|
En naturkastastrof återförenade dem. Orkanen Katrina fick Elvis Costello att närma sig r'n'b-veteranen Allen Toussaint och föreslå ett samarbete. Deras gemensamma resa har i kväll fört dem till Dalhalla i Sverige.
Titellåten till skivan The River In Reverse är fylld av sorg över en raserad stad. Elvis Costello skrev den innan han själv sett förödelsen i New Orleans. När han väl kom dit insåg han att orden inte räckte till — allt var mycket värre än det gått att föreställa sig. Då ökade hans beundran för vännen Allen Toussaint, producenten, låtskrivaren och mästerpianisten som alltid haft sin bas i New Orleans.
- Allen har fullt upp med att spela offentligt nu, mer än han någonsin har gjort i sin karriär. Det är en beundransvärd reaktion. I stället för att sörja och bli apatisk har han skrivit låtar han aldrig skulle ha gjort annars, berättar Elvis Costello.
Allen Toussaint och Elvis Costello inledde sitt samarbete 1983 när Costello gjorde en cover på Yoko Onos "Walking on Thin Ice". Efter Katrina återupptog de båda musikerna kontakten och spelade tillsammans på flera välgörenhetskonserter. Förra året kom så The River In Reverse som till största delen är fylld av nya tolkningar av Toussaints och Costellos material.
- Vi satt vid pianot och jobbade, men jag skämdes nästan över att spela på det när Allen var i närheten eftersom han är en så underbar pianist, säger Elvis Costello.
Det är en avslappnad Costello som gör intervjun på telefon från hemmet i USA. I år är det trettio år sedan han debuterade som skivartist med plattan "My aim is true".
Själv sammanfattar han sin karriär med orden "jag tycker att jag har klarat mig rätt bra, utan att någonsin göra succé".
- Har man en jättehit är risken stor att folk bara kommer ihåg en för det. Jag har liksom ackumulerat berömmelse för mina låtar genom åren och lyssnarna känner till mig av massor av olika anledningar. En del vill bara höra mig spela rock'n'roll, andra är bara intresserade av mina ballader.
I bakgrunden gnyr Frank och Dexter, de sju månader gamla tvillingsöner han har har tillsammans med jazzsångerskan Diana Krall. Myten om den argsinte rockstjärnan med en otäck förmåga att hitta dräpande svar kommer nästan helt på skam. Fast bara nästan — för är det något som Elvis Costello inte tål är det pr-klyschor. Frågan "hur orkar du återuppfinna dig själv gång på gång" triggar den något buttrare sidan i honom.
- Personligen ger jag inte mycket för den där sortens klyschor. Återuppfinna? Jag ser det inte som att jag återuppfinner. Jag gör bara saker jag gillar. Det kan vara med ett rockband, en symfoniorkester, ett jazzband eller en bluegrassgrupp.
Burt Bacharach, Paul McCartney, den svenska operasångerskan Ann Sofie von Otter och det 52 man starka jazzbandet Metropole Orkest är bara några av hans otaliga samarbetspartners. Men att det har blivit så många samarbeten genom åren är mest en slump, hävdar han.
Det är spelandet som upptar hans intresse nu för tiden. Studion och skivinspelningarna lockar inte alls.
- Jag är färdig med det där. Jag behöver det inte längre. Vad är det för mening med att lägga låtarna i en viss ordning när andra kan ändra den hur enkelt som helst i sin mp3? På en konsert måste folk lyssna på låtarna i den ordning jag har bestämt. I framtiden kommer jag nog bara att framföra mina låtar på scenen.
Friheten att själv bestämma riktning — oavsett om det gäller en smal operauppsättning i Danmark, eller en kommersiellt gångbar rocksatsning — är hans livsluft. Elvis Costello skäms inte över att vara en musikalisk kameleont.
- Folk gör misstaget att tro att du för alltid är samma person som när du gjorde en viss låt. Men vi som skriver låtarna är människor och kan inte leva upp till lyssnarnas eller kritikernas neurotiska behov av evig identifikation. Det tror jag har skadat stora artister som Bob Dylan och Joni Mitchell.
| 
