|
En rockmusiker utan egna kompmusiker är ofta en naken och utlämnad musiker
Ett exempel är Ulf Lundell vars senaste akustiska LP är så gräslig att den helt enkelt inte går att spela. Inte ens Springsteen klarar sig utan musiker. Förhanden på hjärtat - inte är Nebraska den första Springsteen-plattan man sätter på.
Men det finns undantag. Som Elvis Costello.
I går var han på sitt mest frikostiga humör. Med bara omväxlande piano, elpiano, ajkustisk och elektrisk gitarr som kompinstrument bjöd han under knappt två och en halv timme, på ett 40-tal gamla låtar, några nya samt i duett med sympatiske uppvärmaren T Bone Burnett ett knippe country-låtar och hippie-klassikern "San Francisco"
En skäl till att det blev bra är att Costello är att Costello är helt respektlös inför sina egna melodier. Han vänder ut och in på dem, ändrar tempo, ibland mitt i låten.
Ett annat är rösten. Herregud, vilken sångare han är. I flera av låtarna spelade han knappt på gitarren utan lät rösten bära fran hela låten.
I början verkade han visserligen lite reserverad och när någon drog igång handklappning under "Pills & Soap" kastade han en ilsken blick ut mot det nästan fullsatta Konserthuset
Men när Costello märkte att publiken hängde med på alla hans musikaliska nycker drog han t.o.m igång lite allsång i "Inch by Inch". Och det var nog första gången Costello gjort något sådant. För även om han är bra på många sätt och vis har publikkontakten aldrig varit hans styrka.
Visst är Costello ännu bättre med The Attractions. Men gårdagens annorlunda konsert glömmer i alla fall inte jag i första taget.
| 
