|
Han ser ut som en prydlig 50-talssångare med sin säckiga kostym, slips, kort hår och gammalmodiga glasögon. På scen exploderar han med ett tätt rockprogram genomfört i ett otroligt tempo. Under lite mer än en timme ger han allt, för att sen lämna utan att ge extranummer.
Elvis Costello är idag ett av de stora namnen inom den nya engelska vågen av rockband. Det är inte svårt att förstå varför.
Costello har en obestridlig talang för att skriva melodiösa, nyenkla låtar med vardagsbilder från det engelska samhället. Som kompositör är han inspirerad av det sätt att skriva korta, innehållsrika låtar, som användes i början av 60-talet. Som sångare är han utmärkt med sin tonsäkra röst, något vassare än Graham Parker, annars inte så olik.
Elvis har medvetet valt en enkel instrumentering av låtarna. Själv år han ensam gitarrist och vägrar konsekvent att spela ett riktigt gitarrsolo. Kan spelar med "trubadurackorden" i första läget och de löst svängande strängarna ger en skrällig klang. En organist kompgruppen The Attractions ger med sin oansenliga orgel förstärkning av det "billiga" ljudet.
Den mest drivne musikern är basisten Bruce Thomas. som fått uppgiften att hålla uppe tempot och samtidigt ge lite liv åt det annan torftiga kompet med sina snygga basfigurer.
Den som gick till Dads för att höra Elvis Costellos bästa låtar bör inte ha blivit besviken. Tonvikten i hans program låg på senaste plattans låtar med naturliga höjdpunkter som "This Year´s Girl", "The Beat" och "Lip Service".
Besviken blev däremot säkert en stor del av publiken på det gäng, som genom att stå på bänkarna längst fram skymde bandet. Man betalar inte gärna 50 kr bara för att få se ryggar.
Elvis Costello och många av de nya engelska banden är definitivt visuella upplevelser under konserter där de spelar som om det vore deras sista spelning. Man imponeras av kraften och energin. Därför kan man också bortse från att det låter väl monotont emellanåt.
| 
