Review of concert from 2002-08-11: Stockholm, Cirkus - with
Imposters
Expressen, 2002-08-12
- Andres Lokko (translation required please)
|
|
Foto: Lars Sjögren
Håller sig till ytterligheter. När Elvis Costello är
bra är han storartad, men när han är dålig
påminner han om en Frank Zappa-konsert från helvetet.
|
|
|
Trist, långtråkigt och alldeles
underbart
Elvis Costello & The imposters
Cirkus, Stockholm
Konsert
På vägen till Djurgården sitter jag och räknar
på fingrarna.
Herregud, det här är 19:e eller möjligen 20:e gången
jag är på väg för att se Elvis Costello. Fast jag
är inte säker på om gårdagens konsert egentligen
bör räknas som den 21:a.
Möjligen kan jag tänka mig att räkna den som en halv
Costello-konsert. Den andra halvan var inte Costello. Det var en Frank
Zappa-spelning från helvetet.
Okej då, jag kanske överdriver en smula.
Men efter 25 års samarbete med keyboardisten Steve Nieve har de
två gått så långt in i sitt samspel att jazz-rockens
allra rigidaste ackordkaskader verkar vara det enda som återstår
för dem att utforska. Jag tror inte ens de märker det själva.
Varje gång det händer, när låtarna bara
fortsätter i vad som känns som en evighet, försvinner
all magi och jag börjar tänka på annat. Som till exempel
att Steve Nieve allt mer börjar likna NBC-chefen i Seinfeld.
Kompbandet The Imposters är egentligen två tredjedelar av
The Attractions. Det är bara basisten Bruce Thomas som är
utbytt. De låter bra. Så pass att alla arabiska arrangemang,
borkastade samplingar av italienska schlagersångerskor och slentrianmanglet
från senaste albumet When I was cruel får en
avsevärt enklare och mer tilltalande inramning. Även om den
90-tals-triphopiga grund de nya låtarna bittra balladen
Tart och powerpopiga 45 undantagna vilar
på, är svår att skaka av sig.
Men när det är bra är Costello lika storartad
som han någonsin varit och hans röst väntar fortfarande
på en Oscar. Men när han är dålig är han
fullständigt outhärdlig.
Trots att han gör en vacker Shipbuilding, en ilsken
I hope youre happy now och en genialt avspänd
Man out of time.
Trots att han gör Radio radio lika maniskt som när
han spelade den med Beastie Boys på Saturday Night Lives
25-års jubileum.
Trots en improviserad Alison.
Och trots att han avslutar kvällen med en så gott som fulländad
I want you.
Ändå är det de plågsamma stunderna av poänglös
jazzrock jag tar med mig hem.
Med bilden av Costello som en närsynt Frank Zappa och Steve Nieve
som hans alldeles egna enmans-Mothers Of Invention nytatuerad på
näthinnan är det nästan så jag börjar sakna
hans duetter med Erik Hörstadius operamoster.
Av Andres Lokko
© AB Kvällstidningen Expressen