ett nummer. Därför får ni Costellos karriär från 1977-82 i detta nummer, signerat Hans Olofsson. I num-mer tre avslutar sedan Lars Wenker berättel-sen.


Första stapplande stegen

Elvis Costello tillhör de lyckliga som har blivit född med musik i blodet. Hans far, Ross McManus, var sångare i Joe Loss Orchestra och tydligen gick inga gener till spillo. I hemmet fanns dessutom en stor skörd av skivor inom speciellt jazzområdet. Costello sysslade emellertid inte med musik i någon större utsträckning förrän i början av 70-talet.

Hans första seriösa (nåja) satsning kom som medlem i gruppen Flip City, som friskt blandade rock med country och bluegrass. Namnet "uppfanns" av Costellos blivande fru, Mary Burgoyne. Gruppen harvade ett par år på pubarna och spelade mest covers som till exempel "Knocking On Heaven's Door", Little Feats "Willin'" och Jesse Winchesters/Amazing Rhythm Aces "Third Rate Romance". Costello hade dock redan nu så smått börjat att skriva egna låtar som införlivades i gruppens reportoar. Bland dem var till exempel "Pay It Back" som senare dök upp på hans debut-LP.

I slutet av 1975 lämnade Costello gruppen och blev istället folksångare under namnet D.P. Costello. Han försökte få något skivbolag intresserat av sina låtar — ofta genom att helt enkelt tvinga sig in på skivbolagen och "uppträda" — men inget var intresserad. Haii gjorde emellertid ett kort inhopp i Charlie Gilletts "Honky Tonk" radioshow —en inspelning som senare kommit på bootlegkassett. Här gjorde han bland annat framtida låtar som "Blame It On Cain" och "Mystery Dance".


Skivkontrakt

Den gode Elvis gav inte upp så lätt. Med en demo i fickan fortsatte han att "terrorisera" skivbolag och till slut nappade Jake Riviera på nystartade bolaget Stuff. Costello var faktiskt den förste som skickade in demos till Stiff, efter att ha sett en annons. Riviera såg dock potentialen i materialet och man kan fråga sig hur många av skivbolagens talangscouter som några år senare slet sina hår i förtvivlan över vad de missat.

När Costello dök upp på skivmarknaden under våren -77 skrevs det mycket om hans civila jobb som dataoperatör. Operatör i detta fall innebar nog mer rengöring än programmering av datorerna. Klart är dock att han mellan rengöringarna hann få hjärnan sprängfylld med både musikaliska och textmässiga ideer. Att det var många ideer som han hade samlat under årens lopp skulle vi snart bli varse.


1991-02-00 Now & Then page 14.jpg

"Less Than Zero" (singel, 1977)

Från ett klassiskt år, inte minst från Stiffs sida, visade Costello redan på sin första singel en inte kanske sensationell men definitivt mycket hög grad av mogenhet. Budskapet i "Less Than Zero" kunde knappast missuppfattas. Här fann vi en arg ung man med mycket hat uppdämt inom sig, men som också — redan på debutsingeln — gav rum för nyanser i både text och musik. Texten var ett angrepp på Sir Oswald Mosley, fascistpartiets ledare i England under 30-talet. Texten var kanske för bitsk för att radiospelningarna skulle samlas på hög och produktionen kan i dag möjligtvis kännas en aning tunn. Låten har dock ännu en viss fräschhet, vilket man inte kan säga om så mycket av 77-musiken.

"Radio Sweetheart" fullbordade singeln på ett högst tillfredsställande sätt. Debuten är ganska svår att få tag på, men värdet på Costellos skivor har dalat en del under de senaste åren. B-sidan dök dessutom upp (i remix) på Stiffs samlingsplatta Hits Greatest Stiffs och kom även med på hans egna samlingsplattor.

Även A-sidan hittar vi — i en något annorlunda version — på en annan av Stiffs tidiga samlingsplattor, A Bunch Of Stiffs. Denna samlingsplatta (som kom i april -77) är för övrigt utmärkt med sådana höjdpunkter som Nick Lowes "I Love My Label", om vilken Stiff skrev "A sensitive ballad written in fact while Nick was still with United Artists (another fine record company)".


"Alison" (singel, 1977)

...är en av de klassiska balladerna. Med en röst fylld av smärta får vi ett bevis på Elvis storhet som sångare. Man undrar hur många gånger han själv drabbats av olycklig kärlek, så trovärdig låter han faktiskt. "Alison" blev mycket riktigt en av hans mest inspelade låtar. Linda Ronstadt var en av de första som upptäckte hans potential (eller såg hon att här fanns det pengar att göra?).

I USA mixade man om "Alison". Ruffigheten suddades bort en aning med hjälp av stråkar, men jag lyssnar fortfarande gärna på båda versionerna.

Låtar som har en lugn pratande inledning har alltid fascinerat mig. På något sätt dyker ett sjätte sinne upp och känner doften av hit. Vi har fått uppleva "American Pie", "Thunder Road" och många fler. B-sidan "Welcome To The Working Week" är inget undantag. Trots textens hopplösa budskap gör den omedelbara melodin att man till och med kan spela den en måndag morgon. "Welcome" blev senare en perfekt inledning på Costellos debut-LP. På baksidan av USA-singel-versionen lade man istället in en liveversion av "Miracle Man" och den finns bara där. Versionen är. lätt ska-influerad och detta höjer nog låten en aning.


"(The Angels Wanna Wear My) Red Shoes" (singel, 1977)

Den står sig fortfarande, kanske bättre än någonsin — an instant hit. Tyvärr blev den aldrig en listsucce men den beredde ändå väg för framtiden. "Red Shoes" är en av de få låtar som gör att man ställer pickupen på automatisk tillbakagång. Ackordskiftet när texten övergår från "I used to be disgusted" till "Now I try to be amused" är så enkelt, men ack så genialt. Att han lånat in sig själv till stämsången förhöjer effekten ytterligare.

På baksidans "Mystery Dance" har han transformerat "Blue Suede Shoes" till 70-talet. Detta är för övrigt den enda engelska singel av Costello som inte har kommit med bildomslag (åtminstone under eget namn).

Det var också under sensommaren som jag första gången hörde talas om Elvis Costello. Expressens Mats Olsson gick ut och bad läsarna skicka in listor på sina "All time favourites". Costellos namn dök upp ett par gånger varpå en ny brevskörd anlände där läsare frågade: "vem i helvete är Costello"?


"My Aim Is True" (LP, 1977)

Trots att namnet fanns registrerat i min pophjärna, sorterad under "namn som ska kollas upp" blev det en chock när LPn dök upp och gjorde att den skolstarten blev min mest katastrofala någonsin. Det fanns så många ideer att ta till sig. Konkurrensen om 1977 års bästa platta var knivskarp, men efter Televisions mästerverk Marquee Moon kom Elvis som god tvåa. Och det handlar inte bara om ideer. Även omslaget är utsökt utformat. Hur länge dröjde det egentligen innan ni upptäckte det småstilta budskapet "Elvis Is King" på konvolutets framsida? Stiff ställde sedan i gammal god stil till med kalabalik genom att ge ut plattan i elva (!) olika färger.

Av plattans tolv spår fanns hela fem stycken tillgängliga sedan tidigare och detta kan så här i efterhand naturligtvis ses som ett litet minus. "Less Than Zero" var dock ommixad. Costello hade emellertid inte rensat hjärnan på material utan det dök upp fler spår som kunde slita ut nålen. "No Dancing" griper tag i lyssnaren redan i sin Ronettes-liknande inledning. På näst sista låten sjunger Costello "I'm Not Angry", men det ska ni inte tro på.

Avslutningslåten "End Of The World" bärs upp av den knivskarpa, arga slidegitarren, tillhörande John McFee. Han var nämligen gitarrist i den amerikanska gruppen Clover som överraskande kompade Costello på LPn. I den gruppen återfanns en blivande storhet som Huey Lewis. Enligt Lewis själv var han dock knappt närvarande under inspelningarna. McFee själv tillbringade senare ett par år i Doobie Brothers.

LPn hade spelats in redan under våren men på grund av distributionsproblem låg den på is i två månader. My Aim Is True blev Costellos första listplacerade skiva och en tiondeplats var inte så dumt. Stiffs "reklamkampanj" var nog en bidragande orsak till den goda försäljningen. På känt 60-talsmaner (då man i en rad nummer ' av en tidning fick olika delar av sin idol till bilden var komplett) drog man igång kampanjen. Problemet var bara att de sex bilderna förekom i tre olika tidningar och att varje bild hade en helsida.

Nästa steg var en omfattande turne, men problemet var att Clover knappast kunde komma i fråga. Man fick istället gå helt nya vägar och det ska vi väl vara tacksamma för. I tur och ordning införlivades Pete Thomas (före detta Chilli Willi) på trummor, Bruce Thomas (ej släkt) på bas och Steve "Naive" Nason på keyboards. Bruce Thomas hade en lång karriär bakom sig med grupper som Wild Flowers, Bodast och Quiver. Steve Naive var dock det kanske mest underliga valet. Han hade aldrig spelat professionellt i något band och var dessutom klassiskt skolad. Han fick emellertid jobbet och enligt ett mycket inofficiellt rykte berodde detta på att han lyckades dricka upp all cider i replokalen.

1991-02-00 Now & Then page 15.jpg

Under hösten -77 gjorde Costello sitt första framträdande i Sverige. Det var i Bernht Egerbladhs (!) Nöjesliv, där Elvis framförde `Mystery Dance", ackompanjerad av en svensk och en irländsk musiker. Han passade samtidigt på att nämna att han hade skaffat sig en kompgrupp vid namn Attractions. Vi kunde knappast ana att en ny era hade börjat. Programmets höjdpunkt var dock en ny låt som Costello framförde ensam med sin gitarr — "Watching The Detectives".


"Watching The Detectives" (singel, 1977)

Med ett kittlande nervpåfrestande sound i bakgrunden berättade Costello om faran med att tillbringa för mycket tid framför TVn med att titta på våldsinslag. Till sist flyter fantasin och verkligheten ihop. Singeln var också ett av Costellos första försök att blanda olika stilar — rock, pop och reggae flyter ihop till en förhäxande brygd. "Detectives" såg även till att han löste prenumeration på singellistan och en femtonde plats blev belöningen. Han kompas här för övrigt av Andrew Bodnar och Stephen Goulaing från Rumour.

Baksidan gav oss liveversioner av "Blame It On Cain" och "Mystery Dance". Inte speciellt upphetsande men helt OK som B-sida. De var för övrigt inspelade vid samma konsert som gav oss "Mystery Dance", baksidan på amerikanska upplagan av "Alison". Det viktigaste med B-sidorna var kanske att det var här som vi för första gången fick höra The Attractions. "Watching The Detectives" stoppades in på den amerikanska upplagan av My Aim Is True.

Ur samlarhänseende är singeln än mer intressant eftersom den gavs ut som promo med korta och långa versioner av "Watching The Detectives". Även B-sidorna blev ommixade på en del promos. Singeln dök senare även upp i en singelbox.

I oktober var det dessutom dags för den semi-legendariska Stiffturnen. Tillsammans med Nick Lowe, Ian Dury, Wreckless Eric och Larry Wallis for han och ett gäng kompmusiker land och rike runt i en buss fullpackad med sprit. Denna turne måste ha varit en av rockhistoriens mest kaotiska. Costello själv kände sig en aning främmande inför hela spektaklet och beskrev senare händelsen i "Pump It Up". Stiff hade dock den goda smaken att ge ut en liveplatta, Live Stiffs Live, från turnen och resultatet är bitvis lysande. Costello medverkar med en cover på Dusty Springfield-hiten "I Just Don't Know What To Do With Myself' och "Miracle Man". Han medverkar dessutom på avslutningslåten "Sex Drugs Rock & Roll Chaos".

I slutet av året hann Costello även med att besöka det stora landet i väster. Han turnerade bland annat med Eddie Money. Costello medverkade även i TV -programmet Saturday Night Live. Elvis fick den tid till förfogande som Sex Pistols egentligen skulle ha haft. Han inledde med "Watching The Detectives" och fortsatte med "Less Than Zero", men avbröt den efter två meningar med: "I'm sorry ladies and gentlemen, there's no reason to do this song...Sedan vänder sig Elvis om och säger: "Radio radio", varpå de kör den låten istället. Anledningen var nog att många i USA förväxlade namnet Oswald Mosley med Lee Harvey Oswald — John F. Kennedys mördare.

Han gjorde trots detta mindre lyckade framträdande snabbt en ny USA-turne från januari till mars -78, bland annat tillsammans med Talking Heads. Turnens sista konsert gav upphov till livepromon Live At The El Mocambo. Den kom i 500 exemplar men har blivit flitigt kopierad genom åren.


"(I Don't Want To Go To) Chelsea" (singel, 1978)

Vi väntade dock ivrigt på något nytt i skivväg från Costello. Som en försmak inför andra LPn släpptes "Chelsea". Som det senare skulle visa sig var det definitivt inte det mest kommersiella spåret. Här börjar även Attractions utöva ett visst inflytande på soundet och speciellt Steve Naives orgel tar kommandot. Den stora nyheten var dock att Costello hade lämnat Stiff tillsammans med Jake Riviera. Den gamle Stiffbossen bildade istället ett annat ljuvligt skivbolag — Radar (med skivor från bland annat Nick Lowe, Yachts och Inmates). Anledningen var väl främst att Riviera tyckte att Stiff hade blivit för stort samt att han ville satsa mer på Costello.

På baksidans "You Belong To Me" befinner vi oss i 60-talets amerikanska garagerockland och Costello har även lärt sig den läxan utantill.


"This Year's Model" (LP, 1978)

Farhågorna hopades faktiskt hos mig inför andra albumet. Den kom alltså bara åtta månader efter debuten och en sådan takt trodde jag bara att det var Beatles som klarade av. Båda singelsidorna kom med, men annars bjöds vi på tio nya låtar och.... det första som slog mig var att den gode Costello skulle få problem, stora problem i framtiden, att nå dessa svindlande höjder igen. Åtminstone hälften av spåren var bättre än redan utmärkta "Chelsea" och efter 13 korta år har den bara blivit bättre. Till yngre läsare vill jag bara säga, nej kräva: rusa till närmaste skivaffär! Jag tror inte att popen är död, men frågan är om den kommer att bli mer levande än här. Både "This Year's Girl", "Hand In Hand" och "Lip Service" skulle platsa på en kassett över poplåtarnas "All time favourites". Resten av materialet kommer inte långt efter.

Soundet var i mycket en fortsättning på "Chelsea" och plattan var ganska annorlunda jämfört med debuten. Någon kallade den till och med "den andra debutplattan".

Den finns säkert redan i de flesta läsares hem så jag avslutar innan orden blir för överdrivna. Jag kan dock bara hoppas att ni håller med.

Det engelska tryckeriet lyckades med bedriften att förskjuta konvolutet cirka en centimeter på det engelska originalet (se bild), medan den svenska utgåvan på Smash innehöll en "Kalle Anka"-version av "Watching The Detectives" (cirka 45 sekunder för snabb). I USA bytte man ut de mindre passande "Chelsea" och "Night Rally" mot "Radio Radio".

En tiondel (5000 ex.) av den engelska förstautgåvan innehöll dessutom frisingeln "Stranger In The House"/"Neat Neat Neat". Den förstnämnda var Costellos första försök inom countryfacket, men det skulle definitivt inte bli det sista. Baksidan är en brutal version av the Damneds låt, tagen från ett framträdande under Stiff-turnen.

I mars och april gav sig bandet ut på en omfattande Englandsturne. Bruce Thomas lyckades med bedriften att skada sig när han skulle öppna en ölflaska och ersattes ett par gånger av ingen mindre än Phil Lynott.


"Pump It Up" (singel, 1978)

I rena glädjeruset (eller?) spottade man ut "Pump It Up" från LPn, men B-sidan "Big Tears" var ny och dessutom en mycket bra låt. Mick Jones från Clash gästar på gitarr.

Under sommaren var de ännu en gång i USA för en längre turne, denna gång tillsammans med Nick Lowe och Mink De Ville.


"Radio Radio" (singel, 1978)

Är Costello en föregångare till Morrissey när det gäller att vara bitskare i texten ju gladare melodi vi får? Jodå, precis som Morrissey är han en knivskarp betraktare över livet med dess orättvisor och man kan ana att de har samma underliga sinne för humor. Därför lät "Radio Radio" som den gjorde (som en hit) och därför fick senare "Oliver's Army" en ännu gladare melodi.

1991-02-00 Now & Then page 16.jpg

Cexten var ännu ett hårt, men ändå nyanserat angrepp på "idioterna" om står för dagens radio. Vänder man på skivan finner vi "Tiny keps" som är ännu en bra B-sida från vårt geni.


"American Squirm" [singel, 1978, Nick Lowe)

Nick och Elvis på skämtlynne månne? A-sidan är Lowe på bästa pop-humör, men Elvis och hans anhang lade beslag på B-sidan. Tyvärr, måste man säga för han mer eller mindre misshandlar den gamla Brinsley Schwarz-klassikern "Peace, Love And Understanding". Man behöver dessutom inte lyssna alltför noggrant för att höra Costello i bakgrunden på A-sidan.

Skvallerskribenterna fick även något att gotta sig åt då Costello plötsligt övergav sin fru för fotomodellen Bebe Buell (tidigare med Todd Rundgren och Rod Stewart).


"Talking In The Dark" (frisingel, 1978)

Känner ni också att ni ibland är födda på fel plats? De svenska Costello-diggarna blev ännu mer varse om detta faktum när Elvis hade ofoget att dela ut denna låt, kompletterad med "Wednesday Week" på baksidan, vid en konsert på Dominion Theatre i London. Låtarna tillhörde i och för sig inte några av Costellos starkaste, men ingen visste om att det skulle dyka upp två helt okända låtar och ni kan ju tänka er hur eftertraktade de blev innan de officiellt gavs ut som B-sidor på "Accidents Will Happen".

Man skickade även exemplar till USA där de delades ut vid tre konserter i New York.


"Armed Forces" (LP, 1979)

Det var givetvis en omöjlighet att upprepa resultatet från This Year's Model, men Armed Forces kändes ändå som något av en besvikelse. Kraven var kanske för högt satta, men LPn känns ändå som en sammanställning av icke färdiga ideer. Den är i och för sig inget hastverk — snarare alltför genomarbetad så att arrangemangen ibland går överstyr. Från början hade man faktiskt tänkt att kalla plattan för "Emotional Fascism", men vi kanske ska vara tacksamma för att namnet ändrades.

Inledningslåten "Accidents Will Happen" bryter ner allt motstånd, en klassiker med vissa ekon från schlagervärlden men ändå omisskännligt Costellos eget varumärke. Första sidan är utmärkt nästan igenom, men andra sidan slutar i intet. Det är självklart hårda ord. I nästan vilken annan artists betygsbok hade resultatet blivit mer än godkänt, men Costello spelade under den här perioden i en egen division. Plattan blev emellertid en stor succe och nådde ända upp till andraplatsen på Englandslistan.

I USA byttes "Sunday's Best" ut mot "Peace, Love And Understanding".

Man fortsatte på den inslagna vägen med frisinglar och denna gång fick snabba köpare i England tre låtar live från Hollywood High, inspelade i juni föregående år och trilogin "Watching The Detectives", "Alison" och "Accidents Will Happen" skäms ju inte för sig, eller hur? I Sverige såldes EPn separat och man fick dessutom fyra dekaler.


"Oliver's Army" (singel, 1979)

Trots den arga texten kunde den väl knappt misslyckas på listorna och äntligen fick Elvis Costello den där riktiga, mycket välförtjänta singelhiten. Låten låg på andra plats i tre veckor och hade det inte varit för Bee Gees och Gloria Gaynor hade han toppat listan.

I början av -79 hann även Costello med att skapa rubriker i USA. Han kom i bråk med Stephen Stills och Bonnie Bramlett (fanns de fortfarande?) och pressen var inte precis på Declans sida. Upprinnelse till bråket lär ha varit att Costello gjort rasistiska uttalanden om. James Brown och Ray Charles. Den definitiva sanningen lär vi dock aldrig få reda på. Denna USA-turne hade bland annat saliga Rubinoos som förband.


"Accidents Will Happen" (singel, 1979)

"Accidents" nådde bara 29:e plats på Englandslistan och det var ofattbart. Det var ju i och för sig ingen ny låt, men den kompletterades av de två tidigare svåråtkomliga låtarna som delades ut på konserten på Dominion Theatre. Om man däremot studerar på vilket sätt singeln anlände till butikerna framstår resultatet som betydligt mer logiskt_ Bildomslaget var helt enkelt felvänt och i backarna stirrade ett bele vitt konvolut mot oss. Många handlare vände på konvolutet, men då var det för sent.

Detta år innebar även premiär för Costello som producent. Han producerade Specials debut-LP och den blev ju en succe.

Andra halvan av -79 blev oroväckande lugn. Elvis befann sig pl&. sligt utan skivkontrakt och det har dykt upp många versioner om h® denna situation uppstod. Turerna kring WEA lär väl aldrig bli hell utredda men, den mest korrekta versionen är att WEA köpte ull Radar och antog då att Costello ingick i paketet. Han var dock istället knuten till Jake Rivieras Global Productions.

Någon gång i oktober såg den lyckliga slumpen till (eller ville han vidga sina vyer?) att Costello gick in i skivaffären Rock On i London och köpte upp halva lagret av gamla amerikanska soulskivor. Costellc var alltså på väg att ännu en gång ändra stil. Nu var nog inte bara hans nyfunna kärlek till soulmusiken anledningen. Under -79 hade flera Costello-kopior dykt upp. Joe. Jackson fick en hit med "Is She Really Going Out With Him?", Clive Gregson och hans Any Trouble var också på gång, men den värsta kopian var Jags stora Englandshie "Back Of My Hand" som nästan lät mer Costello än Costello sjan Elvis var helt enkelt tvungen att komma med något nytt.

Innan 1979 var till ända hade Costello dock gjort ett kort inhopp filmen "Americathon". Därifrån kom låten "Crawling To The USA" Han sjöng även i en duett sin egen låt "Stranger In The House" till samman med George Jones på LPn My Very Special Guesi Mellan jul och nyår medverkade han dessutom på en konsert för am stödja folket i Kampuchea. Därifrån kom en liveversion av "Th Imposter" som gavs ut i början på -81.

Costello lär, till sist, medverka på gruppen Twists LP This Is You Life (Polydor), men tyvärr har jag inte hört den.


"I Can't Stand Up For Falling Down" (singel, 1980)

Costello började 80-talet med att direkt placera ut ett gigantisi utropstecken bland skivköparna. Vi var väl mycket förvånade över let av Sam & Daves gamla låt, men vi kunde knappast ana vad sot skulle komma. Låten är totalt oigenkännlig från det betydligt låna sammare originalet och det är precis så här bra dansmusik ska lån Att det ska vara så svårt för dagens plattvändare att fatta detta.

1991-02-00 Now & Then page 17.jpg

På B-sidan gör tyvärr Costello mos av sin egen "Girls Talk". Singeln trycktes först upp på det lilla bolaget 2-Tone men gavs aldrig ut officiellt. WEA tyckte nämligen att de hade rätt att åtminstone få besamma en del angående Costellos karriär och därför försökte de stoppa utgåvan. Åtskilliga tusen exemplar hittade dock ut på marknaden. De såldes bland annat på konserter i både England och USA. Lösningen på problemet blev att Riviera startade bolaget F-Beat, dock fortfarande med WEA som distributör. Riviera är en gammal räv' i branschen som har lärt sig alla tjuvtrick och hans drag var nästan i Malcolm McLaren-klass.


"Get Happy" (LP, 1980)

Stickern talade om att här fanns "20 Great Hits" och det var definitivt ingen risk att Costello skulle bli dömd för falsk marknadsföring. Det inte alltför ringa antalet låtar medförde att en debatt startade om inte ljudkvaliteten skulle bli lidande. Tvivlarna menade att tio sammanpressade låtar på varje sida skulle försämra ljudet. Till och med producenten, Nick Lowe, fick själv på konvolutet försvara tilltaget, men man frågar sig varför.S Vi andra satte på plattan och dansade av lycka.

Javisst, det är en sanslös hyllning till Tamla, Stax, Okeh, Hi och alla de andra soulbolagen vi lärt oss älska. Elvis är en tjuv, åskådare, diggare men det egna finns där i kombination med vördnaden för "originalen". Och det är inte lönt att tvinga mig plocka ut enstaka favoritspår. Plattan är en enhet, en kedja som inte går att bryta. I vanlig ordning behagade Mr. McManus skämta med oss genom att ange sida ett som sida två och tvärtom på vissa pressningar.

Åtta av låtarna hade tidigare funnits på en demo och där fanns också "Black And White World" som senare dök upp på Taking Liberties.


"High Fidelity" (singel/tolva, 1980)

Den kanske mest dansvänliga "High Fidelity" valdes från LPn som nästa singel (det måste ha varit svårt att välja), kombinerad med Betty Everetts gamla "Getting Mighty Crowded". Singeln finns med två olika designer på F-Beat-logon.

"High Fidelity" innebar också Costellos första tolva även om extralåten, en långsam version av "Clowntime" från LPn, kanske inte är något att hetsa upp sig för.


"New Amsterdam" (singel/EP, 1980)

Den ljuvliga "New Amsterdam" hämtades också den från LPn. Denna gång åtföljdes den dock av tre nya låtar. Av dem är väl EPns spår "Just A Memory" bäst, med sin kluriga melodi. Några år senare spelades den in av Dusty Springfield, men då hette den "Losing You". Det kom också en bildskiveversion av "New Amsterdam".

Gruppen gav sig nu också ut på en omfattande turne'. Steve Naive råkade dock ur för en olycka och ersattes av Rumour-medlemmen Martin Belmont.

I augusti drabbade Attractions oss med en egen LP, Mad About The Wrong Boy (F-Beat), men vi glömmer den så snabbt som möjligt. Elvis själv fick bli huvudperson på gruppen Graduates singel "Elvis Should Play Ska". Gruppen bytte senare namn till Tears For Fears...

Under augusti fortsatte gruppen att turnera tillsammans med Squeeze. Elvis och hans Attractions var ofta förband och uppträdde då under namnet Otis Westinghouse And The Lifts!


"Taking Liberties" (LP, 1980)

Denna samlings-LP gavs ut enbart i USA. De 20 låtarna bestod av B-sidor, outgivna spår och EP-låtar. Här fanns dock framför allt "Black And White World" som hittills bara funnits på en demo.


"Ten Bloody Marys And Ten How's Your Fathers" (kassett, 1980)

I England kontrade man med denna kassett som också innehöll 20 låtar. Man hade dock ersatt "Sunday's Best", "Night Rally" och "Chelsea" med "Radio Radio", "Watching The Detectives" och "Peace, Love And Understanding".


"Clubland" (singel, 1980)

Det kan inte hjälpas, men en hyfsad Costello-låt är inget som fastnar på väggen oavsett hur mycket klister som än används. Låten blev även en flopp på hitlistan med sin 60:e plats. Låten var på något sätt alldeles för omständlig för att passa som A-sida.

De två B-sidorna, "Clean Money" och "Hoover Factory" var ganska hyfsade utan att nå upp till tidigare klass.


"Trust" (LP, 1981)

Tyvärr tog Costello med sig oinspirationen från "Clubland" ("Clubland" tillhör faktiskt höjdpunkterna...) på sin nästa LP. Kritikerna stod givetvis i kö för att hylla Costello, men LPn är som bäst bara "habil". Han fyllde fortfarande varje LP med låtar, men han kunde gott ha tagit bort nästan hälften. Den var i och för sig mycket genomarbetad och alla hade utvecklats som musiker. De olika id&r som kan ha funnits verkar dock ha blandats i en låda för att sedan spridas utan något bestämt mål.


"From A Whisper To A Scream" (singel, 1981)

Och för att bre på kritiken ytterligare fick vi ett singelsläpp med gammal skåpmat och den tog sig inte ens in på Englandslistan. Det var här som något av mitt fanatiska intresse för Costello började försvinna. Det är möjligt att Get Happys 20 låtar tog musten ur honom, men han var givetvis värd fler chanser.

1991-02-00 Now & Then page 18.jpg

I början av -81 tog Costello ännu en vända till USA och turnerade där tillsammans med Squeeze. De fungerade så bra ihop på denna turn6 även kallad "The English Mugs Tour", att Costello senare producerade Squeezes utmärkta LP East Side Story. I mars turnerade han i hemlandet och nu kallades turnén "A Tour To Trust".

Han började också förbereda sig för nästa fas och ännu en gång förvred han huvudet på oss skivköpare.

Precis som inför Get Happy drog han sig till den amerikanska musiken för inspiration, men ingen kunde väl ana vilken stil som var inspirationskällan. Elvis och hans Attractions sökte upp den välkände countryproducenten Billy Sherrill i Nashville. Sherrills produktioner hade tidigare kanske balanserat en aning för mycket på sliskighetens gräns (tänk bara på Charlie Rich), men Costellos omdöme visade sig ännu en gång fungera. Med hjälp av gitarristen John McFee och•en hel del whisky (för att få in den rätta stämningen) lyckades Elvis och hans gelikar vända upp och ner på Nashville.

Strax efter hemkomsten från Nashville medverkade Elvis på en välgörenhetskonsert. Denna konsert kom sedan ut på LPn Fundamental Frolics och vi får höra "Psycho". På konserten sjöng han även "Gloomy Sunday", men den hamnade endast på video.


"Good Year For The Roses" (singel, 1981)

Costello inbjöd oss till en provsmakning och anrättningen svaldes glupskt redan i första tuggan. Elvis gör utan tvivel George Jones original rättvisa. Den blev också (tyvärr) hans sista riktigt stora hit. "Your Angel Steps Out Of Heaven" på baksidan var en lugn, sävlig låt.

Jag nämnde tidigare att "Red Shoes" är den enda Costello-singel som saknar bildomslag. Jag får nog modifiera mitt påstående en aning. Den engelska upplagans antal bildomslag av "Roses" var begränsade till cirka 100...

I Sverige kom den ut med nästa singel som en EP.


"Almost Blue" (LP, 1981)

Så dök den upp. Elvis Costello goes country och låt oss med en gång konstatera att han inte är någon George Jones, Gram Parsons, Merle Haggard eller Hank Williams. Men han klarade ändå inträdesprovet. Här finns dock några smärre katastrofer som i "Honey Hush" där han totalt misslyckas med att tävla mot Johnny Burnette Trios version. Plattan hade spelats in under mycket enkla förhållanden. Man tog ett par tagningar av en låt och var man inte nöjd hoppade man på nästa. Det finns alltså en ansenlig mängd låtar, men de dök inte upp förrän 1989, under mycket inofficiella förhållanden.

Liksom My Aim Is True kom konvolutet med olika färger, men denna gång nöjde man sig med fyra olika. Det finns också en havärd promo där Costello introducerar låtarna. Det bästa är nog ändå original-stickern (se bild) som dock senare byttes ut mot en mer "konventionell" sticker.


"Sweet Dreams" (singel, 1981)

Patsy Clines gamla "Sweet Dreams" valdes från LPn, men Costello hade blivit mer inspirerad av Roy Orbisons version. Den kompletterades av den "nya" låten "Psycho" (inspelad live på Palomino Club i Los Angeles). "Psycho" hade en refräng som sände rysningar längs ryggraden. Det roliga med denna låt är att man har tagit bort sången från liveversionen och lagt på ny sång efteråt i studion.


"I'm Your Toy" (singel/tolva, 1982)

Man fortsatte att hämta singlar från Almost Blue även om vi fick en liveversion , från Royal Albert Hall. Uppbackad av Royal Philharmonic Orchestra jobbar Costello intensivt för att nå upp till Gram Pargons svindlande höjder på originalet (då den hette 'Hot Burrito #1"). Han lyckas åtminstone halvvägs.

Sjuan och tolvan gav oss tillsammans fem nya låtar, alla tagna frän LP-sessionen. De finns faktiskt bara här men materialet är inte sensationellt på något sätt. Bäst är "My Shoes Keep Walkin' Back To YoU" med sin gungande bakgrund samt "Honky Tonk Girl" som har ett fräckt gitarrljud.

Konserten på Royal Albert Hall ingick i "The Almost Blue World Tour". Gruppen fick bättre och bättre kritik efterhand, men problemet var väl att ingen av de två senaste singlarna blev någoh större hit.

Trots den fina kritiken hade Elvis Costello blivit en aning bortglömd, åtminstone i USA. Det var dags för nästa steg i utvecklinges. Inför inspelningen av nästa album tog gruppen en paus och gömde sig i en stuga för att leka fram nya låtar. Man ville också försov arbeta med någon annan producent. Man gick sedan in i Geolge Martins AIR Studios. Den nya plattan producerades tillsamman med Martins tekniker Geoff Emerick.


"You Little Fool" (singel, 1982)

Med "You Little Fool" var Costello tillbaka i det kantiga poplandet som han för tillfället lämnade efter Trust. Och låten var möjligtvis en aning för kantig för att bli en stor hit, men den var en klar förbättring från "Clubland". B-sidan "Big Sister" var lika bra och påminde om den gamla goda tiden. Den hade dock funnits ute tidigare pa NME-kassetten Dancing Master från oktober -81.


"Imperial Bedroom" (LP, 1982)

Efter utflykter i soul- och countryland tog Costello ännu ett steg i utvecklingen. Han var ju inte längre den arge unge mannen vi mötte fem år tidigare och musiken på Imperial Bedroom blev, inte oväntat, mer lågmäld. Det kändes som om han hade hittat hem till slut.

1991-02-00 Now & Then page 19.jpg

Skivan var inte speciellt omedelbar, men den var väl värd att brottas lite extra med. Till slut hittar melodierna och de finurliga arrangemangen ut från sina gömställen och jag rankar nog denna platta som god fyra efter This Year's Model, My Aim Is True och Get Happy. Mycket beror naturligtvis på monumentala "Man Out Of Time", en av 80-talets VERKLIGA popklassiker. Ja, i låten finns egentligen så mycket mer än pop.

Plattan var den första av Costellos som innehöll texter (åtminstone på en engelsk pressning), men naturligtvis hittade man på hyss och komprimerade texterna så mycket det gick för att den stackars lyssnaren skullle få problem.

Det finns även en promo, A Conversation With Costello, där Elvis berättar om alla låtarna och en del textanalyser förekommer. Tillsammans med musiken varar den i nästan två timmar. I början av 80-talet gjordes även ett försök med "ljudtidning". På #18 var Elvis med och vi får där bitar från promon. Kassetten gick att köpa i tidningskiosker i hela England.

Strax efter plattan gav sig gruppen ut på en ny USA-turne' Denna gång mötte publiken en betydligt mer lågmäld Costello. Borta var den unge arge mannen. Senare blev det även en turné i England med det nya skotska hoppet Bluebells som förband. Han introducerade nu också den nya underbara låten "Shipbuilding", hans kommentar om Falklandskriget, skriven tillsammans med blivande producenten Clive Langen Det var dock Robert Wyatt som först spelade in den.


"Man Out Of Time" (singel/tolva, 1982)

Skandalöst nog nådde "Man Out Of Time" bara en 58:e plats på Englandslistan. Från LPn hämtades "Town Cryer" som B-sida, men nu i en snabbare och bättre version. Tolvan kompletterades med "titellåten" "Imperial Bedroom" som givetvis var en ny låt.


"From Head To Toe" (singel, 1982)

Efter besvikelsen med "Man Out Of Time" tog Costello nya grepp och presenterade två covers på sin nya singel. Och glada, spretiga "From Head To Toe" (skriven av Smokey Robinson) andades hit men fick även den finna sig att bara bli en mindre hit. 'World Of Broken Hearts" var en mindre hit för Amen Corner 1967


"Party Party" (singel, 1982)

...var hämtad från ett soundtrack. Det var ännu ett försök att skriva en snabb, dansant låt, men resultatet kunde ha blivit bättre. I slutet av -82 gjordes konserter som delvis avslöjade hur framtiden skulle te sig. Och därmed lämnar jag Costello för denna gång. Eftersom jag tappade intresset något efter -82, låter jag Lars ta hand om Costellos övriga produktion. Om den kan ni läsa i nummer tre.

-

Now & Then, No. 2, February 1991


Hans Olofsson profiles Elvis Costello.

Images

1991-02-00 Now & Then page 13.jpg
Page scans.

1991-02-00 Now & Then page 14.jpg


1991-02-00 Now & Then page 15.jpg


1991-02-00 Now & Then page 16.jpg


1991-02-00 Now & Then page 17.jpg


1991-02-00 Now & Then page 18.jpg


1991-02-00 Now & Then page 19.jpg


1991-02-00 Now & Then page 20.jpg


1991-02-00 Now & Then page 21.jpg


Pressningar


translate
   Hans Olofsson

"My Aim Is True"

Svartvit bild på Costello på framsidan av konvolutet. Bilden ska dessutom vara skuggad. Baksidan ska vara gul och laminerad. Det lär finnas upp till elva olika färger. De 1000 första exemplaren hade en broschyr som erbjöd varje köpare att få ett gratisex. till någon god vän. Svart innerpåse.

"This Year's Model"

Frisingel i 5000 exemplar. Förskjutning på konvolutet. Innerpåse. Sticker.

"Armed Forces"

Frisingel. Konvolut som öppnades från fyra olika håll. Fyra vykort. Innerpåse. "Get Happy" Laminerat omslag. Poster. Innerpåse. Sticker.

"Trust"

Innerpåse. Bildetikett.

"Almost Blue"

Laminerat omslag. Svart innerpåse. Sticker som "varnar" för stilen.

"Imperial Bedroom"

Svart innerpåse med texter i silverfärg. Texterna fortsätter på skivetiketten!

Ett stort tack till Kjell "utvandraren" Magnusson, utan vars hjälp denna artikel hade blivit betydligt tunnare.



1991-02-00 Now & Then cover.jpg
Cover.


-



Back to top

External links