The printable version is no longer supported and may have rendering errors. Please update your browser bookmarks and please use the default browser print function instead.
—
|
Ballad-Elvis bäst
Elvis for everyone. Costello & Attractions, på Mejeriet gård 28/7.
Håkan Engström
Scanning errors uncorrected...
|
Minnet måste ha plågat honom länge, länge. Fyra låtar in på konserten börjar Elvis Costello nämligen dra upp forna gästspel i trakten. Han ber närmast generat om ursäkt för katastrofspelningen han gjorde med Pogues på KB en gång på 80-talet. Elvis turnerade, på vänskapsbasis, med bandet och skulle väl egentligen inte alls stå på scen. Men eftersom ordinarie sångare, Shane McGowan, vid tiden för konsertstart inte hade förmågan att alls stå upprätt fick Elvis hastigt och olustigt hoppa in.
Ursäkten är framförd. Och i förrgår gav han Skånepubliken full kompensation för missödena på KB.
Under drygt två timmar river Costello och The Attractions av 25 låtar, präglade av samma attityd som resulterade i senaste albumet "Brutal Youth" varifrån hela nio låtar hämtats. Det innebär en framfusig rock'n'roll, hetsig och stökig, men i grunden omsorgsfullt strukturerad. Costellos klipska låtar är ofta komplicerade och egentligen ganska storslagna arbeten som tryckts samman för att få rum på ett litet bräde. Något vilset eller avslaget rock'n'rollharvande blir det inte - bandet har inte tid - utan varenda sekund och passage tas tillvara. Kompet från Pete och Bruce Thomas är rastlöst men välavvägt, och Elvis själv blixtrar till i intensiva gitarrsolon som tar slut nästan innan de börjat.
Det riktigt pardonlösa öset från Roskilde tidigare i sommar får i och för sig delvis stå tillbaka för en mer reflekterande Elvis. Repertoaren är aldrig två kvällar densamma: betoningen på newwave-materialet från This Year's Model och My Aim Is True är inte alls lika stark som i Roskilde. stället överraskar Costello med en mycket inspirerad version av "Party Girl" och med "Shipbuilding", en jazznära och elegant ballad som inte liknar något annat Costello spelat in med Attractions. Ballader som dessa framhäver Costellos kän.slodrypande och på samma gång instinktiva och märkliga sångröst - frågan är om det inte är som tolkare av sina egna ballader scenartisten Elvis Costello är bäst.
Men nämnda "Shilbbuilding" Och "Deep Dark Truthful Mirror" lyfter tyvärr också fram Costello på bekostnad av bandet' bakom honom. Här framstår sångaren i sällskapet som överkvalificerad. Han har mycket, Attractions vilt armviftande pianist Steve Nieve, men känslan och pondusen hos Allen Toussaint har han inte. Nieve verkar inte alltid vara riktigt överens med de andra musikerna på scenen. Det skapar ett orosmoment som ofta är spännande och nervpirrande, men det händer att Nieve i sin iver att höras oh överraska spelar över.
|
|
Clipping.
|
|
|
|
External links
