|
För tio år sedan hade det varit en av våra allra mest kalisvettiga mardrömmar. I dag är det stenhård, omutlig sanning.
Den evige eleganten Elvis Costello, känd för smarta kostymer, fräcka glasögon och coola poser, har förvandlats till en slusk.
Skägget är decimeterlångt och spretigt, hårfästet har krupit avsevärt uppåt, det långa håret ligger bakåtstruket av fett och den skrynkliga blå kavajen lyckas inte dölja en jättelik nyanlagd ölmage.
Men trots sitt illa skötta yttre verkar han vara i bra form. Han skämtar gärna med publiken om sin egen roll som popstjärna, han lyfter låtarna med små roliga kommentarer och ler ofta bakom solglasögonen. Och han sjunger fortfarande storartat.
Men han vägrar att göra det lätt för sig.
Elvis Costello besitter ett melodisinne som skulle kunna placera honom överst på vilken topplista som helst. Han väver samman avancerade harmonier till enkla raka pop-dängor och kryddar med ordrika pricksäkra texter om allt frän kvinnor till politik.
Men i stället för att luta sig tillbaka på framgångens gröna ängar väjer han konsekvent för de enklaste greppen.
Vill att vi ska jobba för att gilla honom
Han vill ha lite tuggmotstånd i musikmassan. Vi ska få jobba för att gilla honom.
Bakom sig har han ett nytt band, Rude 5, de stygga fem, med gamle Attractions-trummisen Pete Thomas, basisten Jerry Scehff, organisten Larry Knechtel och Tom Waits gamle vapendragare gitarristen Marc Ribot som motor.
Tillsammans blandar de pärlor ur Costellos rika arkiv med nya eller ordentligt omarrangerade låtar. Skivbolagsre-presentanterna suckar djupt när Elvis redan som fjärde lät stönar sig igenom "The other side of summer", senaste singeln, i en version som vi känner igen först när den är slut.
Costello ursäktar sig med att sommaren är så ombytlig att han måste arrangera om låten hela tiden.
I en dryg timme kastas Cirkus mellan hopp och förtvivlan, skimrande popklassiker och galen psykedelisk kakofoni.
Topparna i "Accidents will happen", "Almost blue", "Veronica" och Mose Allisons "Everybody's cring for mercy, but they don't know the meaning of the word" är lika höga som dalarna är djupa.
Klappas in fyra gånger
Efter en timme och en kvart lämnar bandet hastigt scenen i ett kaos av rundgång och blinkande ljus men återkommer på begäran och blixtrar sig i fyra inklappningar genom några av karriärens höjdpunkter.
Avslutning som "Watching the detectives", "Let them dangle", "Olivers army", Brinsley Schwarz klassiska "Whats so funny 'bout peace love and understanding", "Alison" och en tiominutersverison av "Pump it up" är pophistoria trädd på ett snöre och publiken smälter som glassar i sommarvärme.
I bänkarna sitter både Jakob Hellman och David Shutrick och beundrar storögt.
De har mycket att lära.
| 
