Med en gigantisk tv-möbel på scenen och en nyskriven självbiografi att fiska upp skrönor och hågkomster ur var förutsättningarna för en konsertkväll med Elvis Costello som värd de nästan allra bästa. Han tog sig an rollen som underhållare med bravur, alltid med ett ess i ärmen och ett mångtydigt skämt i mungipan. Lätt att umgås med men inte alltför lätt att läsa av.
Årets show är lite mer multimedia än vad som är brukligt när en ensam singer-songwriter på scen, med bilder som ibland kommenterade låtarna och ibland bara var uppfriskande bisarra. Denssa bonusinslag funkade fint, men när det gäller det viktigaste – framförandet av själva låtarna - har Costello haft bättre kvällar. Till och från under den drygt två timmar långa showen satt jag och längtade efter en extra musiker, som kunde frigöra Elvis och låta honom koncentrera sig på sången och sina berättelser.
Turnén heter "Detour", vilket utöver alla tänkbara ordlekar betyder "omvägar". När Costello i de första låtarna attackerade gitarren med sina små cementhänder – hans eget, självironiska uttryck – gick han då rakt inga omvägar; här var det mer som om han plöjde rätt genom skogen. I gengäld krånglade han i förnyelsens till ett par låtar och stoppade det givna melodiska flödet. "Shipbuilding" fick ta stryk. Och "Everyday I write the book" som dub? Kul idé. Nästa?
Men det tog sig. Med en försiktigare inramning utrkristalliserades något väldigt skarpt i "Ghost ships", ett gammalt singelspår som tidigare mest låtit stökig. "Beyond belief" fick också en ny sorts liv i en nedtonad, fast obrutet nervig tappning.
Vid flygeln tog han sig an den rytmiskt rörliga "Deep dark truthful mirror", en svårspelad låt där han tappade gunget men kompenserade med temperament och ren vilja. Ja, det finns en anledning till att Allen Toussaint fick spela den i studion.
Men också här tog det sig. Kvällens kanske vackraste ögonblick kom i "Still", med snillrika modulationer i ett flöde som trots smidigheten får en att höja på ögonbrynen och le. Elvis spelade med finess. Sjöng grant gjorde han också. Han följde upp med titelsången till den musikal han jobbar med, "Face in the crowd". Det var ett magnifikt framförande, där skojaren som för ordet i sången blev begriplig. Costello sjöng med passion, utan att tappa nyanserna.
Några av de mer svårsjungna låtarna hade han annars problem med denna kväll. I "Almost blue" tog han sig så mycket vatten över huvudet att han måste ha sett korallrevet. I jazzbluesiga "Poisoned rose" körde han lite bulldozer. Men så gjorde han "Alison" utan mikrofon, vid scenkanten, och allt verkade så enkelt. Rak kommunikation, stora känslor, inga spärrar.
|