|
Det här är stort. Väldigt stort.
Nyskriven musik av Burt Bacharach och Elvis Costello! Wow liksom! Ett oväntat och spännande samarbete som faktiskt kan få den mest luttrade recensent nervöst upphetsad.
Med facit i hand – alltså efter det att cd-n gjort några storartade ärevarv i cd-spelarens inre – är det bara att buga och bocka för de två lätt excentriska herrarna: Painted from memory motsvarar till stor del de högt ställda förväntningarna. Absolut en av årets skivor, för att inte säga en av decenniets, alla kategorier. Varm och vacker och med ett emotionellt djup och en musikalisk komplexitet få når upp till.
Enda problemet är – förstås! – Elvis Costellos sångteknik, som kan vara både enahanda och påfrestande. Det egenartade vibratot är förvisso fascinerande och ger från och till avsedd effekt, men ändå, någon Dionne Warwick är han inte. Konsumerat i för stora doser blir det för mycket plågsamt lidande och för lite skönsång.
Med denna reservation i åtanke är ändå Painted from memory en storslagen musikupplevelse. Inte bara för de vackra melodierna, de sensibla arrangemangen och den organiska produktionen utan i minst lika stor utsträckning för de instrumentala insatserna (förutom en kärntrupp bestående av Bacharach, Stevie Nieve, Jim Keltner, Greg Cohen, Dean Parks och tre körsångerskorna har man baxat in en mer eller mindre komplett symfoniorkester och en drös studiorävar).
Detta inte sagt som någon slags musiknördig kommentar utan som ett rättmätigt erkännande av en musikalisk kompetens som delvis gått förlorad i dagens digitaliserade musikvärld.
Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta detta, ärligt talat är jag lite skakig. Jag kan inte säga att Costello betytt så himla mycket i mitt liv, men jag älskar verkligen allt som Bacharach gjort.
Och det låter verkligen mycket Bacharach om den här skivan.
| 
