Värmlands Folkblad, July 10, 1978: Difference between revisions

From The Elvis Costello Wiki
Jump to navigationJump to search
(+hover text)
mNo edit summary
 
(2 intermediate revisions by one other user not shown)
Line 10: Line 10:
<center> {{mm}} Björn Stefanson </center>
<center> {{mm}} Björn Stefanson </center>
----
----
{{scanx}}
 
{{Bibliography text}}
{{Bibliography text}}
"70-talets rockstjärna" har Elvis Costello kallats av en nära nog enig musikpress. Därför hade man självfallet högt ställda förväntningar inför hans konsert i Karlstad på söndagskvällen.  
"70-talets rockstjärna" har Elvis Costello kallats av en nära nog enig musikpress. Därför hade man självfallet högt ställda förväntningar inför hans konsert i Karlstad på söndagskvällen.  


Sundstaaulan var fullsatt när Costello äntrade scenen tillsammans med sin grupp The Attractions. Det var bara ett fel: man hade fått med sig en ljudanläggning som verkade dimensionerad för konserter på sibiriska tundran. Därför blev alltihop ett nyansfritt spektakel inbäddat i en bolym som var nära nog outhärdlig.  
Sundstaaulan var fullsatt när Costello äntrade scenen tillsammans med sin grupp The Attractions. Det var bara ett fel: man hade fått med sig en ljudanläggning som verkade dimensionerad för konserter på sibiriska tundran. Därför blev alltihop ett nyansfritt spektakel inbäddat i en volym som var nära nog outhärdlig.  


Nu är Sundstaaulan en besvärlig lokal att bemästra. Därför kan man ibland ha överseende med att det inte låter som det ska; den musikaliska upplevelsen kan bli fin ändå, trots hög volym.  
Nu är Sundstaaulan en besvärlig lokal att bemästra. Därför kan man ibland ha överseende med att det inte låter som det ska; den musikaliska upplevelsen kan bli fin ändå, trots hög volym.  
Men en sak är säker: ska jag bli döv av rockmusik då ska det vara något som är bättre än Elvis Costello.  
Men en sak är säker: ska jag bli döv av rockmusik då ska det vara något som är bättre än Elvis Costello.  


Costello bjöd oss på en rad nummer från sitt andra album "This years moder, men tyvärr tillfördes inte musiken något nytt, utan blev för det mesta betydligt blekare och i total avsaknad av allt vad nyanser heter.  
Costello bjöd oss på en rad nummer från sitt andra album ''This years model'', men tyvärr tillfördes inte musiken något nytt, utan blev för det mesta betydligt blekare och i total avsaknad av allt vad nyanser heter.  


Inledningen var helt katastrofal med tre låtar efter varandra som var så uselt mixade i ljudet att de lät likadant allihop. Sedan kom den reggaeinfluerade "Less than zero" och man kunde i alla fall ursiilja att det handlade om något nytt. Men trots att Costello och hans mannar utsatte oss för en massiv ljudchock hade jag till slut svårt att uppamma något intresse för det som presenterades på scenen. Det kändes meningslöst att sitta och anstränga sig för att urskilja något ur "bombardemanget" från scenen.
Inledningen var helt katastrofal med tre låtar efter varandra som var så uselt mixade i ljudet att de lät likadant allihop. Sedan kom den reggaeinfluerade "Less than zero" och man kunde i alla fall urskilja att det handlade om något nytt. Men trots att Costello och hans mannar utsatte oss för en massiv ljudchock hade jag till slut svårt att uppamma något intresse för det som presenterades på scenen. Det kändes meningslöst att sitta och anstränga sig för att urskilja något ur "bombardemanget" från scenen.


Costello själv verkade inte vara så värst engagerad i vad han företog sig (vilket kanske är en del av hans image). Organisten Steve Naive stod för det mesta böjd lika Ringaren i Notre Dame över sin orgel. Han verkade dessutom ha fastnat med högerkardan. i orgelns övre register, vilket innebar att den för det mesta lät som en galen siren.  
Costello själv verkade inte vara så värst engagerad i vad han företog sig (vilket kanske är en del av hans image). Organisten Steve Naive stod för det mesta böjd likt Ringaren i Notre Dame över sin orgel. Han verkade dessutom ha fastnat med högerkardan. i orgelns övre register, vilket innebar att den för det mesta lät som en galen siren.  


Pete Thomas hette trummisen och han var den värsta slugger jag sett på länge: han drev på oupphörligt i de korta låtarna och tillät aldrig någon av de andra, eller publiken, att ta igen sig.
Pete Thomas hette trummisen och han var den värsta slugger jag sett på länge: han drev på oupphörligt i de korta låtarna och tillät aldrig någon av de andra, eller publiken, att ta igen sig.


Konsertens bästa nummer blev "Watching the detectives", vilket väl inte var helt överraskande. Här visade Costello och hans band att man har vissa musikaliska idi,er som är värda att utvecklas. "I don't want to go to Chelsea" var också en bra sak och debn avslutande "You belong to me" svängde till vansinne.
Konsertens bästa nummer blev "Watching the detectives", vilket väl inte var helt överraskande. Här visade Costello och hans band att man har vissa musikaliska ideer som är värda att utvecklas. "I don't want to go to Chelsea" var också en bra sak och den avslutande "You belong to me" svängde till vansinne.


Men trots det blev Elvis Costellos konsert en besvikelse för mig, och jag tror inte enbart att det berodde på de yttre omständigheterna.  
Men trots det blev Elvis Costellos konsert en besvikelse för mig, och jag tror inte enbart att det berodde på de yttre omständigheterna.  
Line 33: Line 33:
Vad han presterar utgör en spegelbild av den rock som hördes i slutet av 50- och början av 60-talet, men med 70-talets yttre kännetecken i form av teknisk utrustning. På skiva har man ju hört att Elvis Costello kan få till bra låtar, men överflyttade till scenen får dom dessvärre ingen ny dimension.  
Vad han presterar utgör en spegelbild av den rock som hördes i slutet av 50- och början av 60-talet, men med 70-talets yttre kännetecken i form av teknisk utrustning. På skiva har man ju hört att Elvis Costello kan få till bra låtar, men överflyttade till scenen får dom dessvärre ingen ny dimension.  


Jag är till fUllo medveten om att rockmusik ska utfifras med raka rör och full volym, men man måste ändå tillåta sig att ställa högre krav på en artist som ska föreställa "70-talets rockstjärna"1
Jag är till fullo medveten om att rockmusik ska utföras med raka rör och full volym, men man måste ändå tillåta sig att ställa högre krav på en artist som ska föreställa "70-talets rockstjärna"!


{{cx}}
{{cx}}
{{scanx}}
 


{{Bibliography notes header}}
{{Bibliography notes header}}

Latest revision as of 09:37, 2 June 2017

... Bibliography ...
727677787980818283
848586878889909192
939495969798990001
020304050607080910
111213141516171819
202122232425 26 27 28


Värmlands Folkblad

Sweden publications

Newspapers

Magazines

Fanzines


European publications

-

Elvis Costello i Karlstad - bitvis katastrofalt dåligt


translate
   Björn Stefanson

"70-talets rockstjärna" har Elvis Costello kallats av en nära nog enig musikpress. Därför hade man självfallet högt ställda förväntningar inför hans konsert i Karlstad på söndagskvällen.

Sundstaaulan var fullsatt när Costello äntrade scenen tillsammans med sin grupp The Attractions. Det var bara ett fel: man hade fått med sig en ljudanläggning som verkade dimensionerad för konserter på sibiriska tundran. Därför blev alltihop ett nyansfritt spektakel inbäddat i en volym som var nära nog outhärdlig.

Nu är Sundstaaulan en besvärlig lokal att bemästra. Därför kan man ibland ha överseende med att det inte låter som det ska; den musikaliska upplevelsen kan bli fin ändå, trots hög volym. Men en sak är säker: ska jag bli döv av rockmusik då ska det vara något som är bättre än Elvis Costello.

Costello bjöd oss på en rad nummer från sitt andra album This years model, men tyvärr tillfördes inte musiken något nytt, utan blev för det mesta betydligt blekare och i total avsaknad av allt vad nyanser heter.

Inledningen var helt katastrofal med tre låtar efter varandra som var så uselt mixade i ljudet att de lät likadant allihop. Sedan kom den reggaeinfluerade "Less than zero" och man kunde i alla fall urskilja att det handlade om något nytt. Men trots att Costello och hans mannar utsatte oss för en massiv ljudchock hade jag till slut svårt att uppamma något intresse för det som presenterades på scenen. Det kändes meningslöst att sitta och anstränga sig för att urskilja något ur "bombardemanget" från scenen.

Costello själv verkade inte vara så värst engagerad i vad han företog sig (vilket kanske är en del av hans image). Organisten Steve Naive stod för det mesta böjd likt Ringaren i Notre Dame över sin orgel. Han verkade dessutom ha fastnat med högerkardan. i orgelns övre register, vilket innebar att den för det mesta lät som en galen siren.

Pete Thomas hette trummisen och han var den värsta slugger jag sett på länge: han drev på oupphörligt i de korta låtarna och tillät aldrig någon av de andra, eller publiken, att ta igen sig.

Konsertens bästa nummer blev "Watching the detectives", vilket väl inte var helt överraskande. Här visade Costello och hans band att man har vissa musikaliska ideer som är värda att utvecklas. "I don't want to go to Chelsea" var också en bra sak och den avslutande "You belong to me" svängde till vansinne.

Men trots det blev Elvis Costellos konsert en besvikelse för mig, och jag tror inte enbart att det berodde på de yttre omständigheterna.

Vad han presterar utgör en spegelbild av den rock som hördes i slutet av 50- och början av 60-talet, men med 70-talets yttre kännetecken i form av teknisk utrustning. På skiva har man ju hört att Elvis Costello kan få till bra låtar, men överflyttade till scenen får dom dessvärre ingen ny dimension.

Jag är till fullo medveten om att rockmusik ska utföras med raka rör och full volym, men man måste ändå tillåta sig att ställa högre krav på en artist som ska föreställa "70-talets rockstjärna"!


-

Värmlands Folkblad, July 10, 1978


Björn Stefanson reviews Elvis Costello & The Attractions, Sunday, July 9, 1978, Sundstaaulan, Karlstad, Sweden.

Images

clipping
Clippings.

clipping clipping

-



Back to top

External links