|
Nästa höst firar Den Kongelige Opera i Köpenhamn 201-årsminnet av H C Andersens födelse med en nyskriven opera av Elvis Costello. Än så länge finns en sångcykel, bestående av de tio centrala ariorna. Den berättar historien om Andersens förälskelse i Jenny Lind och rivaliteten med den amerikanske humbugkungen P T Barnum, som också sökte vinna sångerskans gunst.
Andersen drogs till ouppnåeliga kvinnor; Jenny Lind var den mest ouppnåeliga av alla. En del forskare har förklarat det med att han ville dölja sin homosexualitet, andra har förtigit det. Elvis Costello spekulerar dock inte i någon förklaring, han fascineras i stället av dragningen.
The Secret Songs kallar han sin opera. Tills i lördags var sångerna också hemliga. Inte ens Tina Turner har sjungit dem, som Elvis Costello själv sa när han tillsammans med svenska sopranen Gisela Stille, slagverkaren Bent Clausen, blåsaren och basisten Bebe Risenfors, cellisten Amit Sen och gamle parhästen, pianisten Steve Nieve presenterade sångerna i en konsertversion på Operaen.
Elvis Costello har alltid varit en skicklig kompositör, från de tidiga popdängorna (genom tidens vårdslösa gång alltför ofta kallade punk) över samarbetet med Brodskykvartetten, jazzgitarristen Bill Frisell, Anne Sofie von Otter och Burt Bacharach till de sånger han skrivit med Diana Krall. Elvis Costello har även komponerat balettmusik. Att han nu tar steget över till opera är inte särskilt förvånande.
Naturligtvis har det hela karaktären av ett work-in-progress, även om scenografin förankrar framförandet i berättelsens 1800-tal. Det gör ingenting. Sällan har vi sett kompositionsprocessen så blottlagd, som när Gisela Stille suveränt brottar ner de tekniska svårigheterna i The Misfit, där Liverpools hamn 1850 utgör scenbilden. Eller när Elvis Costello själv, trots sina begränsade vokala resurser, ger en klar bild av hur det kommer att låta när skolade sångare tar sig an Andersens och Barnums roller. Eller när Steve Nieve med sitt breda pianospel ger en föreställning om hur pampiga orkesterpartierna kommer att bli.
Konsertens karaktär av work-in-progress gör det också lättare att acceptera att Costellos röst ibland spricker. Vi hör inte en konsert med Elvis Costello, vi ser honom demonstrera materialet till en opera.
Det kan bli en lysande sådan. Costello har skrivit en serie skimrande melodier. Som den drivne pastischör han är, drar han sig inte heller för att renodla känslo- och uttryckslägen. När Barnum presenterar sina attraktioner i American Humbug (Jenny Lind likaväl som George Washingtons hundrasextioettåriga slavinna) är stämningen uppsluppen, en fantastisk operavaudeville. När Costello ikläder sig Andersens rock, pendlar han mellan drömska och melankoliska, ibland gråtmilda stämningar. Jenny Linds partier är bitvis svindlande vackra, och de utvecklas än mer genom det nära samarbetet mellan Costello och Stille.
Själv fascineras jag också av brytningarna mellan Costellos spruckna röst och Gisela Stilles utsökta sopran.
| 
