|
Ända sedan rocken började ta sig själv på blodigt allvar mot slutet av 60-talet har det gjorts åtskilliga försök att låta rocken möta konstmusiken, helst då den till åren komna konstmusik vi vanligtvis kallar "klassisk".
Undantag finns, men för det mesta har försöken urartat i antingen pretentiös, stelbent och självupptagen symfonirock eller smörig och lättsmäld orkester-pop som har mer att göra med Andrew Lloyd-Webber än några riktiga klassiker.
Att Elvis Costello skulle höra till de lysande undantagen var inte oväntat. När han slår sig samman med en kvartett vidsynta, klassiskt skolade musiker har han precis lika mycket på fötterna som när han dök upp i punkvågen med sina "Red Shoes" för 16 år sedan.
Elvis och Brodskykvartettens gemensamma The Juliet Letters är en drygt timmen och 20 stycken lång brevsvit, löst sammanfogad med Shakespeares Julia som gemensam nämnare. Uppslaget är hämtat från en italiensk professor som under flera års tid besvarat brev som skickats till Julia.
Att som sångare möta en rockskadad publik tillsammans med bara en klassisk stråkkvartett och stramt arrangerade sånger kräver sin man. Costello klarar uppgiften med hjälp av sin enorma karisma, scennärvaro och utrycksfulla sångröst. Åtminstone under kvällens första halva var han magnifik.
En av de mer påtagliga kvalitéerna i Costellos rockkonserter eller ännu mer hans akustiska soloframträdanden är hans förmåga att fånga ögonblicket, att improvisera och överraska och låta den sargade — garanterat oskolade — rösten ryta, fräsa, viska, smeka eller tänja ut allt eftersom känslorna infinner sig. De här akademiskt stränga kompositionerna borde rimligtvis ha stympat uttrycket.
Men Costello när han var som bäst lyckades väl arbeta inom det här begränsade och för honom ovanliga fältet. Den själfulla innerligheten gick hand i hand med en förvånansvärd precision. Det var först mot slutet av konserten hans trötta hals fick glida fram till de rätta tonerna, samtidigt som det hesa vibratot började kännas lite tröttsamt.
På scen sticker inte minst texterna fram och växer i betydelse. Breven fångar ett brett spektrum av känslor och attityder, och saknar inget av den underfundiga humor och träffsäkra karakteristik som vi förväntar oss från Costellos penna. Även mellansnacket hjälpte oss att komma underfund med brevens fiktiva avsändare.
Musiken är någon sorts kammarmusik som får mig att tänka både på Schuberts melankoli, Bartoks spretigt "moderna" harmonier och den mångbottnade, komplexa pop som Costello länge varit en representant för. "Taking My Life In Your Hands" — med flera samverkande popteman inflätade i varandra — är det bästa exemplet på det sistnämnda.
Men faktum är att kvartetten oftast bär huvudansvaret för de mer poporienterade sångerna, bland annat den lättgreppade "Jackson, Monk And Rowe". Men till skillnad från de mörkare och "svårare" styckena gör kvartetten här inte så mycket av sina stråkar. Den här låten hade jag hellre hört med ett par elgitarrer, en lekfull bas och en pådrivande trummis.
| 
