Just nu jobbar han med en musikal. Men i grunden finns den unga hetlevrade popsmeden med rötter i 50-talet och en energi som bara den brittiska punken varit i närheten av. När han så anländer till Malmö Live, 39 år efter sin första konsert med The Attractions på Dad´s Dancehall, Föreningsgatan 54 i samma stad, har han närmare 45 års historia att presentera på 2,5 timme (om vi räknar in hans första band, pubrockiga Flip City).
Ensam på scenen med en flygel, sex gitarrer och en ukulele. Endast de olika hattarna och byte av glasögon signalerar byte av musikalisk identitet. Det blir som en kabaréuppsättning av Costellos liv och en hyllning till sina rötter, mamma och pappa McManus som gav honom chansen att på ett naturligt sätt glida in popens värld.
Pappa Ross McManus var sångare i cover- och dansbandet Joe Loss Orchestra, mamma Lillian var chef för Selfridges skivavdelning vid Marble Arch. Redan där fanns en musikskatt att bygga vidare på. Samtidigt kan den pågående soloturnén, Detour, ses som en PR-turné för Costellos självbiografi. "Här har ni mitt liv".
Tidiga popklassiker
En föreställning där vi får möta släkt och vänner som inspirerat till flera av hans låtar. Vi får uppleva Elvis Costello, 62, som argsint new wave-sångare samtidigt som han plötsligt slår om till den politiskt medvetna estradören vid flygeln. Inget är omöjligt för denna egensinniga artist som aldrig valt den gyllene medelvägen till framgång.
Redan i inledningen får vi tidiga popklassiker som Accident will happen, Everyday I write the book och lågmälda mästerverket Shipbuiling. Vokalt är Elvis i lika god form som under det sena 70-talet då han spottade ur sig hit-låtar och utmanade tidens punk och new wave-band med att alltid gå lite utanför ramarna.
Hans image var retro och 50-tal. Tänk Roy Orbison och Buddy Holly, men uppvuxna på brittisk pubrock. Han hyllar sin pappa som gick från rollen som Sinatra-crooner till flower power-artist och charmade Blackpools kasinogäster med låtar som "If I had a hammer" som vi får se i ett underbart filmklipp via den tjock-tv som bildar kuliss.
Veronica populär
Mest applåder fick powerpoppiga Veronica – fortfarande förförisk – en utmärkt version vid flygeln av Blood & Hot Sauce, där Elvis tonar fram som en mer hårdför och brutal Randy Newman. När det drar ihop sig till extranummer bjuds vi på Pump it up, Elvis med en distad Fender Jazzmaster, lika explosiv och kaxig som på 70-talet.
No mans woman är ren countrysoul. Alison presenteras i helt opluggad lägereldsversion, utan mickar och el, nu som en del av salongen.
"45" är en hyllning till mamma Lillian och de första popsinglar som Elvis, då Declan McManus, fick med modersmjölken. Nick Lowe brukar avsluta sina konserter med Alison, och som tack för allt gör Costello sin tolkning av Lowes (What´s so funny ´bout) Peace, Love and Understanding.
Den jublande Malmöpubliken får ytterligare ett bevis på Costellos känsla för den amerikanska Söderns countrysoul. Tack för en superkväll, Elvis!
|