|
Det känns tveklöst lite lyxigt att se Elvis Costello på en så liten scen som Rival, inför bara drygt 600 personer. Särskilt som han skämmer bort oss med nästan 30 låtar under två och en halv timme.
Han kommer helt solo, med sina många gitarrer och ett piano, och ber förstås om ursäkt för att han tvingades ställa in på så kort varsel i höstas.
Det fanns emellertid goda skäl. Costellos far och faderns andra hustru gick bort med bara dagars mellanrum i november.
Vi möter en lika vass och underhållande estradör som vanligt i kväll, som är ascinerad av alla ungdomar i vita hattar i Stockholm som åker runt på lastbilsflak och lyssnar på techno.
Men känslorna för hans far, jazzmusikern som en gång fixade Beatles autografer till Costello, och resten av familjen sätter sin prägel på kvällen.
Kärleken till jazz och gamla amerikanska evergreens som britten inte minst på senare år har låtit blomma ut får stort utrymme. Han sjunger med värme om sina tre söner och berättar storyn om sina farföräldrar som ligger till grund för gamla hiten "Veronica."
Costello håller sig en hel del vid senare års nytända skivor, släpper fram sitt engagemang i "For More Tears" och tolkar Dylan, Young och Sinatra.
Även publiken som kommit för klassikerna blir emellertid rikligt belönade.
Jag har sällan hört en finare "Shipbuilding" och "I Want You," där Costello solognisslar över sitt eget samplade komp, är blixtrande stark
| 
