Review of concert from 2002-08-11: Stockholm, Cirkus - with Imposters
Dagens Nyheter, 2002-08-12
- Mattas Dahlström (translation required please)

 

Rockar för sittande publik. Foto: Fredrik Sandberg

Rösten är fortfarande magnifik

Vad bestämmer egentligen när en artist ska ha en sittande publik? Är det en åldersfråga? Beror det på senaste skivan? Biljettförsäljningen? Eller handlar det, vilket jag starkt misstänker i just Costellos fall, om hur många småtrista stråkkvartett- och operasamarbeten man gjort genom åren?

Artist: Elvis Costello & The Imposters
Plats: Circus, Stockholm

I vilket fall blir det en liten krock, ett brott mot den sittande rockkonsertens konventioner, när Costello går ut inför en, hans ordval, "välutbildad" och i stolar nedsjunken åhörarskara för att, i brist på ett bättre ord, rocka. Costello och hans tremannaband ger sig bara undantagsvis på något utanför den tyngre repertoaren.

Vilket också innebär att de uppehåller sig - och uppehåller sig väldigt länge - vid låtar från denne rockjournalistfavorits inte särskilt lyckade senaste album "When I was cruel". Abba-citerande titellåten är till exempel oinspirerad triphoprock som aldrig tar slut. "Spooky girlfriend" handlar om en skivbolagsmänniska med ett yttre som en tysk porrstjärna, vilket är ett småkul ämne, men som så många andra låtar på skivan tillåter Costello den aldrig att till fullo blomma ut.

Dessutom får keyboardisten Steve Nieve lattja runt med theremin och melodica väl mycket. Fantastiska instrument båda två, men bara så länge de används med måtta och besinning.

Av det nya är det egentligen bara balladen "Tart" jag kan svälja, mest för att den verkligen har en melodi, annars går Costello vilse i ett daterat 90-talsljudlandskap. När Costello låter på det sättet är det lätt att hålla med dem som hävdar att det är roligare att läsa Costello än att lyssna på honom. Hans med ojämna mellanrum återkommande listor i någon av de brittiska gubbrocktidningarna eller rekommendationer av poplitteratur är alltid briljanta, det är inte hans album längre. Och av denna kväll att döma inte hans konserter heller.

Men rösten är fortfarande helt magnifik. Den kan inte någon eller något ta ifrån honom. Den kan inte döljas i ändlösa Nieveimprovisationer. Han gör en version av Solomon Burkes "The Judgement" från dennes sönderhyllade comebackalbum från tidigare i somras. Costello skrev låten direkt för "The king of rock and soul", som räknas som en av de största soulsångarna, men han lyckas nästan nå samma höjder på egen hand.

Avslutande "Allison" och "I want you" är i och för sig låtar man inte kan misslyckas med, men också låtar det kan smyga sig in rutin i om man inte passar sig. Costello går inte i fällan utan levererar dem som om han skrivit dem i går och knappt kunnat vänta på att få framföra dem för fansen. De är rätt och slätt fantastiska. Och gör det lite lättare att förlåta resten.

Mattias Dahlström