Sydsvenska Dagbladet, June 13, 1989

From The Elvis Costello Wiki
Revision as of 11:57, 13 April 2014 by Nick Ratcliffe (talk | contribs) (fix translation errors)
Jump to navigationJump to search
... Bibliography ...
727677787980818283
848586878889909192
939495969798990001
020304050607080910
111213141516171819
202122232425 26 27 28


Sydsvenska Dagbladet

Newspapers
-

Smärtsam Elvis

Värk av Lennon, McCartney, Davies, Costello m fl. Konserthuset, Stockholm 11/6.

Håkan Engström

Scan errors uncorrected...

Att det kan göra så rysligt ont.

Så här plågsamt påträngande har jag aldrig förr upplevt en konsert.

Elvis Costellos ensamma sånger griper tag, skakar om och släpper inte förrän alla sinnen är avdomnade och satta ur normal funktion.

Costello gled fram till mikrofonen, slog an ett ackord på sin akustiska gitarr och förklarade "Oh, I just don't know where to begin".

Konserten kunde inte inledas på ett mer passande sätt än så. Kanske han bara lurade oss, men under hela kvällen upprätthölls en känsla av spontanitet; de plötsliga infallen styrde och Costello själv verkade inte veta mycket mer än vi om vad som skulle hända därnäst.

Elvis vände och vred på sina sånger,: gled mot det återhållsamma och sårbara för att i nästa ögonblick panikartat kasta sig till det aggressivt vildsinta. Ett raskt hopp från den, blå, vemodiga skymningen till morgonkvisten där hundracka-möter-brevbärare. Och Elvis spelar båda rollerna själv.

Elvis Costello äger den största sångskatt som byggts upp under denna postbeatleska era. Ur den kan han välja och vraka efter stundens ingivelse. Han har haft få egentliga hits han "måste" spela och är därför fri att göra ett oförutsägbart urval. Han ger oss inga krystade versioner av uttjatade låtar; spelar han "Watching the Detectives" så ser han också till att han kan tillföra den något nytt, överras-ka och vända ut och in på be-greppen. Kontrasten med Bob Dylans Skånebesök förra månaden var verkligen slående.

Ensam med en akustisk gitarr står Costello i en klass för sig. Utan ett backande band tvingas han själv förmedla all den nerv och intensitet som finns på plattorna. Att han lyckas beror inte minst på de bitska och krävande texterna som noga artikulerades.

Först i två extranummer fick han hjälp då Michael Blair gjorde honom sällskap och med ett fantasifullt hamrande på diverse slagverk lyfte fram "Let Him Dangle" och "Pads, Paws And Claws".

Dessförinnan hade Costello hunnit med ett 20-tal låtar, hämtade från de flesta av hans plattor. "New Amsterdam" övergick smidigt i "You've Got To Hide Your Love Away", "God's Comic" bars fram av en kul monolog och följdes av -- vad annars? -- "(The Angels Wanna Wear My) Red Shoes".

Alltihop avslutades med en svartsjukt desperat, nästan förvirrad kärleksförklaring i "I. Want You" och en oerhört stark version av "Shipbuilding".

Måtte mannen komma till Roskilde.

-

Sydsvenska Dagbladet, June 13, 1989


Håkan Engström reviews Elvis Costello, solo, Sunday, June 11, 1989, Konserthuset, Stockholm, Sweden.

Images

1989-06-13 Sydsvenska Dagbladet photo 01 ms.jpg 1989-06-13 Sydsvenska Dagbladet clipping 01.jpg
Photo by Mats Strand.


Painful Elvis

Pains of Lennon, McCartney, Davies, Costello et al. Concert Hall, Stockholm 11/6.

English via Google Translate...

Scan errors uncorrected...

That it can do so very evil.

How painfully intrusive, I have never before experienced a concert.

Elvis Costello Solo songs grabs, shakes and will not release until all the senses are numb and neutralized, the normal function.

Costello glided up to the microphone, struck a chord on his acoustic guitar and said "Oh, I just don't know where to begin".

The concert could not be started in a more suitable way than that. Maybe he just fooled us, but throughout the evening he maintained a sense of spontaneity; sudden impulses ruled and Costello himself seemed not to know much more than we did about what would happen next.

Elvis turned and twisted in his songs, : slid against the restrained and vulnerable to the next moment of panic throw himself to the aggressive ferocious. A rapid jump from the blue melancholy twilight to morning hours where mutt -meets- mailman. And Elvis plays both roles himself.

Elvis Costello owns the biggest song treasure built up during this post-Beatles era. From that he can pick and choose on the spur of the moment. He has had few real hits he "must" play and is therefore free to make an unpredictable selection. He gives us no contrived versions of hackneyed songs; he plays "Watching the Detectives" so he sees that he can bring to it something new, surprising and turning the concepts inside out. The contrast with Bob Dylan's visit last month to Skåne was really striking.

Standing alone with an acoustic guitar Costello is in a class by himself. Without reversing bands forced himself convey all the nerve and intensity that are on the discs. That he succeeds depends not least on the fierce and demanding lyrics as carefully articulated.

For the first of two encores, he got help when Michael Blair joined him and with an imaginative hammering on assorted percussion accompanied "Let Him Dangle" and "Pads, Paws And Claws".

Before that Costello had time for about 20 songs, drawn from most of his albums. "New Amsterdam" over went smoothly in "You've Got To Hide Your Love Away," "God's Comic" were carried by a fun monologue, followed by - what else? - "( The Angels Wanna Wear My) Red Shoes".

It all ended with a jealous desperate, almost confused declaration of love in "I Want You" and a very strong version of "Shipbuilding".

May the man come to Roskilde.

-



Back to top

External links